24 februari 2009

Sorgens Vinge
Ett vackerord med fylld innerlig helande verkan,
Sorgens Vinge är en kärlekens mantel given av änglars ljus inom liven.

sorgen har många gestalter
hos många
för många
är sorgen en kvävande hand
för mig är den
en hand
en vinge
vilken omfamnar smärtan och vaggar den till ro
i ron finner den stjärnordens skrift
visar den väg vi inte åter skall tillåtas ske,

De lämnade boplatsen bakom
Höll varandra i handljusens värme, vindarna ilade bitande kyla runt dem, de vandrade följsamma steg, fann varandra in i rytmen.
Vindarna hörde deras själssteg, stannade, andades runt deras väsen, med ett ljusvinande for vindarna upp,
Befriade molnens stilla bidan, öppnade blåskimrande skrud,
stjärnblommor föll ned över, smälte ljusandning in i deras törstande hudar.
Sakta flöt skira purpurslöjor in, lade sig i omlopp runt den blåskimrande, solstrålar fann vägar lindade guld in i deras steg.
Stegen lättade ur de leriga stegen de följde slingrande skogsvägar,
hälsade stenarna, hälsade slånbärspilarna, hälsade de gamla stammarna, de nya skotten.
Allt liv.
De vandrade sångsteg in i ängens riken, blommorna sov ännu i sidenkjolarnas vita veck. Stannade stilla i rörelse, såg skymningsljuset vandra in, han lade armarna omkring henne, deras ögon vandrade djupt in i varandra,
Silverljuset vävdes runt dem de skimrade violljus.
Högt upp på en kulle stod två vidunderliga träd,
Träden andades storhet, präglades i skymningsljuset med klara rena avklädda linjer.
De syntes tydligare i detta ljus, deras liv skärptes. Högst upp i silhuetternas klara linjer satt de båda.
En i varje kronfamn, helt stilla satt de, blickade ut över livet, in i livet, till livet.
Allt stannade i rörelse runt dem över dem under dem, det vill säga de mänskliga ljuden, livets ljud framstod klarare, de berättade om närhet för de två på marken.
Samtalet varade inte länge, ändock var det evighetens samtal.
Orden strömmade in i deras hjärtan,
Fyllde stegens kännande mötande beröring,
Fyllde armarnas omfamnande vilja,
Fyllde hjärthändernas gärning.
Mannen och Kvinnan bugade sina hjärtan inför,
Händerna omfamnade varandra i tillitens ljus
Stegen bar dem vidare in i boplatsens frid
Genom fönstrens tunna glas skimrar regnbågsljusets guld.

– I berättelsen står de båda vidunderliga träden på en kulle eller i en kulles händer, vilket innebär att deras rötter är djupt, varmt inbäddade.
Överallt i denna bild berättas det om tvåsamhetens skönhet.
De två, de två träden, de två fåglarna, det är icke en, icke två speglingar icke tre det är en mångfaldigad spegelrörelse.
Du skriver skymningsljus, vilket är bilden av handen vilken sluter sig runt ljuset.
Eller skymningsljuset är manteln vilken sluter sig runt handljuset.
Detta ljus strömmar då inåt, blir en inåtrörelse vilken fördjupar intryckens yttre skönhet.
Du skriver träden vara silhuetter, detta kan tydas, tolkas till att de är avbilder eller ytbilder av ett inre liv, så är icke fallet med silhuetten, ty den är de bådas förening med avseende till det yttre och inre intrycken. Bilden skärps, blir ren och avklädd. Kronans grenar, fingrar blir ett nätverk, till början ett myller, så är det med labyrinter, vem har inte stått med hjärtklappning inför dessa, drabbats av panik då de icke funnit vägen ut.
Vid första påseendet är det ett skrämmande myller av så kallade irrgångar,
Stannar du invid så uppdagas verkligheten.
Mellanrummen, tomrummen talar.
Berättar om det du skrev, stannade stilla i rörelse, allt stannade i rörelse runt dem.
Det är också det fåglarna, här kråkorna förtäljer och högst påtagligt visar, de är ett med träden.
Hela denna underbara bild är enhet, är samtal, stillhet i rörelse.
Fåglarna sitter helt stilla i rörelse och ser spåren, grenarna, fingrarna, myllret, är stilla i rörelse varvid tomheten talar.
De blickar in i framtiden vilken sägs icke kunna tala eller vilken sägs icke kunna ses; om framtiden vet vi ingenting, nåja det är en variabel, veritabel fråga eller påstående. Framtiden är mellanrummen, tomrummens tomhet, vilken kan ses eller hur. Den kan icke tala då du söker bortse ifrån då. När dessa talar till, genom, med, i, för varandra blommar de kala grenarna. Spåren blir ramarna, väggarna vilka öppnar posivitetsvandringen.
Kråkan har en tung kropp ändå flyger den, kråkan har en säregen röst så har ävenså kajan, skatan och korpen, alla dessa berättar mycket om livets lekfullhet.
Vi avser icke lek för lekandets skull.
Vi avser – ja, just det: den allvarsamma kärlekens hjärtväg.
Lyft dig över tanken,
Var i mellanrummen,
I tomheten,
I tystkronan,

Var en radar, dylika skärmar måste ha en fast förankring för att ”fånga” upp signalerna inom den kupade skålens rundning,
Radarn kan även vara en parabol. Även dessa står på höga punkter och de måste skruvas fast, fästas vid underlaget. Vi behöver icke tala ytterligare om detta.
Varför Vi väljer denna bild av radarskärmen är mycket enkel; Fågelns öga är en radarskärm, det vill säga radarskärmens uppbyggnad gjordes efter den förebilden.
Fåglarna sitter helt stilla i rörelse och ser spåren, grenarna, fingrarna, myllret, är stilla i rörelse varvid tomheten talar.
De blickar in i framtiden, vet vetande:
Lyft dig över tanken,
Var i mellanrummen,
I tomheten,
I tystkronan,
De bär stegen,
Vaggar stegen,
Lyfter stegen, bär dig
Genom.
I denna nattliga bild ser jag strömmar av gestalter i en skog, det går inte att fästa dem in i eller till en persona, Allt är förnimbart ändå inte synligt, får upplevelsen av att denna strömmande rörelse är jag i livet. De visar mig de balanserade stegen, och bär genom – faktiskt; ögat. Meningen till allt uppenbaras genom att överlämna
Lyft dig över tanken,
Var i mellanrummen,
I tomheten,
I tystkronan,
Vi avser icke lek för lekandets skull.
Vi avser – ja, just det: den allvarsamma kärlekens hjärtväg.

23 februari 2009

Det är många ord vilka ofta skapar förvillelse eller förirrelse.
De är mycket tydliga och skönjbara i sin upprinnelse.
Sin upprinnelse ur källans händer.
Orden är ögon fyllda med liv,
Är skålar med sjungande liv
Är alla klangbilders klangbild
De sjunger ur jordens hjärta
Icke ur jordens jord
De sjunger
Ur Moderns hjärta
Hennes
lyftade händer
hennes lyftade
kännande
fingrar
Är trädens stammar
Är kronornas skönhet
Är avklädda ljus
Är klädda ljus
Är livets andning
Är all omfattande
Närhet

Är nära liv är kärlek.
- de ord du ofta stannar vid och känner en viss sorg runt är nära och närhet.
Det är inte alls underligt ty dessa ord används med lätthet i den mänskliga världen, jag är dig alltid nära och närheten är alltid runt oss.
Många gånger har detta föranlett till icke möten. Varför mötas – vi behöver bara sända tankeströmmar så är vi nära.
Nära,
Vi kan först se bilden av att nära ett liv, att giva näring till liv eller livet.
Denna näring behöver inte vara det vilket tuggas med munnen.
Att nära någon är att svara till detta levande väsens livskärna och därmed behov.
Detta är att nära – ge näring.
Så har vi att vara nära,
Det är den fysiskt påtagbara närheten.
Det är att med fingrarna känna människokroppen.
Känna värmen, livets strömmar,
Känna fingerspetsarnas möte och energiblixtarna vilka strålar mellan.
Exakt den bild Michelangelo har målat.
Det skapas en gyllenen stjärna i detta nära möte.
Detta möte i sitt ursprungliga syfte är att skapa denna stjärna.
Den skapas då mötet är ett viljande svarande möte inte en flaxande flik av en mantels beröring.
Det flaxandet är många gånger förödande och det tar många år i den mänskliga tiden för helande till tillit.

Så har vi då närhet,
Det är en ”annan” dimension.

Att känna en närhet kan vara en aning,
Kan vara en vinds smekande hand
Kan vara att höra hjärtats röst

I den stunden öppnas stenen
Den sten vilken handen släppte fri in i havets famn
Ringarna vidareförs
Vidare
Vidare
Vidd
Kronbladen öppnas
Stillheten andas
I kronan skimrar ögonljus
Solögon
Silverögon
I den stunden öppnas stenen
Fjärilsvingar andas runt
Stenen är inte sten den är blommande liv
Känner

Vet
närhetens nära närhet
är att höra hjärtats röst uppgå i helhetens hjärtas allkärlek
Det finns många ensamma vandrare i den mänskliga tiden, de är ensamma vandrare just på grund av detta med nära. Deras händer och hud längtar till beröring och visst är det så att beröring kan vara av mångahanda slag.
Det går dock icke att bortse ifrån den dagliga beröringens betydelse,
Denna beröring skänker barnet känsla för den kropp barnet är i.
Bilden är att knåda lera,
Leran är Moderns hud eller jord. Ett lager av hennes klädnad. Hon skänker denna lera till dina händer, du håller händerna runtom och andas värme in däri. Denna värme är att känna strömmen i leran och svara till gestaltlängtan
Svara till utformningen av liv
Händerna känner och formar,
Kroppens gestalt är där
Står där framför dig.
Så är det med barnets kropp,
Till viss del knådar ni kroppen till bejakande form.
Lev med den bilden och sätt dig vid drejskivan.
Det går icke att forma lera då balans icke finns.
Denna balans detta balanssinne är en del av beröringens känsla, även om detta med beröring är ett sinne i sig.
Längtan till att beröra uppstår ur berörandet av dina händer.
Med andra ord så gives beröringssinnet liv genom berörande händer. Ja, varje sinne väckas till liv genom behagliga möten icke genom slag och hårda ord.

Det liv vilket så har levt i den mänskliga vistelsen har svårt att våga tillstå vår närhet. Då Vi säger att vi är nära är det närhet.
Det behöver inte innebära att känna en hand runt den egna handen, det behöver icke ta sig de mänskliga fysiska uttrycken. Ändå är det så att då många människor talar om detta att vara nära eller om vår närhet använder de mänskliga begrepp. Det är icke märkligt, men samtidigt är det att söka omformatera en närhet vilken svarar till varje enskild dels unikum.
Det är inget fel på den vilken icke känner en hand beröra sin då den sträcker ut den i luften mot den älskade.
Det är absolut inget fel på den vilken inte känner vår hand i sin,
Minns alltid att Vi är närvarande närhet.
…
Hon sjönk ned inom

isarna lade sig runt henne
stjärnors sidenljus bäddade glittrande in synen

Hon sover stilla stillhet
tystblad växer omring

från öster kom de med skimrande ljusskålar
ställde sig runt henne

Hon sover tom tomhet
tystådror tecknar bladliv

från söder kom de med klara källskålar
steg in i hennes bröstvalv

Hon sover fri frihet
tomblad sjunger djup

från väster kommer de med strålande kristallskålar
omfamnar hennes ögon

Hon sover dröm skapande
bilder stiger upp

från norr kommer de med rena silverskålar
stillar hennes hjärtros


Morgonvinden
andas

i öster synes han stiga in i solspannet
purpurmantlarna böljar
guldskimrande
röda

kronans strålar böjer han ned över henne
andas guld till hennes fridsmod

hans fingerljus
smeker hennes slutna ögon

armarnas ring
kysser hennes längtan

isarna smälter
porlvattnets sjunger
flödessånger
öppnar
livets

silverne kyss

22 februari 2009

Vandrade i en mörk skog, inte mörk i negativ bemärkelse. Det var en tät skog med doftande granar.
Jag sökte och plötsligt var det händer vilka lyfte markens mantel
Under dem fanns kantareller,
En av dem strålade klarare än de övriga.
Rösten hördes: det är där, du måste lyfta täcket.

– Varför åker barnen kälke.
Är det ”bara” för leken.
Så kan det se ut, det är dock så, vilket du alltid sagt; barnen leker inte för lekandets skull, de leker den allvarsamma leken. De efterhärmar i direkthärmning då den vuxne är i det den gör.
Den vuxne visar stegen.
Visst var det är det en underbar bild att se.
Barnen kämpar sig uppför backen med rosiga kinder.
Kämpar.
Så når de toppen av berget och åker ned i en hisnande pirrande fartupplevelse.
Att möta hinder på vägen är ofta att ta sig uppför berget. Då hindren är genomskådade är det att fyllas av pirrande livsglädje; jag klarade det är själsstämningen.
Det är mycket välgörande för barnen att leva i den stämningen.
Den stämningen ger dem stämningsljus i livets vandring.
Spåren gropar
Skimrande gråmantelljus lades över nejden
Stegen bar
In i ängens famn
Snökjolarnas böljande hav
var mjukt
mjukföljsamt
spår fanns
hålrum
svarta hål
Kröp in i ett av hålen
Kände anade djurets liv
Spåret var fyllt med rådjursliv
Upplevde hålet
Kände höljet lindan
Kände den kvävande handen
Varje spår, ett hålrum, fann att spåren var djupare än jag anat.
Levde med vad det är att kvarstå, stå i givakt för dessa spår, kände barnet inom modern. Hur barnet vänder och vrider sig, buffar och vill ut, befriar sig. Såg så hur barnet vänder sig med huvudet nedåt.
Nedåt.
Så är det,
Människan kan stampa och trampa göra fotavtryck, huvudet förblir en egendomlig värld i världen, egentänkande, sig självgående.
Vänder vi oss,
Vänder fötterna uppåt och ”vandrar” med huvudet. Ja, jag vet det är en teknisk omöjlighet – är det så – en omöjlighet att gå med huvudet.
Det kanske går att vagga fram.
Det är inte det bilden visar.
Bilden visar att huvudet vidrör marken och berörs av marken, fötterna är kronan och stegen leds av sfärernas sånger.

– Spåren och groparna är där. Spåren visar stegen visar livsbäraren.
Spåren är ett avtryck, en positiv stämpel, ett sigill. Genom att beskåda, begrundande beskåda öppnas spårhänderna, de doftar bäraren in i sinnessfären, de uppfyller organismen eller organvandraren.
Dotter, du vandrar med den lille vid din hand, han talar med ljusögon om kaninen, genast söker dina ögon efter spår, du finner dessa spår och visar honom skuttstegen.
Ni vandrar vidare och du ser rådjursspår och kattspår, du ser många spår.
Låt oss stanna vid rådjursspåren, dessa är djupa.
De är bilden av det spår vilket vandringsstaven bildar i snön. En grop.
En gropgömma, den gömmer inte, den är en handskål och den kan öppnas närhelst du andar liv in i den.
Låt oss se ordbilden du målade,

Skimrande gråmantelljus lades över nejden:
Vi har talat runt gråzonen och din upplevelse är att grått inte är grått och så är det då viljan att se lever, det grå blir då en vilozon, ögat kan vila i detta ljus, det är ett slags mellanandning vilken kan liknas vid att hålla andan vilket egentligen inte är att hålla andan, det är mera mellanrummet mellan andningspulserna.

Stegen bar in i ängens famn
Genom att vara i den totala helhetsströmmen bärs stegen dit stegen skall vandra.
Dessa steg bärs in i ängens famn, det är inte att vandra på ängen, det är att vandra med ängen och därigenom är stegen inne i ängen.
Stegen är rörelse och ängen vandrar.
Synen, den yttre synen förvillar själen genom tankens minnesbank, inget liv är stillastående all skönhet är rörelse.
Denna förvillelse gör att stegen förlorar fotfästet, snubblar.
De gamla folken visste detta, de kvarstod aldrig med stegen. De vandrade till boplatserna, eller det du hör bopålarna eller totempelarna.
Kokgroparna väntade dem för att de skulle kunna tillreda sin mat däri.
De ställde grytan i kokgropen/eldningens dans och fick/tog därvidlag till sig den näring stegen hade behov av.
Eldringen var innesluten av stenhänderna, stenarna kallnade aldrig, de var där bevarande livets grundstenar

Snökjolarnas böljande hav var mjukt mjukföljsamt
Vid den första anblicken av snövidderna kan dessa upplevas vara hårda och greppande om, det är inget märkligt med detta ty det är åter tanken vilken berättar ur minnesbanken.
Dessa snövidder bländar ögat, ljuset är så starkt att ögat kisar, till viss del ryggar människovardandet bakåt. Det inser med fylld styrka vad ljusets verklighet är. Det är icke så att ögat bländas förföriskt, det är så att samtliga konturer suddas ut, tanken söker i förtvivlan att hitta motsvarig information. Det går inte utan att anden tar den i handen och andas ljus däri. Då ser tanken alla färgprismor, samtliga färgskalor,
ögat öppnas av denna mildhets skapande hand och nu uppdagas det för själen att dessa kjolar är böljande ljushav. De är den optimala speglingen av stjärnornas sannhets liv. Stjärnljusen är det vilka bäddar in hennes hud, klär henne till brud,
Det är icke annorlunda med alla levande väsens kroppar.
Av mening undviker Vi ordet något, egentligen skulle det stå inget levande väsens kropp, det är dock så lätt att tanken förvillar den mening Vi vill lyfta fram.

spår fanns, hålrum, svarta hål
Bruden bär en lång vit böljande klädnad, vävd av stjärnors ljus av kristallers sånger. Vävnaden är broderad med pärlor.
Varje pärla är en bönepärla om, till liv.
Varje pärla bär meningen till liv,
Livssångernas skönhet,
Dessa pärlor broderas i konstfulla mönster,
Regn fallande regn,
Snö dalande snö,
Spindelmor väver drömmar,
Varje pärla har ett svart hål, en mörk grop, det synes inget egentligt utlopp. Själen vet djupt inne att det är där. Fattar fingrarna runt silvernålen, medverkar i konstsömnaden.

Kröp in i ett av hålen, kände anade djurets liv, spåret var fyllt med rådjursliv
Djurets liv är astralitetens liv, det är att känna flocken, tillhörigheten. Det är även att i djupet kännande tänka med världstanken. Det är att instiga i andens ljus. Detta föranleder åter en skyggande rörelse, och detta är Rådjurets bild. Se de vackra ögonen och hela dess gestalt, rådjurets upplevelse är det skrämda eller skyggande, men rörelsen är samtidigt ett skyggande steg vilket vilar i jag vill stanna. Denna vilja till att stanna vilar i grundvissheten av kärlekens bud, den vilken möter detta väsen måste erövra rådjurets tillit.
Så bilden är att ta ett skyggt ryggande steg tillbaka i viljan till att bliva kvar.
Dock icke kvarstå.


Upplevde hålet, kände höljet lindan
Det är oerhört viktigt att med ljus i blicken, det vill säga att med framtidsvisshet våga stiga ned i eller in i hålet för att verkligt och reellt våga uppleva lindorna.
Verkligen känna att dessa lindor är där och de doftar alltid och evinnerligen helande örter.
Dessa lindor bär hela ängens eteriska strömmar i sig.

Kände den kvävande handen
Dotter
Känn att du stiger in i ett rum du aldrig tidigare varit i, du skall möta liv du aldrig mött tidigare, det är ofta så att världen då krymper och för en stund är andningen kvävande.
Detta är att instiga i ett främmande område, det kan bli en krigszon eller en fredszon, detta vet du inget om då du glömmer lindorna.
I samband med det mörkerseendet att inga lindor finns stiger det du möter fram varandes en krigszon, du möter med en gjord tanke och har redan skrivit, etsat in svaren. Du ser inte de rätta gestalterna och du ser inte gåvorna de framsträcker.
I den stund du åter känner lindorna runt dig, huden runt dig övervinner du piskrappen och steglingen, hjulen slutar snurra motvind och fredzonen vaknar.
Nu tänds den inre elden och ni kan samtala.

Varje spår, ett hålrum, fann att spåren var djupare än jag anat.
Vi har många gånger talat vid detta – vid detta är vackert, en vacker beskrivning.
Se hålet, hålrummet, spåret och ställ dig vid.
Ställ dig intill,
Snubbla inte ned utan stig in i och låt det uppfyllas dig.
Förskräckes icke detta ärditt själv och därmed alltets andning.
Du skrev en gång; ”Tänk vilka bilder de höga visa måste se varje levande andning,”
Det Vi tvingas se eller det Vi ser är edra andetag inte i varje levande andning ty den andningen upphör egentligen då ni tar andetag, Ni greppar då om andens ljus i kramp – ni tar ande, är inte med anden i ljus.
Visst är det så att spåren är djupare, vad annat kan de vara evigheten är inte ett knappnålshuvud, vi avser då det mänskliga jämförelsemomentet.
Knappnålshuvudet är en god bild att bära med sig ty det visar evighetens skapande skönhet -
Knappnålshuvudet är ett diamantöga.

Spår en gropar
– det är en intressant uppdelning du har gjort av ordet, spår kan även vara innebörden av att se in i framtiden, att sia.
Då siandet är tankestyrt av den mineraliska skelettanken, minnesbanken då blir det lätt en negativitetsgrop, tanken siar en grop.
Gropar kan du falla i.
Vissa gånger är detta av godo, det behövs för att du skall vakna. Då denna fallgrop får ta över, kväsa livet blir den en negativitetsgrop.
I den mänskliga världen finns det lockelser av allehanda slag, de skulle aldrig vara lockelser om de inte sågs vara förbjuden frukt. Den förbjudna frukten blir alltid lockande.
Så var det med äpplet, ormen viskade och lockade. Mannen och kvinnan hade aldrig smakat ett äpple. De ville inte alls äta denna vackra frukt, insiktens frukt är vackerljus.
Den växer i livets träd, den är en del i livet.
Nåväl ormen lockade kvinnan att bjuda mannen.
Vad är det hon lockar med,
Varför valdes kvinnan att ur sina handskålar bjuda mannen på denna frukt.
Kvinnans element är värme och mannens är ljus – det är en vacker bild dotter, du ser iskristaller och så är mannens tanke då kvinnans värme icke fyller honom, hans hus.
Då blir han en dåtida patriark – en så kallad gammaltestamentlig patriark eller matriark.
Kvinnan bjuder honom äpplet ur sina kupade handskålar och uppfyller hans ljus med värme.
Därigenom vaknar kärleken.
Det finns månget människoöga vilket har vredgats över denna händelse och klart är väl det huru hårt har icke denna händelse slagit emot maktens intriganta svansar.
Det är alltså så att det går att med skelettanken spå en grop, inte att dra över sig olycka – det är aldrig så. Detta sker då kanalen för eller till inspirationens ljus är avstängd. Låt oss säga att veken har brunnit med för mycket syre eller klippts av för kort.
Ljuset brinner inte, ljuset har behov av att ansas.
Då detta med vilje har skett, det vill säga att veken , ljuset har vårdats då är kanalen frilagd och ljuset strålar ned.
Då spår du en helt annan grop, den gropen är en meningens grop.
En Livsgrop.
En kokgrop.

Så lämnar vi siarna och ser gropen.
Spåret visar en grop i snön.
Solen smeker snön och spåret vidgas, det blir nästintill en omöjlighet att se vilket väsen som gjort det.
Detta gör rädsla för den vilken i egentlig mening inte vill se, vilken vill använda andens ljus till ett egengottfinnande.
Visst är det så att dessa för en stund finner ljuset, det är dock så att då de räds att se vidden av allt detta då blir gropen i sinom tid svart, utloppsmynningen synes ej.
Det är en fallgrop,
Att falla ned i det är en fångstfälla vilken kan ställa till stor oreda då den inte ses för vad den är.
Vi har sagt och vi vidhåller att det aldrig är för sent.
Vi sade också att det ibland behövs gropar att falla in i för att vakenhet skall infinna sig.
Dessa gropar är; ”du skall icke tro du skall kännande veta att det fungerar”.
Ljuset
Värmen är inga fasader, de förändrar hela livsväsendet.
Låt oss säga att de frigör groparnas bundna form.
Vidgar livets värden.

Låt oss så se till ordet vidga – vidarebefordra,
Vidare
Be
Fordra
Visst är detta vidare dels ringarna på vattnet, däri en vidgad rörelse.
Ordet är här att livet lever vidare, det upphör aldrig.
Bönen har Vi talat om, bönen är en god förberedelse till en god måltid.
En måltid intages i ensamhet eller i sällskap.
I vardagen och till fest sägs det, varje måltid är dock en festmåltid och skall göras till det. Varje tugga vilken intas är en del av helheten. Varje strå, växt planta djur, vadhelst ni vill urskilja för er måltid är helheten och dessa delar har vuxit till er och för er. Genom att ni intar dem känner ni helhetens verkan. Ni vet dock att den vilken vattnar plantan med för mycket vatten och den vilken låter den torka befordrar icke dess växande själsande,
Plantan slokar i väntan till känslan av liv eller för liv rättare sagt.
Plantan väntar på trädgårdsmästarens insikt.
Näringen är ju en del av ert liv och denna har mångfaldigade plan eller sfärer.
Det finns också ett annat foder,
Det är foder i kläderna och även i husets väggar.
Livet fodras för att vara behagligt, för att rörelsen skall vara mjuk och följsam.
Så finns det detta med fordran,
Det är inte så i livet att det du gör får du tusenfalt åter om du lever med den tanken. Då blir det, det du tusenfalt skall få åter som blir drivaxeln eller hellre knutpunkten.
Det rätta flödet knyts samman i en knut.
Denna mening är verkande då du ger utan en tanke eller känsla av fordran.
Människan tänker för mycket, det leder henne bort och inte till.
Människan tänker sönder livet,
Tänker sönder kärleken
Men – och detta är viktigt;
Ljuset och Värme Består Evigt och de föder/skapar Kärlek,
Allomfattande Kärlek
Det är inte farligt att tillåta sitt själv omfamna sig själv – det är inre kärlek.
Den kärlek vilken gör att ett levande väsen aldrig kan leva i kärlek utan positiva krav.
Genom att värna om sitt själv – värnar man om sin partners själv-
Det är helhetssyn – helhetskärlek.
Sann kärlek växer till en vackerblomma genom detta.
Den ligger långt bort från fordringar, vinstsyften och begär,
Sann kärlek växer till en vackerblomma genom detta.
Den är behov
Den vill icke illa
Den söker icke skada
Den skadar icke
Den är medveten
ren Kärlek.

21 februari 2009

Tecknen
skrevs
I gyllene vingars famn

bladen föll

dina blad
mina blad

föll ned
Inom livets bok

Vi gives möjlighet att skriva vår kärlek.
…

När något konsolideras, vad är en kropp.
Kärleken är en kropp,
Kärleken är en kropp med hjärta.
Då de två konsolideras blir de en kärlekens kropp, befrias tanken från tyngden, vilken är den mineraliserande tanken – skelettanken.
Huvudskålen är inget annat än en bild av jordskorpans mineraliska hud.
Huvudskålen är inget annat än en värld, dess innehåll är svindlande vägar.
De visar vägen Vår och Höst/Öster och Väster.
I världen står människans gestalt, polerna är nord och syd.
Norrskenet dansar, sydskenet dansar.
Ljusdanser öppnar hjärtströmmen.

Pärlor

kysser
Trädets hjärta

musöron

omfamnar
Trädets grenar

grönskimrande slöjor

skimrar

I

solfamnen
…

Sakta


faller de in i varandra

vita

utan motstånd

lösta
är deras händers
solstrålar

vandrar

öppnar hud

stammar reser sky höga
kronornas ådrors
myllerfönster

sträckta ljusfingerstoppar

de sitter sida vid sida
han och hon
hon och han

blickar in i
till liv

sällsamma sånger ljudar

anas

breder ut vingspetsarna

skriver vindandning

vita

faller de in i varandra


sakta


vaknar rosenbladsmunnens kyss

20 februari 2009

Sångerna strömmar böljar under markernas snöhöljda händer
Lyfts upp ur tyngden
Bärs av vindarna
Skrudar trädens grenar med pärlor
Bladens pärlor skimrar grönt ljus
Väcker rödskimrande värme i det inre

- Dotter du har i många nätter fått möta sångerna under hennes hud. Upplevelsen är den vilken uppkommer då du är under vattnet, här är dock suset mer omhuldande ”stilla”. Det är att omslutas av ett mjukt jordtäcke fyllt med himmelssånger.
Detta var visdomen i att linda det nyfödda barnet. Det nyfödda barnet var vant att vara inlindad av jordmoderns hudlager eller hinnlager, membranslöjor.
Det vatten barnet vilade i var havet, livshavet, det är där för igenkännandet av begynnelsen.
Runt denna igenkännande atmosfärbild är så hudarna lindade och de är fyllda med himmelssånger, vaggsånger vilka under hela denna inom modern vandring nynnar barnets/själens livsdröm. Vilken själen nu är redo att väva fram till människovardandet.

Barnet är alltså tryggt inlindat,
Spädbarnet eller fostret vilket ni kallar det, stanna vid det ordet – foster.
Barnet/Själen är en fostrande gåva till den man och kvinna barnet alt. Dessa bör vara mycket lyhörda för barnets andetag, släppa och kvarhålla, kvarhålla och släppa lugnt och stilla i förtroendefyllt lyssnande till det stora samtalet mellan oss alla.
Detta innebär ibland att de föräldrar barnet valt för sin nedstigning endast behövs för eller till detta. Även här är det av värde att lyssna till släppa och kvarhålla, kvarhålla och släppa.
Det vilket dock aldrig får ske är att hat efterträder kärleken.
Barnet är alltså fostrande vilja.
Vilja till svarande liv.
Varför är barnet inlindat,
Den vilken ser ett litet barn, ser att barnet har reflexrörelser, barnet rycker eller sprätter till.
Detta är en mycket skrämmande rörelse ty barnet ä5r världen och därmed känner inte barnet ännu sina lemmar, det vill säga sitt redskap vara avskilt från helheten.
Barnet upplever dessa reflexer kommandes från något främmande ty de hör icke samman med den universella allomfattande kärlek barnet lever i.
Ja, dotter du ser redan bilden.
Dessa rörelser är bilden av att bli skrämd.
Barnet möter något skrämmande.
Barnet är höljt av moderns kärlekslager och därvidlag är barnet inlindat i sina sånger.
Himmelssångerna vaggar barnet.

Barnet stiger in i världsvarat och möter nu en främmande värld vilkens alla så kallade osynliga delar är barnet.
Barnet tar sin kropp i besittning – stiger in i sin kropp likaväl stiger barnet in i världsvarat.
Moderns lindor blir förlängda slöjor och fadern visar vägen.

Vart vill vi komma med dessa bilder.
Vi vill visa steget före rädslan.
Det vilket du inte känner igen skrämmer dig naturligtvis.
Därför visar vi dig denna bild och minns att den hör till dig men likaväl är den helhetens.
Så är alla bilder.
Sångerna strömmar böljar under markernas snöhöljda händer
Lyfts upp ur tyngden
Bärs av vindarna
Skrudar trädens grenar med pärlor
Bladens pärlor skimrar grönt ljus
Väcker rödskimrande värme i det inre

De små fröbarnen, blommorna gräsen stenarna träden buskarna vindarna bergen andetagen suckarna ropen glädjen lyckan,
Solstrålarna faller ned i hennes händer.
Världsviljan lägger dem in i Hennes sköte.
Detta är hösten.
Stjärnor vita faller faller
Dalar
Singlar
Signade ljus.
Bäddar mjukt in hennes hud,
Lager till lager.
Nu är alla frön – bilder inom hennes liv.
Sångerna strömmar böljar under marken.
Är värme och ljusavkännande.
Känner när födelseviljan är fullbordad.
Fröna är fyllda med förväntan,
Det pirrar
Sjunger
De sträcker sig
De gäspar
De ler
Vad är allt detta jag känner.
Tanken söker förklara, människotanken söker förklara, det icke igenkända blir skrämmande, blir tyngd.
Världsviljan sjunger en aning högre,
Gnomerna tänder värme,
Undinerna böljar runt och lyfter hennes hudar,
Vindarna sylfernas vingar bär upp livsviljan ur tyngden.
Till vad,
till ”bärigt” liv.
Pärlor – livspärlor tindrar grönt ljus,
Stilla stillhet.
Den vilken ständigt är omgiven av grönt känner en längtan i själen till rörelse.
Denna rörelse är rödskimrande de kompletterar varandra.
Ja – nu säger den färgkunnige att röd inte är gröns komplement – det är inte det vi säger de väcker själsaspekter, de talar till organlivet.
Den stora kroppsorgeln sjunger liv.
Vattenorgel,
Blodorgel,
Silverne pipor andas genom stegens steg och händernas beröring.
Vilja till kärlek.
Låter det tråkigt,
Kärlek är skönhet,
Kärlek måste väljas och därmed viljas.
De vilka är för varandra förs till varandra för varandra.
Samtidigt för alltets allt.
Sångerna strömmar böljar under markernas snöhöljda händer
Lyfts upp ur tyngden
Bärs av vindarna
Skrudar trädens grenar med pärlor
Bladens pärlor skimrar grönt ljus
Väcker rödskimrande värme i det inre
…

Trädfingrar längtar
känner

Droppar faller
möter

Vita sidenjordars gnisterhud

snöblommor dansar i ring

sluter händerna om

Droppar faller in i snöblommande kronor

skålar med ljus
sjunger markernas lov
*
*
*
Fåglars vingar
omsluter markernas lov

lyfter

flöde

smeker trädens fingrar
känner

pärlande leenden

skriver
målar
blad.

19 februari 2009

- Den rädsla du upplever är gamla upplevelsen av att du är eller känner dig fläckad.
Du hör hans kärlek runt dina ords bilder och ja, räds att dessa är hans kärlek.
Dotter, denna man ser dig har vi sagt; han älskar ”alla dina kvinnor”. Dessa är ju ditt hela helade väsen, det går inte att bortse från någon av deras behov, men du vet också att din andekvinna är stark. Hon är det vilken har bejakat detta möte.

Dotter,
Det människan kallar rädsla har du egentligen aldrig känt, visst har du upplevt och visst kan du uppleva tankens oror över hur du skall klara av de praktiska görandena, mest då den ekonomiska biten.
Men, sedan tar du ett djupt inre ande tag och säger: må det ske, andedräkten faller ned över dig.

Vad är då rädslan, rädsla – du leker med orden rädslans rädsla, rädslans rädsla är alltid att du skall ta det djupa ande taget och låta andedräkten falla ned över dig ty då tänds ljuset med din fyllda styrka.
Vad är rädsla,
Minns du - bilen åkte, motorn spann och stopp – minns du.
Rädslan är mer eller mindre en kortslutning. En kortslutning är; lampan lyste kablarnas höljen var i ett obevakat ögonblick oskyddade. Snuddade vid sanningen och slogs ut.
Var det våra ögon vilka inte var där, det var icke så ty vi var där. Det var inte alls av elakhet vi tillät kortslutningen. Ställ er åter frågan: vill ni att edra barn hela tiden skall fråga er om allt, känna oro inför varje steg, inte våga lyfta handen utan att tillfråga er, det vill säga leva i ständig rädsla för det som eventuellt kan ske.
Eller är det så att ni visar dem världen med och i kärlek och därigenom visar dem läragåstegen, för egen gång.
För egen gång eller är det så att ni har begär av deras frågor att de bildligt talat skall ligga vid ert bröst hela livets vandring. Är det så att ni egentligen inte kan förmå er att känna livets puls utan att känna er behövda av edra barn.

Det blev alltså kortslutning, det gnistrade antingen synligt eller i skymundan, ofta luktar det en aning bränt, en mycket speciell lukt har brunnen plats eller det kablarna är lindade med.
Lampan slocknade, men ljuset är där alltid – i det inre.
Bilden av lampan är mycket bra, ledningar har kabelskor hylsor och höljen. Det är koppartrådar och runt dem finns dessa höljen, rödbruna, blå och ibland finns en tredje färg med, den jordade kabeln. Alla dessa finns inneslutna i en större vit kanal och för att få ljus måste det finnas en anslutning, en kontakt.
Nu är det så att det endast behöver vara en liten, minimal spricka för att kablarna skall mötas på ett ”fel”aktigt sätt, det knastrar och blir mörkt.

Detta är bilden av det omedvetna och det medvetna.
Rädslan skapas i den omedvetna sfären, i det undermedvetna finns en minnesbank av negativ information, denna har aldrig tillåtits att stiga fram i det den är menad till. Hjälparens visarens positiva gestalt.
Rädslan eller den negativa minnesbanken gör kortslutningen.
Möt den, var inte rädd och ändå;
var medveten, medvetet rädd, det är att vara vaksam, urskilja och genomskåda lögnen.

Varsebliva – bliva varse om liv.
Det du nu upplever är enorma strömmar i din kropp, du upplever dessa strömmar okontrollerbara. Det du känner och upplever är själskvinnans soldans och till andekvinnans smekande trumrytmer – du upplever själs och andekvinnans Kvinnokraft. Människokvinnan är inte riktigt van vid detta, visst har du känt åtrå men icke detta.

– en demon som skuggar/överskuggar allt liv –
Låt oss inte stanna vid elkablarna, låt oss istället se rädslan ut ur kortslutningen.
Då viljan inte finns att laga kablarna, eller då kapaciteten, kraften förmågan inte finns att laga dem, kvarstår den slutna vägen, den finns där men är sluten.
Det är inte helt enkelt att finna ett kabelbrott, att diagnostisera vägarnas sträckning, men det går med träning och viljan till. Det finns en fara här och det är att en fantom ett spöke en främmande kropp tar över istället för den egna träningens vilja, denna främmande kropp är då gurun, ett annat jag tar över och knäcker pelaren. Minns att pelaren alltid är intakt, detta är en bild. Men gå nu vidare vi skall tala mer om denna fantom men då icke i aspekten av ett främmande liv.
Om du väljer rädslan för stöten eller rädslan för att få en elchock blir rädslan en demon vilken överskuggar livet.
Rädslan behöver inte vara för stöten, den kan vara ren lathet, du inser att det är en lång väg att vandra, en som ni säger hård kamp.
Se då det vackra i kamp.

Rädslan blir en demon vilken växer. Denna demon är verkan av det lägre jagets, dubbelgångarens, fantombildens övertagande.
Det finns en seriefigur vilken heter fantomen, han kämpar för det goda, det inre hos honom leder honom till detta. Han bär dock mask, vilket även zorro gör, egentligen är deras önskan att visa polariteterna det yttre och det inre, det eviga mötet mellan det yttre och inre, mörker och ljus.
Fantomen bär alltså mask vilket är förvånansvärt och samtidigt inte med avseende till det ovan sagda.

Rädslan är en bild av denna mask, den skymmer sannheten, nu förstår du varför vi sade ; snuddade vid sanningen. Att bära mask är att vända ansiktet bort från livet, det ljuslängtande ansiktet, masken blir en dödsmask eller snarare rädslan blir en dödsmask.
Nu säger du att masken samtidigt kan vara ett skydd. Men – det finns inga behov av sådant skydd, det finns inga behov av att dölja för den vilken möter rädslan - Möt den, var inte rädd och ändå;
var medveten, medvetet rädd, det är att vara vaksam, urskilja och genomskåda lögnen.
Varsebliv – bliv varse om liv.

Du läste denna dag att världen är en konsoliderad tanke, låt oss säga tanken tänker utåt, andas ut och in, vilken tanke är det som tänker – du läste vidare; då en kropp bildas blir tanken fri.
Detta fann du märkligt att se, du ser det nu – egentligen utan våra ord.
Den kropp vilken skapas är medvetenheten och endast då kan tanken frigöras.
Vad är det den frigörs från, den frigörs från kroppsbundenheten, den ges liv, den andas åter andeliv och flödessångerna uppstår.
Den ges liv, andas åter andeljus genom själens belivande strömmar. Tanken blir tanke i andetanken, genom medvetenheten blir allt, allt synliggjort och därigenom finns inget att vara rädd för.

Masken tas av,
På sätt och vis kan vi säga att världsbilden vänds ut och in.
Rätan blir på avan, avan blir på rätan. Se den stickade tröjan, då du har rätan det rätstickade ut ligger kanalerna sida vid sida, detta behov finns då medvetandet inte ser klart, det är ett mönster. Vänd så den så kallade avigsidan utåt till framsida, detta mönster är liksom ”upplöst” – det är insikten av att veta att allt är helhet och att ingen mask behövs. Då är det fullt möjligt att frigöra sig från ”säkerhetslinjerna” du vet att skyddsnätet finns där och du kan låta dig falla, du vet att du kommer att studsa upp och ned. Vad är det för bild; i glädjen av liv skuttar barnet i vattenpölarna och dropparna dansar gnistrande runt barnet.

Det finns en mening – ord – vilka lever inom dig och så är det: ”jag vänder mitt ansikte inåt”
Den världsbild vi här talar om är människovardandet. Det högre jaget bär nu eller vaggar det lägre jaget, de är nu kompanjoner. De samverkar är kompatibla.
Därigenom är människans liv nu i harmonisk samklang; vit kropp själ ande jag samt alla de så kallade högre väsensleden.
Den helade människan tillåter alla bladen att blomma och nu sker det: Dessa blir fler och fler de mångfaldigas.
Livet blir oändligt.

18 februari 2009

– under dina vandringar har du uppmärksammat färger vilka icke är synliga för det yttre ögat.
Dessa färger är livets färger vilka kan benämnas auraandning eller eterljusandning,
Själsandning genom andens ljus.
Ja du talade med en av dina grannar under gårdagen han var ute med sin hund – egentligen var det hunden vilken var ute med människan och vandrade.
Han berättade om detta med luktsinne, vetenskapliga experiment, du visade, sökte lyfta fram helhetsbilden och han sade ungefär; ja vi har mycket att lära. Du sökte endast lätt att beröra detta med att hunden inte är mindre värd,
Du sade också likt en vindsusning: de gamla tiderna levde med detta, det är urtanken.
Du såg att han lyssnade men som så ofta då det gör ont viftar de bort.
Din upplevelse var och är att han inte ville se hundens själsvärde trots att han älskar sin hund.
Där är det – sin hund -.
Det var en hund vilken vandrade med en man.
Mannen såg sig vandra med hunden, hunden log kärlek och doppade nosen in i snön,
Nosen kände snöns liv,
varje rörelse
varje nyans fyllde hunden,
överallt syntes linjer, fåror efter hundens nos.
Fårorna var inte bekymmersveck, de var fåror att varsamt så frön i, fröbäddar är dessa fåror.
Hundens nos var en luktpensel.
Hundens nos är en förlängning av människans lukt.
Nu stiger genast bilden upp inom dig; den vuxne är en förlängning av barnets arm ty den vuxne har vandrat i jordsfären längre än barnet ändå… är barnet världen.
I barnets värld finns inga stålväggar inga pansarglas, allt andas,
Luftandas,
Sylferna dansar med barnen.
De står vid fönstren och andas imma,
Dimma,
Pärlor med ljus.
Natten vandrar in, du blickade mot fönstren och såg skönheten.
Inom dig levde lever färgerna vidare de andas, rör sig, själsandas genom andens ljus.
Visst är era fönster vackra, Vi har talat runt dem och visst ger de skydd samtidigt tillåter de att se ut. Det vill säga om ni tillåter ögat att se ut.
Då upptäcker du det du skrev,
Nattlig stillhet fönstrens rutor är mörka, det är en synvilla ty de är tunna barriärer mellan yttre och inre,
Membran,
andningsrumNatten andas i dagendagen andas i nattenStjärnorna tindrar i himlens hav i jordens hav.
Vad ser ni, ni ser det vilket är tydligast, känner det vilket andas,
Vad svarar ni till eller bort.Vita marker; dagen idag bar skimrande grå mantlar, de är inte grå ty de väver silverljus, väver renande klangljus runt allt liv. Dessa gestalter rusar inte fram med blixtens fart, de skrider fram.
Skred med svepande gång, snöblommande blad dalade singlade mjukt ned. Dessa blad är inget annat än trädens andningsljus, de andas ut skönheten ty edra ögon skall begjutas med skapande skönhets vilja. Öppnas för att se, se att trädens grenar är icke kala, de är blommande kronor.
Se dessa vackra andningsljusblad, klä dem med grönskimrande kläder och ni skall finna det strömmande verkliga livet.
De faller, stiger, faller, bäddade marken mjuk, visar edra steg skönhetens rörelse, mjuka steg, själsandning genom andens ljus.
Solstrålarna skimrade in mellan grenarnas tomrum, vad ser ni,
ni ser det vilket är tydligast, känner det vilket andas,
Vad svarar ni till eller bort.Ni vänder edra ljuslängtande ansikten till och nu sker det,
Fönstren öppnas, ljuset andas kärlek; finner vägar in i öppnade snöblommande skålarklangljuset skimrar mjuka sånger.
Dessa sånger är själens sånger genom andens ljus. De förtäljer er om årstidernas sånger, med mjuka kännande svarande steg skall ni icke förundras över vårbäckarnas liv inom edra ådror, ni är årstiderna.känner övergången från vinter till vårmembrantunna skiljeväggarvi andas och dimensionerna fylls med andningsljus
under dina vandringar har du uppmärksammat färger vilka icke är synliga för det yttre ögat.
Dessa färger är livets färger vilka kan benämnas auraandning eller eterljusandning,
Själsandning genom andens ljus.
*
Låt oss nu se till de ord du kände växa i vidare strömmar.
Dagen idag är silverljus ...
skimrande violljus andas däri,
ser den tunna skrudens skira väv,
Känner snöns längtan att smältain i bäckarnas porlande livsångerl
ängtan
värmen stiger
vindarna smeker
mjuka händer vaggar
vila vila stilla
än får du vänta
snöblommorna känner kärlekens sånger
öppnar skålarna i tillit
solskimret fyllermed klangljus
luften fylls
fåglars vingar sveper om klangerna
fylls med dem
skrudar trädens liv med sångljus
kärleksljus
Vindarna smeker varsamt snön
vackra sidenjord
sov i din vackra dröm
än får du vänta
känn var i
andas
in
värmen
De vackra sidenjordarna är hos er och de visar det du sade till din syster denna morgon.
Till det yttre ser snön kall ut och den benämns med dessa termer av människan; iskyla, frostens grepp – det är en stel hård bild.
Och den stämmer mycket väl överens med en del av era val.
Vad är livet då ni väljer bort ljuset, att se ljusglimtarna runt er och framförallt i er. Dessa ljusglimtar är inte småglimtar, ser du de växer de är oändliga oceaner av ljus.
Vad sker då ni väljer bort värmen, livet blir is, iskyla, blir isflak med skärande kanter.
Dotter,
Du hade bestämt dig för att inte tillåta människokvinnan det vi vet att du är och det vi vet att du vill leva med. Vi återkommer till detta.

Nu sveper vi åter in oss i sidenjordarna.
Se den vilken har gått vilse i stormarna, vindarna viner och kinderna blossar, ögonen är vidgade sökande efter svar.
Snöstjärnorna virvlar, tröttheten visar röda svarta prickar, visar stjärnornas bakgrund eller djup.
Nåväl vad sker den vilse ramlar samman och snön bäddar in mjukt, glöm nu alla dessa meningar om att döden infinner sig snabbt vid en viss kylgrad.
Förändra bilden då, se en iglo eller en håla vilken den vilsne grävt, eller varför inte en grav, eller varför inte en livmoder. Du känner att vi ler, vi gör det ty vi söker få din tanke fri, den är fri du ser skönheten, du visste eller vet vad det omgivande varat kommer att påpeka, förtänk inte dotter.

Nu ligger den vilsne inbäddad i snö och snön ger värme, snön räddar den vilsne, kyler den upphettade tanken och blicken ser åter klart.
De vackra sidenjordarna visar er detta att hur kargt ni än tycker att livet är så finns det värme, snön är värme.
Snön är skönhet, den är inte vit och det har du upplevt, du ser vad vitt ljus är, det är harmoni fredat liv.
Inte flyktliv, det är tillitens liv med vaket medvetande, inte stormvindstankemedvetande.
Inte mardrömsscenariomedvetande.
Lev med bilden av blomsterängarna, vårens vaknande liv, dansande fjärilar och sommarängen, översätt den bilden till vinteräng.
Snöpärlor, knoppar öppnas sakta,
snöstjärnors vingar,
Snöblommors skålar.
Visst är det vackert,
I det inre lever sommarens äng och nu är den hjärtvärme hon andas andedräkt och sommarängen är inne och ute, ute och inne. Ja, det är en hisnande upplevelse – den är sann, så är det.
Trädens grenar då, det är likvärdiga skeenden, träden andas ut bladen.
Allt detta sker för att ni skall stanna upp och beundra, tillåt er att beundra och känn att hur kallt det yttre livet än är så lever sommarens äng inom er.
Det vilket blommar i vinterns ängder är kristallandnings ljus.
Det är rent ljus och klangerna är mycket höga.
De är där för att ljuset och värmen skall hölja er.
Det är där för att det ni i ”extas” upplevt under sommaren skall andas in och bli innerligt ljus. Förtätad kärlek.
Om detta icke skulle ske skulle ni förångas i extas.
Dessa bilder är svåra att förklara men de är egentligen bilden av in och utandning.
Andas och känn vad det är att leva i evig utandning och i evig inandning.
Håll andan och prova sedan att hyperventilera.
Vinterns äng och sommarens äng är för att ni alltid skall vara i kontakt med ert själv.
Nu skall vi återvända till det vilket får dig att varmrodna.
Dotter, du hade bestämt dig för att inte tillåta människokvinnan det vi vet att du är och det vi vet att du vill leva med.
Vi lämnar det, helt kort vill vi säga eller upprepa , det är dumt att bestämma sig för att inte leva i kärlek med en man, det är inte meningen för dig. Minns du orden; Vad gråter du för sade min vackra Andekvinna, se Själskvinnans dans till min sång, den som går går
den som kommer kommer. Det är sannhet
Min vackra Andekvinna vet det Jordekvinnan inte ser.
Det är inte så att du är fyra personer och det vet du att det inte går att särskilja dessa. Du gör tappra försök ibland att liksom stänga av livet, men ser du vi tycker mycket om att se dig leva i kärlek med en man vid din sida, han är vacker och ser dig.
Stundtals blir du ”rädd” – vi måste titta till detta ords innebörd en dag ty du ryggar inför det, låt oss endast säga att du känner inte det slaget av rädsla.
Du upplever nu det hela marken, det hela Hennes inre upplever i vårens tid.
Kärleken smälter iskylan,
Vad sker om all snö smälter med en gång, det vet var och en av er.
Det du upplever är att du har bejakat detta möte, ditt blod blir vårens bäckar, du såg bäcken idag att isen har börjat smälta av de strömmar vilka inte alltid synes. Skulle du dyka under bäckens yta så vet du hur det ser ut, det är yster glädjedans och sångljus, rödskimrande sånger. Ty detta är blodets ådror.
Det är en rörelse vilken till viss del är okontrollerbar, var i den sök inte stoppa dess flöde.
Känn, upplev, lyssna upptäck varandra hinn med.
På sätt och vis har ni båda levt i iskyla.
Kärleken smälter iskylan,
Vad sker om all snö smälter med en gång, det vet var och en av er.

Dagen idag
är silverljus
skimrande violljus ...

17 februari 2009

Skriv skriv skriv orden rena

väck livet i dem
ömt

Vandra vandra vandra
lyft dem upp ur jorden

Se dem glöda i dina händers djup

– ja dotter det finns bara en väg och det är den vägen du följer du skriver orden rena genom att med kärlek väcka deras ljus deras innebörd. Genom att kännande vandra känner du deras liv, du ser djupt in och blir det du ser. Det är så det sanna livet levs. Det är så meningen var i begynnelsen. Det var inte så att människan sattes att vara herre över allt. Allt alla levande väsen är här för att ni skall vårda, älska varandra, med ömhet värnande se och lära av varandra, samtala i och genom liv.
Ibland mumlar du så mycket klokheter i förbifarten. Du läser eller hör något, så likt en vind hör vi dig mumla; Idag läste du mycken sorg samt hörde människor förfasa sig över bilder de sett eller ser om orättvisor och alla dessa negativa strömmar, smärtupplevelser.
Så suckade du och mumlade du: människan förfasar sig över allt hon måste se och uppleva, så vad tror hon då att de goda upplever och ser.
Så är det dotter, detta är sanna ord och åter vet du svaret; endast genom kärleken kan detta förlösas.
lyft dem upp ur jorden
Se dem glöda i dina händers djup
Så är det, lyft dem varsamt ut, ur smärtan, genom kärleken. Edra händer skall glöda i det sanna ljusets värme.
Hjärtats värme skall färga edra liv.
Skriv orden rena väck livet och därmed ert liv med ömhet.
…

Träden talar
med jordens marker
röd värme är deras skrud

böljande strömmande porlande bäckar
ådror fyllda med liv

i gryningens vår

stiger värmen in i kronornas händer
smeker
blåa himlars marker

omfamnar varandra till liv

slöjor
fyller ögonens rand

doftande violers vingar tusende fåglar
lyfter vita sidenjorden in i salamandrars händer

trådar spinnes runt gryende liv
pärlor gröna

slöjor skira lägges om
väver i blommande trädens kronor

violvingars ljus
tusende fåglar

hälsar
nya gryningens vår
*
Spinner nätets begynnande grynings vår

– Du undrade först över dessa ord, inledningen av denna poetiska bild,
Nu ser du dock meningens liv i bilden, du ser helhetens samtal, ser trädens eviga samtal, du ser jordvärmen i hennes famn hur den stiger upp och i trädens famnar möts dessa energier. Det är en god och vacker beskrivning av vårens gryning och det är även en mycket god beskrivning av det vilket sker under livets vandring.
Ibland ”lägges” ni i graven eller i höst och vinterfamnen för att finna fotfäste. Det är inte att dö, men minns att ha tillit, det gör ont att födas det är det vilket du brukar säga det är en vald smärta, en berättigad, berättande smärta.
I vårens tid strömmar livet, kroppen är i kaos, så är det att möta den sanna kärleken i livet. Allt är genomströmmande liv.
Livanden vaknar i kroppen i den begynnande gryningens vår.

16 februari 2009

Jag ser en gren, en del av ett träd vilken har legat länge i havet, den är slät och befriad, dess innehåll är tömt i havet. Med andra ord är det en död gren, en i karga ordalag; ihålig träbit.
Så ser jag denna döda trädgren resa sig, det är nu en fontän istället för vatten är det ljus.
Då jag skriver söker jag en bild att beskriva med, det finns fyrverkeripjäser vilka är, krutet är i ett rör och det är det gnistregnet jag ser. Detta ljus är dock mer förtätat och det är skimrande gryningsljus .
Ur detta ser jag en mansfigur stiga fram.
Fylld med värme.
Vi vandrar hand i hand in i till liv.

– Se denna gren den har vaggats i havet, skalats ren, den minns trädet.
De egna gjorda orden, ger den icke liv, det är att lura sig själv bort från sitt själv.
Nämligen bort från trädet.
Se trädet dess hela gestalt.
Detta träd står allena mitt i ängens famn. I denna bildsvit är marken ren, det finns inget gräs, inga blommor, de är här skira eteriska slöjor, icke synliga för det yttre ögats rand. Deras liv är där naturligtvis det går icke att lyfta bort det, det går däremot att sudda ut gränserna för att se samspelet.
Trädet är omgivet av marken av hennes hud, den omsluter trädets rötter, huden är trädets skor i denna bildsvit. Jorden lyfter sig runt trädets fötter och är mockasiner, mjuka följsamma mockasiner med vackra mönster.
Trädet är omgivet av luften av varats andedräkt, luften är trädets klädnad i denna bildsvit. Luften sveper om trädets stam mjuka skira slöjor ljusfyllda.
Trädet är omgivet av eld av varats värme, detta är det mest svårförståeliga ty då vi säger eld stiger gärna bilder fram av flammor. Det är icke den elden vi här avser, det är den eld, den värme vilken skrudar kronan, det är bladen och de blommande grenarna.
Trädets hår skrudas med blommande ljus och värme.
Trädet är omgivet av vatten, i denna bildsvit står trädet inneslutet i en vattenring, märkliga ord eller hur, de är inte märkliga.
Se den gyllne cirkeln, den är regnbågscirkeln och vad gör alla färger, färgerna är det skimrande regnbågsljuset, tusentals små droppar icke synliga för det yttre ögats rand.
Detta kan liknas vid imma, då du andas på glas blir det imma, då du andas i vinterns famn blir det imma, i gryningen andas alltet imma eller dimma, överallt kan detta ses. ”Fäster” ni andningsströmmen till en fast punkt, eller en vägg, en yta blir detta fenomen synliggjort. Nåväl kanske inte dropparna syns men de är där.

Det är en vacker bild du ser,
Det är trädet innesluten i en cirkel, blåskimrande himmel, markens kjolar är bruna nyanser ty alla jordlagren skiftar i varandra, skiften i varandra.
Du anar så fötterna eller rötternas slingrande rörelser, livsrörelser, slingrande är i denna bildsvit inte undvikande rörelser, dessa slingrande rörelser följer helt med livets strömmar.
Så ser du stammen, barken och vet stammens inre liv, vi behöver inte nämna alla delar, du vet och känner stammens inre. Så öppnar sig stammen och du möter kronan med grenarnas blommande bladverk, detta är egentligen icke ett blommande fruktträd eller ett blommande blommande träd. Det vill säga ett träd vilket ”sätter” blommor.
Men ävenså är alla träd blommande. Vi sade att trädet i denna bildsvit inte är omgivet av blommor och gräs att dessas gränser är utsuddade men att det eteriska livet är runt med trädet i bilden och så är det med blommorna, de är där alltid.
Nu står trädet där och du ser att det är där och samtidigt ser du en pirrande rörelse i trädet, det är en skimmerrörelse, det finns inget annat ord vilket bättre kan beskriva detta.
Det är en lyckoupplevelse av att känna helheten verka i kärlek.
Du ser så bilden förändras,
Nu är trädet en mänsklig gestalt.
Alla delarna finns där.
I en bildsekvens ser du en kvinnas skira gestalt.
I en bildsekvens ser du en mans ja, vad skall vi benämna det låt oss helt enkelt säga en mansgestalt, denna gestalt är mera fast
Du ser mannen omfamna kvinnan du ser dem vandra hand i hand och du ser dem dansande sväva i lyckoupplevelsen av att vara i varandras närhet.
Du ser också bilden av stammen, den är mannen och han höljer kvinnan i sin famn,
Han öppnar manteln eller famnen då vägen är säker, det är så att de är hos varandra och med varandra.
Denna bild är svårförklarad ty av många människor vill den gärna överföras till att mannen och kvinnan icke behöver varandra att de kan leva utan varandra mer eller mindre självbefruktande, det är icke så då skulle vi icke ha skapat man och kvinna. Då skulle vi ha skapat manskvinna och kvinnoman. Det gjorde vi icke ty det var icke någons av vår mening Vi skapade Manssjälen och Kvinnosjälen i skönhet burna av deras andeväsen i jagets svarande hand.
Bilden av trädets stam där stammen är mannen omslutande kvinnan är för att visa deras väsens färger.
Är för att lyfta fram kärlekens lovsång.

Nu undrar du hur allt detta hänger samman med de bilder du såg stiga fram innan detta.
Se då åter trädet, nu är trädet träd. Trädet står med rötterna djupt ned i marken, ja det finns ytliga rötter och djupa rötter, sammantaget är de livstrådar, nerver ådror allt vad du vill. Ur dessa stiger stammen med olika hudlager, lager till lager eller lager på lager. Se bilden framför dig av den första lilla grodden, grenen, kvisten och så stammen. Det är verkligen så att då trädet söker sig upp till ljuset utan att släppa rötternas fästen då skrudas trädet med lager på lager, det vidgas inifrån av vad säger du, av livets viljande impuls. Den strömmar inom trädets stam uppfyller trädets stam.
Dessa lager kallar ni årsringar, varför inte benämna dem ljusringar.
Vi skall stanna en stund vid den yttre huden, den skiftar karaktär hos trädfolken, ett träd har fåror, ett annat träd har ovaler, ett träd har slät yta och så vidare i all oändlighet. Det är så och varje träd berättar sin dröm eller saga, minns då att sagorna inte är påhittade drömmar, de bär verklighet.
Ur stammen reser sig huvudet i stolthet, det är där och det fantastiska är att detta huvud är kronan, grenarna fingrarna alltsammans och det vibrerar av liv.
Skulle du sticka huvudet under jorden skulle du möta samma bild. Trädet älskar att vara i Moderns famn och i Faderns famn.
Ja dotter du ser åter triangeln och den är där runt trädet i cirkeln; Cirkeln är Den Store Andens eviga kärleks vingar, den vingfamnen är ett hjärta där är man och kvinna evigt förenade i ett.
Triangeln är inom cirkeln; Fader Sol omfamnar Moder Måne och De omfamnar Moder Jord, sök fram det tidigare skrivna:
”se Fadern är i mitten, solstrålar böjer sig ned, detta blir ett träd; livets träd, Såg solens strålar böja sig ned, solens kropp blev då stammen, en ljuspelare, strålarna blev trädens krona, Moder Jord är rötterna,
Så ser jag trädet ”vända sig medsols upp och ned” Moder Måne ler och balansen är återställd – detta är det inre livets pånyttfödelse.
Fadern är i mitten och solstrålarna böjer sig ned, det blir vattenväggen, allt det de talat till mig om.
Se vattenfallet, bakom vattenfallet finns en grotta.
Grottan är Fader Sols kropp, samtidigt Moder Månes kropp – Det Faderliga och det Moderliga.
Människan suckar och tyngd hindrar deras omfamning i vilken det sanna livet lever. Grottan; livets grotta är mörk.
Fader Sol böjer sig ned, vattenljuset faller och renar jorden, Moder Jord är åter befriad och grottan fylls med liv, i denna stund är grottan Moder jords liv.
Fader Sol och Moder Måne omfamnar varandra i deras kärlek fylls Moder jord med ljus (då jag renskriver detta idag den 16 feb. 2009 träder bilden av Isis myten fram)
Jag ser dessa tre kärlekskrafter eller energiströmmar vara i och utanför genom och runt varandra. Det är liv. Det är Yin och Yang i harmonisk rörelses verkan.
Det jag ser är alltså en triangel med liksidiga sidor och jag ser energiströmmarna strömma mellan dessa tre samtidigt ser jag inom triangeln Yin och Yang.

Den senaste tiden har det gång på gång visats mig att solen är Fader Sol bärare av ljusets energier; lyssnaren till själens födslolängtan. Fader Sol samlar energierna i enlighet med Den Store Skaparens/Den Store Andens vilja.
Modern är även Moder Måne – vatten, eteriska strömmar, ljuseterliv. Modern gråter. Dessa är den himmelska Fadern och Modern, deras horisontella linje bildar en kärleksström vilken bär alla livets möjligheter. De klargör, genom ljuset synliggörs själens ljusminne/födslominne i Moderns famn/jordad mening.
Därvid strå de tre i triangulär form – pyramidens form.
Nåväl, vad sker – det osynliggjorda livet är tyngd/kol men bär möjligheten till liv, det synliggjorda livet blir diamanten – regnbågsljuset.

Pulserande glödande magma, längtan till liv djupt i klippans grund.
Skälvande, skrikande smärta.
Jordskredsvrede.
Den sanna Modern gråter, den sanna Modern reser sig, lyfter armarna med knutna händer mot himlens öppnade famn.
Fader Sol och Moder Måne känner hennes vrede deras krafter förenas i jord eld vatten vrede.
Modern öppnar nu sina knutna händer hennes inre öppnas. Den sanna Moderns blodröda sorg skakar likt havets floder. Förbränner falskheten, förbränner osannheten, kväver det döda livet.
Hennes blodröda tårar väller fram utmed hennes kinder, höljer hennes sargade kropp i blodröda slöjor. Förbränner falskheten, förbränner osannheten, kväver det döda livet.
Ur hennes inre stiger blodröda sånger, gnistor, eldsstjärnor dansar ur hennes öppnade liv.
Hon sänker armarna, kupar händerna runt det spirande livet, vårdar det ömt, smeker dess hjärtas blad.
Ser åter sannheten stråla i alltets famn, hennes inre ler. Fader Sol och Moder Måne känner hennes gryning.
Deras krafter förenas i elementarisk kärlek.
I deras famn vaknar det nya livet.”
Så återvänder vi till trädet,
Trädet är helhet, rötterna stammen kronan vet att de är liv tillsammans, de är lyckliga i den visshetens tillit. Varje del av trädet upplever detta med att var droppen i havet att vara ett med och att det är liv, att detta inte gör delen mindre än helheten.
Plötsligt får en grov gren för sig att den har för lite plats eller kanske känner den att detta liv blir för ensidigt, stå där i ängens famn och vaggas hit och dit se allt passera.
Grenen har förlorat känslan till liv, känner inte livets genomströmmande verkan.
Grenen får för sig att hoppa av helheten. Kastar en blick över axeln och kilar iväg, tror sig klara sig på egen hand. Det är bara det att hjärtat är kvar i helheten, ja hur märkligt det än låter så är självet kvar i helheten. Låt oss förtydliga genom att säga att det är sig själv närmast vilket kilar iväg medan sitt själv är kvar.

Hur det nu är så fungerar detta för en tid, ja grenen är ju nu helt inom mänsklig tid, den har inget direkt skydd och känner sig lite fundersam, den vill vara lika stor som trädet, den minns känslan men kan inte identifiera den och nu sker något. Grenen börjar tillverka egna sanningar och den växer med dem och nu börjar den få anhängare, men den blir inget träd av detta, I det inre hör den hjärtats röst den känner men vill inte höra. Livet sinar sakta.
Livet sinar dock icke källan.
Vindarna lyfter grenen ned i havets famn, vilket hav är detta. Detta är livets hav, eteriska strömmar väver runt grenen, den vaggas, den tvagas och blir både tömd och slät, inte slätstruken den blir befriad från bländverket, osanningarnas barlaster.
Nu säger du genast att det går ju inte att klistra fast grenen igen, det är tanken vilken lurar dig ty helheten älskar sina grenar och se så vackra blad den grenen bär.
Se trädet…

Så såg du då den andra bilden vilken du inte riktigt vill ta till dig, du är lycklig i det du har runt dig, du ser att allt faller vackert på plats.
Det du ser är den bild vilken din syster såg, hon såg dig, hon såg någon resa sig ur en trädstock.
Dotter du har alltid varit i vår famn, du är kärlek så är det.
Nej, du har inte farit med osanningar tysta ditt sinne – lyssna nu.
Under detta år har ditt liv varit låt oss säga strikt undervisande, du har varit i internatskola.
Vi har hela tiden talat till dig, du har fått möta smärta, smärtgestalter från hela din livsvandring. Vi har lärt dig att urskilja på ett annat sätt.
Du vet mycket väl att då vi säger död träbit är detta icke det mänskliga ordet död.
Dela upp meningarna:
Jag ser en gren –
Du ser grenens liv i helheten det sanna livets ur sprung.
en del av ett träd –
Du ser trädets hela innebörd vikten av tillit.
vilken har legat länge i havet –
Vi höljde dig in i vår famn och du bars av livets hav vi lämnar dig aldrig
den är slät och befriad –
Dina sår är helade du andas ljus vandra nu med modsteg i fridsmod allt är väl.
dess innehåll är tömt i havet –
Du ser sannheten i ljuset av vår sanning, vi har undervisat dig i att urskilja. Minns varför de stiger fram, andas stillhet lugn och ro öppna din blommas famn
Med andra ord är det en död gren, en i karga ordalag; ihålig träbit –
Ditt liv har känts dött, du har räknat dagarna till din nästa drömvandring bort från denna vandring. Varje steg har känts ihåligt i människokvinnans liv.

15 februari 2009

Det är ingen ide att söka finna orden – börjar skriva det jag såg så får vi se vad som sker.

En mycket stark ljuspelare steg fram, min upplevelse var att det åter var termosen, denna ”termos” är så mycket mer än just det ordet söker delge.
I denna oändligt vackra bild såg jag ljuspelaren utan hölje, det är verkligen det jag skriver vara vackerljus, det är det sanna ljuset, vill också säga att detta är ljusgestalten – ljusbäraren och det är ljusfolkets gestalter.
Det jag samtidigt ser det vara är en pelare en ljusmanifestation så fylld med obeskrivbar värme att hela mitt inre andas kärlek.
Jag har mycket svårt att i denna bild gestalta vilka de är ty jag ser snöstjärnor av högre väsens liv, de är gestaltbilder av sagornas ”små” älvväsen, de vilka framställs vara sockersöta i bildåtergivningen. Min upplevelse här är att dessa är Snödansarna och då de synes vara högresta gestalter är de en ”koncentration” av alla dessa ”små” gestalter. Snödansarna innehar alltså en förmåga att andas in och ut det vill säga att vara enskilda vid behov och samtidigt vid behov manifesteras till en enhet.
Jag ser en termos eller en pelare och den är skapad av glas, silverglasväggar.
Jag ser ljus och värme förenas och strömma i harmoniska rörelser vilka jag vill benämna vara kretslopp.
Det är en rörelse vilken icke går att urskilja som uppåtgående eller nedåtgående, går icke att urskiljas varandes uppåtströmmande eller nedåtströmmande. Ty detta är liv och ur detta liv stiger kärleken fram.
Jag ser den rundade formen vilken här är närmast marken och jag ser denna tapp, vilken ja kan vara en slags tunntapp, eller en livmoderstapp, här vill jag benämna den vara en droppe eller en pärla ur vilken allt detta flödar.
Det är formkraftsandar, de skapar en kärlekskropp.
Det är helt orimligt att säga att det är ur detta/denna allt flödar, ty det finns inget ur. Detta är en utdragen cirkel för att påvisa andningens skapande verkan och därmed visa de flödessånger vilka alltid skapar runt oss.
Oss är här alla levande väsen och icke enskilt människan.
Denna droppe är alltså rotstammen och samtidigt det spirande livet, bilden kan förändras närsomhelst för att lyfta fram det sanna skapandet, bilden kan närhelst behov finns bli livets träd.
Nu är den en pelare och denna droppe är alltså roten, den vilken förbinder himmelsdrömmen till verkande frigjord jorddröm.
Denna droppe är samtidigt händer, men vi stannar inte vid detta ännu.
I denna behållare eller pelare där väggarna nu icke är synliga ser du alltså livets grunder, ljus och värme, de ja låt oss säga strömmar, hur skall vi annars få en tydlig förståelig bild, de strömmar, slingrar sig om varandra, i en evig kärleksomfamning.
Vad är det vilket gör att blommans knopp öppnas, det är ljuset och värmen vilka pressar upp/isär kronbladen. Den öppnade kronan är kärleken och kärlekens verkan.
Så se då pelaren och lyft nu blicken och se korken, alla skruvar skruvas på medsols och av motsols.
Här är det egentligen ovidkommande vi vill dock inflika: följ med livet icke emot det.
Varför säger vi detta, denna kork är en slags avkännande ventil, då den lyfts av eller skruvas upp i sinnlig tid då blir den enskilda kärleken även helhetens kärlek.
Vad är det vi säger; det är lite svårt att tala ty du sitter på spänn, redo att stänga.
Vi säger att i denna ljuspelare befinner sig mannen och kvinnan, de älskar varandra, svarar till meningen, De lär känna varandra och sakta vandrar de tillsammans ut i världen, deras kärlek är dels i deras enskilda hjärta, så är det i deras ”tillsammans”hjärta, det vill säga deras kärlekshjärta. Det vilket nu sker är att de blir en blomma, en utslagen blomma i alltets famn, deras kärlek pollinerar alltets stora blomfamn.
Du har någonstans skrivit att universum gläder sig då människan lyfter sig ur tyngden – så är det.
Vi gläder os då ni svarar till det vilket är vår vilja och därmed er vilja – då ni svarar till det vilket är vår gemensamhetsvilja.
Du börjar nu sakta öppna dig för att lyfta fram vackerbilderna.
Mannen och Kvinnan är i denna ljuspelare. De är i sin kärlek, i sitt gemensamma hjärta. De är nakna och ohöljda, de vill detta. Deras hud är vitskimrande och deras ögon öppnas.
Deras händer är fjärilsljus och nu berör de varandra, denna beröring initieras då ögonen är i varandra, Gunnar Ekelöf har skrivit”det högsta ögonblicket av kärlek är då ögonen brister in i varandra” denna bild har du alltid burit inom dig – den är vacker och talande. Ty den visar vad det är att uppgå i varandra.
Det är ett slags violljus ett gryningsljus ett vårens ljus.
Nu fylls fingrarnas sensibilitet med liv, de berör varandra. Mannen och Kvinnan känner varandras hudar, berör huden till skimrande purpur. Genom din ständiga närhet med himlarna vet du att purpurmolnen icke är utan det blå, hudarna är skimrande i det manliga och kvinnliga. Nu förändras händernas upplevelse, upplevelsen är nu ett flöde mellan fingrar och hjärta, se nu den underbara bilden av omfamningen, då deras armar omfamnar varandra, deras vingar omsluter varandra.
De är nu en blomknopp.
Nu är de i varandra och ljuset och värmen pressar upp kronbladen. Det vore fel att säga att korken sakta vrids ur och ändå gör den det ty den öppnas sakta i samklang med kärlekens rörelser. Det vilket nu sker är orgasmen och den kan beskrivas på oändligt många vägar.
Det vi vill att du skall se i denna bild är att dels är det den kärlek vilken ges till de båda, samtidigt blir denna kärlek en orgasmverkan i det så kallade yttre.
Den sanna kärleken har en helande verkan i alltets helhetsfamn.
Därför är det så glädjande då de vilka är ämnade för varandra vågar svarande lyssna.
Detta är inget annat än hjärtgörelse – hjärtrörelse.

Du ser alltså denna ljuspelare stiga fram och alla skuggblad lyfts ur, dessa små glitterljus, gnistdansare, snödansare flyger ”in och ut” de lyfter bort alla skugglinjer.
Det är bilden av det sanna samtalet, där två älskanden samtalar och möter varandra lyssnande.
Då lyfts deras pelare över skogens rand, det är inte din vackerskog du såg, det är den förvildade skogen med snår och taggar.
Ni tar er över denna skogs mörkerrum och nu dansar de runt edra hjärtan.
Pelaren öppnas och nu lever ljuset och värmen runt er.
Ljuspelaren
stiger
fram
de lyfter ur alla skuggor
de lyfter det rena ljuset

de dansar
flyger över skogens rand


in i Silverdalens hand

de dansar
dansar runt vårt hjärtas famn

de dansar värme och ljus runt vårt hjärta
…
Brev:
Så var det, det där med kontemplation,
Vaknade med kontemplera.
Det första jag ser är en kon, det andra ett tempel det tredje en lunga.
Det andra blir kon/kom – tem/tema – tempel – plera/lunga – andning.
Nu ser jag den idisslande kon/lugn, vet inte kanske finns ett latinskt ord för tem, plera är definitivt andning.

Se ordet Kontemplation framför dig och förändra slutstavelsen till passion,
”Kontem” passion,
förändra den ytterligare;
”kom hem passion”.
Nu säger du genast att ursprungsordet inte lever kvar, det gör det ty vad är kontemplation, det är att be om grund.
Vari består grunden, den består av ljus och värme och vad är då barnet av denna ljus och värmeförening, det barnet är kärlek.
Genom passionen, den medvetna passionens extas föds barnet.
Allt växande sker genom passionen, den medvetna passionen, där har, innehar varje beröring en djup betydelse. Dessa beröringars barn möter ni varje vår.
Så vänder vi åter till kontemplation det är alltså begrundan och då lever vi med ord du tidigare skrivit runt bönen och meditationen;
”
Bönen är en skimrande pärla skapad av våra drömmar.
Vad spelar våra mänskliga drömmar för roll, vad spelar våra ord för roll, löven kommer ändå att falla.
Så står vi nakna i vissheten om att det är den stora drömmen som lever. I vissheten om att det är den stora drömmen som är.
Så står vi nakna –
var det en dröm,
var det en sannhet,
var det en skål,
var det en Gralskål,
var det en skål med gnistrande pärlors ljus,
var det en skål med förhoppningens ljus.
Våra mänskliga drömmar är det vilka skänker människan hopp, drömmen är att sträcka upp händerna till/mot ljuset och bli avläst.

I drömmen tillåts vi att stiga in i pärlan, vi öppnar oss. Viktigt är att veta att bönen är mörkrets angreppspunkt. Minns då att detta mörka är de lägre drifterna/dubbelgångaren, det vill säga; det ligger i egentlig mening inte utanför, det är en del av livet, detta mörker är inte negativt, det blir det då det görs negativt, ni väljer alltid huruvida ni vill tända ljuset, svara till ert själv.
I bönen blottlägger vi oss, i bönen blir vi åtkomliga, vi frestas, frestas för att finna, finna det sanna överlämnandet,
Det sanna överlämnandet är sann tillit i må din vilja ske.

Meditationen är att uppstiga, är att förenas. Slöjorna mellan förmaket vilket är bönen och de heliga salarna skingras/dras åt sidan, öppnar sig. Vi får tillstånd att beträda de heliga salarna, där ”hemlighetsfyllda” ord viskas.
Viskas är vindens smekning då orden gives oss, det är en gåva då svaret gives oss, de svaren/det svaret får pärlan att skimra i världen.

Så står vi nakna i vissheten om att det är den stora drömmen som lever. I vissheten om att det är den stora drömmen som är.

I mötet med universums oändliga skönhets famn möter jag sannheten i orden: du skall älska dig själv som din nästa. Jag vill dock hellre säga ditt själv och därigenom dig själv som din nästa.
Älska dig själv så som din nästa, kanske lydelsen var älska ditt själv och därigenom dig själv och din nästa – se livets liv.
Vill gärna ta bort ordet som din nästa ty ordet som är här att låsa fast blicken vid ett levande väsen och göra detta väsen till ett objekt.
Hur än orden uttalades låt oss se till den vanligt förekommande lydelsen med benämningen dig själv.
Älska dig själv så som din nästa, så måste de sanna orden ha varit. Människan förstod inte denna innebörd eller vågade inte ta till sig denna gåva, kanske kändes innebörden som självhävdelse eller högmod. Därav skapades eller gjordes budordet; älska din nästa så som dig själv. De orden har ställt till med mycket i det medvarande livet.

Älska dig själv så som din nästa – Du skall älska din nästa så som dig själv. Dessa ord är inga påbud dessa ord är en profetia.
Innebörden visar på vad liv är.
Moder Jords kropp.
Universums kropp.
Människans kropp.
Skapelsens skönhet.
Kroppen är inte endast en kropp, kroppen är ett tempel. Skapad i förgången tid och av förgången tid. Det sanna inre livet lever nu i nyskapande tid. Förgången tid - nutid.
Ett tempel har ofta en förgård.
Det förgångna är en förgård. Förgården leder in i eller fram till templet. Detta sker om det förgångna inte blev till bitterhet och kvävande skal.
Detta kan ske om tyngden blev nådens glädje och ljus. Det kan ske genom förlåtelsen av mitt själv.
Slöjor avskiljer förgården från templet, förgården är inte de rum vilka brukas, till de inre rummen bjuds endast de vilka är ”värdiga” att beträda dem. Templet får inte alla beträda, slöjorna öppnar sig och… templet är inte menat till annat än skönhet. Detta är bilden av blommornas skönhet, det lilla barnets skönhet, regndroppens skönhet. Allt och alla är tempel i helhetens tempel. Templet får inte besudlas eller förstöras, det är inte en yttre pålaga vilket säger detta. Det är en inre moralisk kärleksandning vilken strömmar genomgripande, omfattande i allt. Vi skall fyllas av inre längtan att älska detta tempel, vårda detta tempel, inte ut ur måste nej – det är en Kärleksgärning.
Templet, vår kropp, vårt hus är en gåva, är en skapelse.
Vi måste vårda den och älska den i vårt dagliga och nattliga liv.

En kropp kan vara halv då den saknar den sanna spegeln. Varat blir helt då de kroppar/de varan vilka hör samman finner varandra.
Med den bilden framför mig kan jag se hur oerhört viktigt det är att inte låta sig snurra runt eller vandra sovande genom livet.
Ser det enorma kaos som råder i världen.
”Sodom och Gomorra.”
Likgiltighets - tycke,
Likgiltighet,
Tempeltjänare är vi som utför vår ”plikt”, våra gärningar utur Kärlek.
Vi är bara en liten del av den stora helheten, en vacker liten del, en kärleks-.
Mikrokosmos i makrokosmos.
(orden inom citationstecken är skrivna så eftersom de givits negativa laddningar ex. värdiga och plikt)”

Så har vi nu sett till bönen och meditationen, sett den djupa meningen eller högre meningen av begrundan av kontemplation och då ser du att innebörden inte fråntas ordet genom”kom hem passion”. Däremot vill vi gärna säga kom hem genom passion.
Hur sker detta, passion är till viss del att uppgå i, bli ett med.
Det sker genom den medvetna vandringen, den kännande beröringen, den aktiva begrundan, vilken kan liknas vid tempeldansen, den dansen har många skepnader. Kärlekens mantel är en av dess skepnader.
Vad är denna aktiva rörelse, det är kontemplera.
Och då kommer vi nu till det vi talade om under din vandring.
Du såg åter buskarnas valvbågar och dropparna, isdropparna och fylldes av deras skönhet. Du såg i ditt inre de snövita jordarna förändras, du såg sädesfälten och inledningen av ordet – kon.
Vi viskade korn och därvid öppnades nu många bilder.
Du såg först havren och levde med det en stund, egentligen såg du hirs först och fylldes av dess luftväsen. Därifrån vandrade du in i orden runt havren; havre ger flygande barn, gör hästarna pigga. Visst blir hästarna pigga, var och en vet dock vad som sker om de kommer åt hela havreåkern. De blir dästa/tyngda. Vad kan detta liknas vid. Det är bilden av sockerbehov.
Vi vill dock icke stanna vid dessa ting, havren är ett luftväsen i sin gestalt.
Så kommer vi till vetet där har vipporna liksom dragit sig in, fröna är mera rundformade och vetet innehåller mycket stärkelse, är stundtals inte alls lätt för kroppen att smälta, kanske blir lite klisterkänsla för en del organismer, därifrån vandrar vi till rågen; råg i ryggen och fröna eller gestalten kan liknas vid en ryggrad. Dotter du sitter och funderar över detta med temperament, gör inte det, nu möter vi kornet och det var dit vi ville komma.
Kornets gestalt är en inom citationstecken sammandragen gestalt, vi skulle vilja säga att kornet är i sig med spröten i förening med kosmos.
Korn ger tyngd till stegen, jordar den flygande flyende själen.
Du ser kornåkern och du ser den fylld med blåklintsögon och röd vallmo.
Dotter är inte det vackert så säg.
Kornet är jordad mening i förening, förbindelse med himmelsdrömmen och vilka dansar runt, det blå och det röda.
Det vackra är att det röda förhöjer det blå och det blå förhöjer det röda. Du reagerar över förhöjer du kan lika gärna säga: fördjupar. Vi vet att du reagerar till att sätta för före ordet men så är det ibland, vissa inledningar behövs för att visa djupmeningen.
Hela denna bild blir bönen, meditationen,
Kontemplerandet,
Förverkligandet av den rena kärlekens eviga omfamning.
”Kärleken är det som gör att vi existerar. Han hon, man kvinna, pelare, pelarsalar.
Pelarsalar, tempel,
Tempeldans. … Vår kropp är den boning vi lever i, vår kropp är vårt tempel, världen/alltet är den boning vi lever i skapelsen är ett tempel.
Tempeldans
Templets berusning
Trädens dans
Skogens berusning
Tempeldans - Träddans.
Barnets rörelse – Tempeldans
Med mildhet har jag skapat dig och med mildhet leder jag dina steg....
Leder jag edra steg i kärlek – med kärlek – till kärlek – lev i kärlek.”
Nu släpper vi ordet kontemplation och rörelsen av ordet.
De är vackra: kontemplation och kontemplera.
…
Nästa bild vilken kom under natten var att du såg växandet i en annan form än termosen.
Du såg en dörr eller port.
Först tyckte du att det var en svart port, den kändes inte bra.
Du funderade över vilket trädslag det kunde vara och egentligen är det oväsentligt i denna bild. Du tycker om klangen av Jakaranda det är en tämligen stavliknande tonrytm, en rytm vilken visar på, tydliggör.
Du såg porten omvandlas från svart till bränd umbra, mörkt brun jordfärg.
Porten andades dov jord.
Det innebär att det är en fylld andning.
I denna fyllda andning började ornament visa sig på dörren, först var det liknande rutmönster sedan framträdde sakta djupt gröna slingor och blad efter blad växte fram.
Porten var stängd, den höljde livets vandring och den andades dov jord.
Det första låset var ett trefaslås, vi behöver inte gå närmare in på den funktionen ty det vi avser är barnets treårsålder, de första stegen in i människovandringen.
Barnet vandrade och kom till sjutillhållarlåset, det vandrade över sexårsåldern och vandrade över tröskeln in i sjuårsperiodens andra steg.
Du tycker bilderna är otydliga, de är det inte för under den andra sjuårsperioden infinner sig nio årsåldern och där är nyckelhålet.
Detta lås är inte tillslutet likt de andra två, Det går att blicka in och ut genom hålet.
Och det är en bra bild för det barnet befinner sig i.
Barnet blickar framåt och känner sin ensamhet för första gången, då vänder barnet blicken bakåt och ser vägledarna, de människor vilka varit barnet nära och ser på dem med outgrundlig blick och ställer frågan; var er gärning sann.
Barnet väntar inte på svaret, det öppnar porten med sin egen guldnyckel och vandrar in i framtiden undersökandes utforskandes huruvida ni var sanna.
Då barnet gått igenom denna drömport sluts den varsamt. Det är verkligen ett susande med kärlek.
Den öppnas var gång barnet vill det.
Den andas med dov jord.
Det är den fyllda meningens liv.
…
Lever den fyllda meningens liv ännu,
Det var detta ord vilket givits negativa klanger.
Lev med ordet och det visar något vackert,
Det visar än . det lever än, det har aldrig upphört och det är i nuet, det kan endast var i nuet då det andas genom ja, just det nyckelhålet,
Det är innebörden av ännu, det är en omfamnande och öppnande gest.

Klaris - Snödansare - Violljus - Skoglandet

Det är något med dessa ord:
Klaris
Snödansare
Violljus
Skoglandet

– Klaris - Snödansare - Violljus – Skoglandet,
Dotter visst är det så att de orden är visande.
Klaris, isen kan för den ytliga blicken tyckas vara hård, då du bortser ifrån dess verkliga innehåll.
Verkligheten har många plan och är ett plan, ja vi retas med dig du trevar efter nattens bilder i sin helhet.
Isen kan tyckas vara hård och verkligen dofta kyla, se nu till dess innehåll inte till procentsatserna av syreföreningar och skeendena innan den blev till is även om det är oändligt vackra bilder.
Ställ dig helt stilla och lyft blicken in i stjärnorna,
lyft så fram alla blads blad,
lev med bladens ådror,
se flikarna, grönljuset,
Hör bladen sånger.
Se stjärnornas vitljus falla dala i följsamma sveprörelser.
Se så snödansarna,
Se snöbladen,
Känn solens strålar,
Se nu klarisen.
Se klarisen skapas och känn dess ljusinnehål.
Genast visar sig åter den kluvna vägen,
Isens klarnade ljus eller isens hårdhand.
Isen kan även vara bilden av handen vilken greppar om i kramp/hårdhanden. Den handen greppar om i kramprädsla. Den klamrar sig fast i dödsrädsla, rädsla för att falla – död mans hand eller dödsgrepp. Om du bortser ifrån kortspelet så är den bilden verkligen visande.
Samtidigt är den knutna handen bilden av en knytnäve, och detta grepp slår hårt emot livet.
Vari består denna kramprädsla,
Det är en kramprädsla över eller i att möta livsvandringen.
Det är lätt att säga eller använda termen: livets hand har inga säkra kort.
Det är den upplevelsen vilken verkar och det i sig är den bristande tilliten till sitt själv.
Vi vill här endast nämna detta helt kortfattat, varför fastna i den negativa bilden av detta vackra ord, denna vackra ordbild, detta vackra ordliv – klaris.

Du vandrade och mötte violljuset.
Det ljuset är vårens ljus,
är det ljus vilket väver runt och sjunger,
nynnar fram liven ur drömsömnen,
Sejdar fram liven.
Detta ljus är icke av ondo, det är ett gott ljus,
Ett ljus skapat av godhet i kärlek till liv.
Egentligen vävs det ljuset runt edra ögon i det ögonblick ni börjar vakna.
Det är det ljuset – violljuset – vilket gör att ni vill vakna.
Inte för intet berättar Violen om ömhetens liv – violljus.
Vad är då skogslandet,
Skogslandet är de höga trädens,
De höga stammarnas marker eller riken.
Där endräkt råder,
En dräkt – en andedräkt andas.
Orden har levt med dig i dagens famn, du vandrade ut till och in i skönheten.
Du drack dess ljus och skönheten drack ditt ljus.
Du såg skönheten andas denna dag, över en plats svävade skir dimma.
Vilken bild såg du – ”jag såg en solstråle bli dimman”
– därmed blev dimman ett solstråletäcke, ett ljustäcke.
Nu vet du varför snön ger värme för den vilsekomne.
Nu har vi snödansarna kvar,
Du har mött dem många gånger, gnisterljusen.
Du har mött dem nattetid i sina höga skepnader, då du färdats på vägarna. Strålkastarna belyste snön och gestalternas svävande dans uppenbarades. Deras svepande rörelse framträdde
Lugn, ro, stillhet.
Rörelsen kan kännas igen i Älgens gång.
Denna rörelse kan förändras.
Snödansarna upplever lycka, kärlek, glädje, vrede, sorg.
Ja, hela själens palett.
Därmed förändras deras färgljus.

Visst var det så att du åkte släde denna natt, genom, inom ditt älskade skogsland, ni le4kte med varandra, skoglandslivet och du.
Vita Vargar drog släden och ni for i en hisnande framfart, smekte trädens stammars mantlar. Snön virvlade bakom er i en annan rörelse än tunnelrörelsen. Snön virvlade likt en brudslöja, eller om du hellre föredrar det, den virvlande rörelsen kan liknas vid havets rörelse, den vittnar om begynnande liv. - gnisterskogar.

Du finner våra ord om termosen som märkliga, de är inte märkliga.
Genom att klä sig i lager på lager andas kroppen eller livet.
Du vill inte tala om detta, du rodnar och undrar varför vi måste tala runt detta.
Vad är en termos, vi har studerat den tidigare.
Det är en behållare vilken bevarar värmen.
Den bevarar inte värmen om något inte fylls i den.
Det är sant dotter, du ser nu bilden av mannen och kvinnans väsen. Du ser mannen vara det yttre höljet och kvinnan är i hans famn. Den bilden tycker du om.
Längst ned vilket vi har talat runt finns en rot eller tapp vilken här är förbindelsen med den jordade meningen, förverkligandet av den himmelska visionen.
Längst upp finns alltså en kork med ofta en huva.
Denna kork är inte där för att kväva föreningen, den är där för att bekräfta, ett slags sigill kan vi benämna detta.
Runt alltsammans finns alltså ett skal eller varför inte hellre hud, en silverne hud bär denna termos och i dess inre skimrar guldljuset.
Nu förändras bilden, i denna termos finns meningens mening med denna manssjäl och denna kvinnosjäls möte. Den meningen är skyddad av Oss vi är höljet runt om.
Korken är där inte för att kväva, den är där för att allt skall andas i sinom gudomlig tid.
Så mannen och kvinnan har skrivit sina liv in i livets bok där strålar deras ljusminne eller födsloimpuls.
De möts nu i den jordiska sfären, på plan ett.
De känner av varandra.
Värmen stiger,
De känner av varandra.
Ljuset strålar.
De känner av varandra
Ljuset och värmen omfamnar deras liv och nu är kärlek.
De befinner sig nu på nästa plan.
Nu förenas de genom det du inte vill skriva om.
Du får behålla bilderna själv, de är vackra.

påverkan av

Visst går det att påverka ett levande väsens växande,Visst går det att påverka det egna livet,Visst går det att påverkas,Det finns yttre påverkan och inre påverkan, det inre färgar det yttre, det inre ljuset strålar ut – i andens ljus strålar själens skaparglädje, hur skall en sådan kropp vara ful,Se nu det omvända det vill säga det yttre färgar det inre,Vad sker då kroppen manipuleras med exempelvis alla dessa rynkkrämer och skönhetsoperationer, Ställ er frågan om dessa icke är genvägar och då vet ni även ordet senväg,Känn dessa ords betydelseverkan.
Följ deras innebörd.
Vad är en genväg;
Gen väg,
Gengångare, gengång, ”spök”väg.
Senväg – sen väg.
Senväg – visst kan detta ord lätt överföras till senor, liksom gen kan överföras till biologiska termer, terminologi.
Det spelar ingen roll egentligen vad du väljer, senor kan få knutar och gener kan även de få knutor.
Det är ovidkommande vari i vilken skål du lägger dessa ord, du kan manipulera dem efter behag. Vi har sagt att livet icke går att vända och vrida på, sanningar går inte att vända och vrida på, genmanipulationer ger inget annat än seninflammationer,
Livet blir inflammerat.
Se tidsbegreppet sen eller senare. Detta begrepp visar att vägen blir försenad och oftast leder genvägar till vilsegångar, vilsehål och vilsenhet.
Du fastnade en stund i ordet försenad,
Du tycker inte om dessa ord med för före, men ibland är de av godo,
Här blir vägen senarelagd på grund av att tanken har tänkt ut tänkt före.

Rynkor går inte att släta ut i den bemärkelsen, de går inte att bortse ifrån.
De är där.
Att läsa, spå i handen är exotisk, spännande, vari består egentligen skillnaden.
Det inre ljuset berättar framtiden, det yttre berättar det vilket var eller den vänstra handen berättar framtiden och den högra berättar gärningens utförande.
Så stannade du vid utförande – du ser genvägarnas zick zacklinjer, en slalombacke.
Ser vi det negativt av den enkla orsaken att människan alltid ser det positiva vara uppför.
Så blir detta utförsåk ett förfall en utförsande
Utförande – utförsande, det innebär att handen inte talar hjärtats språk.
Ser du det positivt ljuset i bilden blir det något helt annat.
Livet står högst upp och blickar ut över dalen,
Andas in, tar ett djupt ande tag,
Ande tag min hand.
”kastar” sig utför och snön gnistrar virvlar, du tar dig förbi vilsegroparnas störar och följer linjen djupare djupare in i ditt själv.
Se så vacker den bilden blev.
Denna utförsande blev en gärning förenad med hjärtat.
Blev att lyssnande svara till behoven.
Vi frågade: vari består egentligen skillnaden. Allt detta är val, vilka inte alltid är medvetna.
Det är så att all denna yttre kroppspåverkan för att förändra bäraren av den fyllda meningen skapar smärta inombords.
En slags gråzonssmärta.

Föreställ er händer vilka förtvivlat söker ta sig upp ur jorden, dessa händer hör till en levande begravd.
Eller se händerna i vilket element ni föredrar.
De söker öppna upp men kvävs.

Eller,
Se blomman, den spirande grodden
Söker sig upp
Ni stampar ned den.
Detta är vad den yttre påverkan gör då den icke är för att vårda redskapet.
Denna påverkan stannar icke vid er egen kropp, den påverkar den helhet vi alla skapande lever i.
…
universum gläder sig då människan lyfter sig ur tyngden

leva i för med stunden

lyssna till
allt liv

rör vid

rörelsen
stannar inte vill inte fångas
skapande skönhet


alltet allt lever
verkar
gör
för



fallande vattendroppe
solstråle vattendroppe klingande silverne klockor


gryningsljus
fåglars sång
vingars
sus


vinden vind vindar lockar hela varat till sång liv
talande ord solstrålar
människor
samtal
glädje
sorg
liv

vara nära närvarande i

se det lilla i det stora
det lilla är det stora

alla platser lever i skönhet
är skönhet
beroende av om vi ser skönheten

kravlöst

beroende av platsens medvarande

sundvilja

beroende av vår kärlek

universum gläder sig då människan lyfter sig ur tyngden
med hennes ljussteg

evighetsandning - de stiger fram

Är hela tiden rädd för att släcka ljuset i en medmänniskas ögon, specifikt hos dem vilka jag älskar mer nära.
Egentligen alla levande väsen, vid skrivandet har jag svårt att särskilja eller urskilja.
Bakåt har jag sökt behaga genom att släcka mitt eget ljus eller genom att bortse ifrån mig själv och därmed mitt självs behov.
Idag vill jag behaga i ordets positiva bemärkelse, det vill säga i evighetesandningen,
Eller som de mänskliga orden säger i utbyte av, inte genom att kräva – genom att tillstå att jag har behov och har inte behov av att förtiga dem eller dölja dem.
Jag är och genom att jag är har jag ”skyldighet” att svara ”även” till mitt själv.
– dessa ord skrev du under gårdagen och Vi har tillsammans arbetat med dem under natten, låt oss se vidare till det du skrev under gårdagen.
För att förhindra upprepande negativa mönster stiger bilder fram, bilder vilka kan upplevas smärtsamma, vilka inte blir smärtsamma om de ses för vad de är.

De stiger fram för att det negativa mönstret inte skall upprepas,
De är vägledare i kärlek.
För att vi skall mötas ”jämlika”,
för att sanna möten skall ske,
innebörden av ordet jämlika är mycket vacker,
Är eller visar den grundade meningen i alla mötet – kärlekens möten.
Det visar också kärlekens möte mellan Man och Kvinna,
vilket är ett jämlikt möte utan gjorda bilder,
Ett möte där den grundade meningen lever och verkar.

Är uppvuxen med en knytnäve under hakan då jag framförde det jag upplevde. Denna knytnäve har alltid varit hos mig och dess skepnad har alltid varit olika.
Ja, det stiger fram många bilder i dessa dagar,
inga nya ty jag är helt medveten om dem.

De stiger fram för att jag inte skall upprepa mönstret.

Nu skall vi tillsammans se dikten du skrev,
För att få tyst på tankarnas stormvindar hjärtats skrikande smärtlängtan
– ofta är det så att den inre längtan är mångdimensionerad. Då den innersta längtan vaknar, är det svaret till hjärtats mening, det vill säga den gjorda längtan, har övergått till förankrad mening i det Vi ovan har sagt: Ett möte där den grundade meningen lever och verkar.
Detta är då bilden av att drömmen visar och tanken säger: ”det var bara en dröm”.
Det tanken inte vill se eller vågar tro är att detta är verklighet och nu sätter stormarna i att vina. Här skulle du kunna infoga det du skrev till en kvinna.
Vi väljer dock vårt samtal nu.
Du har verkligen tagit till dig bilden av Silverdalen vilket fröjdar Oss.
Det är också så att bilden av knoppen är talande.
Du har länge nu befunnit dig i denna knopp och badat i silverljuset.
För någon dag sedan öppnades knoppen för att du skulle skönja det vilket är nära ståndande.
Detta tillstånd av väntan är hjärtats visshet eller vetskap över meningens steg.
Hjärtat vet, andekvinnan vet och själen längtar till rörelsen, det vill säga förverkligandet av drömmen.
Varje havande Kvinna vet denna upplevelse.
Först fylls hon av längtan till att ta emot barnet.
Barnet kommer till henne i moderlivet, nu vandrar hon i nio månader av väntan, denna väntan är ofta fylld med ett slags vemod vilket icke är sorg.
Så startar födsloarbetet och rörelsen är nu verklighet.
Barnet föds.
Mötet mellan man och kvinna i det sanna mötet är att liknas vid detta.
Därvid skriker hjärtat smärta, det är inte en egobaserad smärta, det är ur vissheten och det svårförståeliga att se skillnaden på mänsklig tid och gudomlig tid.
Du skrev att det handlar mycket om att släppa taget och så är det.
Det handlar om att släppa taget om den egna tanken och tillåta den att andas andens ljus.
Då du släpper taget innan alla förberedelser är gjorda, innan de nio månaderna är vandrade, så sker ofta en kraschlandning.
Det är samma bild var du än vänder blicken, bilar, flygplan, resor vad du vill, måltider, välj de bilder du vill, det är aldrig av godo att intaga rå föda eller icke mogna frukter.
Du vet när ögonblicket kommer för att släppa taget.

Sker detta att släppa taget tidigare än menat blir livet ett tillstånd vilket kan liknas vid att vara bergtagen.
Bergtagen av ett ljus vilket icke är ett ljus.

Så kramptanken vill inte alls ha frigörelse eller det är snarare så att den önskar detta men upplevelsen är hisnande. Därför börjar den att söka göra skyddsnät. Den gör nedsättande tankar vilka för ned fötterna i tung lerjord, den bygger helt enkelt hinder och då du inte lyssnar startar de stora stormvindarna, det blir kastbyar.
Vad gör du då?
drog jag på mig de högklackade och skinnbyxorna, anlade krigsmålningens mönster
Bilden talar i sig själv, du söker fly meningen ty det gör för ont med all väntan.
Människan har alldeles för bråttom, därför rasar så mycket runt henne.
Människan borde ha större tålamod med livet,
Det går inte att tvinga en blomma att växa efter mänsklig takt, det går inte att tvinga liv att växa utanför den egna livsrytmen, då faller det samman på det ena eller andra sättet.
satte mig i bilen, vred på musikens högsta volym, bilen dånade vibrerade, djupa toner genomborrade sovron.
Även denna bild talar sitt eget språk, du söker döva tanken vilken ökar smärtan, för det är så att hjärtat vet, det är en regelrätt duell vilken försiggår, men i gryningen kommer hjärtvingarna att flyga in i den sanna solfamnen.
trampade gasen i botten, for genom oändliga snölandskap
i försöken att glömma trampar människan verkligen gasen i botten, resultatet blir att fara genom snölandskap. De är oändligt vackra och visdomsfyllda, men dotter du vet att livet är i det inre. Du skulle kunna argumentera runt detta i timmar med oss, lyfta fram kristaller och allt Vi tidigare sagt. Dotter, det är väl dumt ty allt Vi sagt vänder åter till att livet är helhet och det inre livet är hjärtat, även i den som ni säger minsta partikel finns en hjärtrytm. Släpp tanken och tag den enkla bilden: du trampar gasen i botten och hamnar i iskyla, det yttre livet, de yttre mötena vilka är kalla.

lutade huvudet bakåt, i backspegeln såg jag vita virvlar, gnisttunnlar virvla upp bakom mig. i bakomljuset anade jag svarta gap,
Nu kommer vi till dessa så oändligt vackra bilder.
Helt plötsligt lutar du huvudet bakåt, du slappnar av och ser, den vita snön virvla bakom dig, du ser gnisttunnlar, ditt liv virvlar upp och du ser vad?
”För att förhindra upprepande negativa mönster stiger bilder fram, bilder vilka kan upplevas smärtsamma, vilka inte blir smärtsamma om de ses för vad de är.
De stiger fram för att det negativa mönstret inte skall upprepas, De är vägledare i kärlek.
För att vi skall mötas ”jämlika”, för att sanna möten skall ske, innebörden av ordet jämlika är mycket vacker, Är eller visar den grundade meningen i alla mötet – kärlekens möten.
Det visar också kärlekens möte mellan Man och Kvinna, vilket är ett jämlikt möte utan gjorda bilder, Ett möte där den grundade meningen lever och verkar.”
Så är det och så kommer vi till nästa steg.
inom mig tackade jag dem och såg dem omvandlas till ljusflöden
Detta är innebörden av att förlåta i kärlek, det är egentligen inte att förlåta, det är att se in i framtiden och veta varför de var där. Det är att se den andliga innebörden och därvid förlösa deras gärning från blod. Blodet blir nu kärlekskraft.
Ingen annan kan förlåta deras fysiska gärning eller verkan av deras utåtriktade fysiska rörelse än dem själva, deras själv.
Genom att se deras nu vägledande egenskaper förlöses de och kan därmed förlåta sig själva.

Älskade
idag begav mig ut i vimlet för att finna tystnad
det enda jag fann är att jag längtar in i din famn jag längtar hem
vill omslutas av dina vackergörande ögon
känna din andning
känna din närhet
känna din hud
ditt hjärta
din puls
du
Älskade
Släpp mig inte
låt mig inte falla
in i tårar för att drunkna
tag mig in i din famn slut dina armar runt mig
låt mig känna din värme omsluta kylan
du
det enda jag kan göra är att sträcka in händerna i kölddimman
och viska till dig
kom
Dessa bilder är så oändligt vackra och kan tolkas på så oändligt många vägar, dels bönen till mannen eller kvinnan, den älskades närhet.
Dels bönen till dig själv att förenas med ditt själv.
Rädslan har släppt sitt grepp,
Älskade

För att få tyst på tankarnas stormvindar
hjärtats skrikande smärtlängtan

drog jag på mig de högklackade och skinnbyxorna
anlade krigsmålningens mönster

satte mig i bilen
vred på musikens högsta volym
bilen dånade vibrerade
djupa toner genomborrade sovron

trampade gasen i botten

for genom oändliga snölandskap
lutade huvudet bakåt


i backspegeln såg jag vita virvlar
gnisttunnlar virvla upp bakom mig

i bakomljuset anade jag svarta gap
inom mig tackade jag dem
och såg dem omvandlas
till ljusflöden

Älskade
idag begav mig ut i vimlet för att finna tystnad
det enda jag fann är att
jag längtar in i din famn jag
längtar hem

vill omslutas av dina vackergörande ögon
känna din andning
känna din närhet
känna din hud
ditt hjärta
din puls

du

Älskade
Släpp mig inte
låt mig inte falla
in i tårar för att drunkna
tag mig in i din famn slut dina armar runt mig
låt mig känna din värme omsluta kylan

du

nu sitter jag här med sjalar runt axlarna
det enda jag kan göra är att sträcka in händerna i kölddimman
och viska till dig

kom