de vackra samtalen
stiger
ur
tystnadens
nakna
släcker alla ljus
stela
glödlampor
ögon vänjer
hud
följer
raspet
plånraspet
ser gnistfågel
röra vid bädd
låga
stiger
in i tystnad
de sitter stilla inför varandra
ögonen
stiger in
i
varande
ögonen fylls av ljusvärme
hur länge de sitter tysta
det är det inte någon vilken vet
de sitter tysta
och kanske sitter de ännu tysta
i väntan
väntan
in i
ord
visst sitter de tysta ännu
de har öppnat orden
och tystnat igen
befinner sig i andrum
blåklocka
kristallklocka
ljuder
viker ut
klang
ord
väver
gemenskapsbädd
de vackra samtalen
stiger ur
tystnaden
nakna
stig in i berget samt upplev tystnaden
hur skön denna tystnad är
det är en fylld tystnad
en vänskapstystnad
en vänligtystnad
tystnaden är molnblad
inlindad i bomull är du
så mjuk är tystnaden
inlindad i silkesmoln
i den tystnaden vilar
korn
naturligtvis gör det ont i malmkornet att läggas i smältdegel
trygg vilade malmkornet i bergsåder
tryggt i inomvärldar
utan att egentligen veta
varför
hur
när
till
började malmkornet skruva på sig
betraktar du rörelsen är det att se en känsla av att vara kvävd och samtidigt kan det vara det fröet upplever i det fröet är redo till groende
spirande
malmkornet började skruva sig ur greppet
ur städet
malmkornet visste ej
kunde ej urskilja huruvida det var något utanför vilket bände och drog
eller vad det var
kanske var det en tång i en hand vilken såg detta korn, ser en tandläkare vilken drar ut en tand
ja, kanske var det en tång i en hand vilken såg detta korn
eller kanske var det en mardröm
en tankeström vilken började mala om allt det vilket skulle komma malmkornet till del
bara det kom utanför detta grepp
malmkornet hade det bra i den åder det levde
vad det nu var vilket började bända kunde ju inte veta
hur allt detta vävde samman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar