i natten steg märkliga ord upp ur drömsjön
min pappa tog ifrån mig avalon
ser sjön
ser den vackra scenen ur filmen
ur boken hur hon lyfter armarna
sänker armarna
med denna gest ber hon dimman in i sjön
och avalon stiger fram
så andas jag det avalon för mig är
det oskuldsfullt
rena
vi kan säga att detta är före syndafloden
ja
jag ser hur genom min uppväxt dimman höjdes
ändå har jag alltid vetat i hjärtat
min hemvist
så är det
det inleddes med att min pappa tog ifrån mig avalon
ja
vad skall jag fly ifrån
bort ifrån
skall jag fly ifrån livet självt
så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar
böcker har fallit ned
regnat ned
blad ur trädens kronor
vilka värmt mig
vilka tänt höstens eldskålar
glödfat i kammaren
över vilka jag hållit händerna
samt andats in värmen de avgivit
avgivna löften
så mycket önskar jag
att varje detta blad hade varit de vilka planterade släckta fröskålar
du säger mig att det släckta kan tändas
och visst är det så
kraften har dock runnit ur handen
förmår ej lyfta stickan till glödbäddens väntandevilja
jag behöver ej fly livet
ty livet har flytt mig
är flytt att avlida
av
lida
en röst viskar från den högra regndroppen
de tecknade åldrarnas trappa
och då du lämnar vandrar du denna trappa
låt oss för enkelhetens skull skriva då du dör
död
då du tar farväl stiger du uppför ett trappsteg
ännu når edra fingrar varandra
du stannar en stund
ser in i begynnandediset
viskar allt är väl
du stiger ett steg till
fingrarna når med näppe varandra
trenne gånger
trenne steg sker detta
så når inte edra fingrar varandra
inte på det sättet
(släckta rosenögon)
en röst viskar från den högra regndroppen
mina ögonportar äro drömsjöar
vandrar i skogen
sjödimma är slöjorna
vilka skänker
värme
i det frusna
tjärnen svart
skimrande djupgröna skuggor
djup indigoblå
rör vid ytan
hör
jordögas
sånger
genom trädens rötter stiger de
glödbladen till eldgivan
ur hjärtsolens
bladregns
silverne
stämma
ren
sjunker djupt in i
lövhögars
lyktor
så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar
böcker har fallit ned
regnat ned
blad ur trädens kronor
vilka värmt mig
vilka tänt höstens eldskålar
glödfat i kammaren
över vilka jag hållit händerna
samt andats in värmen de avgivit
avgivna löften
av
givna
löf
så mycket önskar jag
att varje detta blad hade varit de
vilka planterade släckta fröskålar
i nattkammaren
sitter den liljevita
ett ljus brinner låga
hon ser lågan släckas
av en vind
vinddrag
av
vad
hon sover vila
de finner henne med släckta rosenögon
du säger mig att
det släckta kan tändas
och visst är det så
kraften har dock runnit ur handen
förmår ej lyfta stickan
till glödbäddens väntandevilja
en röst viskar från den högra regndroppen
det var en gång en kvinna
kvinnan vandrade i himmelsdalen
vandrar i himmelsdalen
i famnen bär hon en jordekvinna
ljustrådar spinnas
i handen håller själskvinnan jordekvinnan
rörelse tvinnas i handkorg
jag är den jag är
du är den jag är
det var en gång en kvinna
hon mötte mannen
från lindan till skildran
såg alla män i mannen
klor taggar slagskepp bödlar
så mycket längtade kvinnan efter
till mannen - den mannen
hon hade alltmer börjat se sig vara den kvinna
de flydde
hon såg ej bak om kulisserna
det spelade numer, hjälpte inte hur mycket än
vänners ord rörde vid hennes hjärta
dessa ord hänger i hjärtträdet
de ljuder påminnandes om
det hon ser är
fly fläkta
kastade skal i
kolsläckta tjärtårar
benen bar ej
händerna lade hon i vedkorgen
hon satte sig i den gungstol hon ej hade, innehade
hon plägade göra så för att finna lugn i stormslagen
däri stillades vågorna småningsom
så kom det sig att vinden steg ur kvinnan, satte sig vid henne och kvinnan vaggades i vindens famn. så tung du är barn av jordstegan himmelsnära. jag har sökt lyfta dig ur stenrösena i ditt inre. ja – stenrösen ur den vinkel stenar vinklas, ses vara just tunga stenar, murstenar. vinden tystnade en stund av en vindpilande ström; tankerösen, tankerösen är det, tankestenrösen, föreställningar vilka inte är. nåja barn av jordstegan, himmelsnära jag säger dig detta sade vinden; dina stenrösen är vackra, de bär båd rosenbårder samt liljevita. det är för mycket, för myckna – pålägg, mer avskrap i jordstegsvägen. vandringarna dina har varit många utsteg med striglar bål piskor hålor bilor och annat upptänkligt tillverkat av rädsloväldens händer, de gör så mycket märkligt av sin rädsla och du mötte det upptänkliga - ändå steg du in igen och igen med dina godtrogna ögon
mannen förmådde lyfta en tillitsglipa
slog så tvärt den samman
hon lämnade chocken i brunnens ämbar
hämtade sig aldrig ur strofen
chocken
rädslan tog hon ej vidare med
det var det sammantagna vilket var hakarna i snörkorsetten
hon brukade väva
väva stigar mellan trädens solvtrådar
flyga upp i hasselns topp
för att se
i hasselns topp flög hon
till mönsterseende
skall jag så vara
kvinnan vilken talar med träd
talar med stenar
kvinnan vilken vaggas av
gungstolen
jag ej innehar
så må det ske
vinden lyfte henne in i solstänk
se din dröm
mannen
den mannen
är i skogens tuva
funnen vid
tjärnen
den vid
hägerns
bröst
röken ringlar
skimrande ur rökgången
dörren är vidöppen
fåglar andas skimrande värme
hör röster mjuka spinna
boplatsen bär en mantel av värnad
av hjärtdjup
av
skapandeskönhet
han sitter vid
stenringen
skriver
berättelsen av möte
hon sitter vid
stenringen
målar
berättelsen av möte
månmoder häller silvermantelsljus
över boplatsen
stjärnor tändas glittrande
mannens
kvinnans
ögon seglar in i varandra
till bädden beger de sin vandring
hudnära andas de
de andas livnära
berörelse
vandrar drömstigsförverkligande
i gryningen stiger du upp
hälsar de fyra
tillreder
dagens
stigar
till
mättnad
plötsligt
rasar taket in
mannen sluter kvinnan i sin famn
allt är väl, oroa dig inte, det ordnar sig
hennes kvinnoväsen strömmar ömhet
värme till, han uppfylls av djupvisshet
tillsammans lägger de
det öppna taket
är i gemensamandning
i aftonfågels vingar
sitter han vid
stenringen
målar
berättelsen av möte
sitter hon vid
stenringen
målar
berättelsen av möte
månmoder häller silvermantelsljus
över boplatsen
stjärnor tändas glittrande
mannens
kvinnans
ögon seglar in i varandra
de andas livnära
berörelse
vandrar drömstigsförverkligande
så må det ske
en röst viskar från den högra regndroppen
mina ögonportar äro drömsjöar
vandrar i skogen
sjödimma är slöjorna
vilka skänker
värme
i det frusna
tjärnen svart
skimrande djupgröna skuggor
djup indigoblå
rör vid ytan
hör
jordögas
sånger
genom trädens rötter stiger de
glödbladen till eldgivan
ur hjärtsolens
bladregns
silverne
stämma
ren
sjunker djupt in i
lövhögars
lyktor
så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar
i nattkammaren
sitter den liljevita
ett ljus brinner låga
hon ser lågan släckas
av en vind
vinddrag
av
vad
hon sover vila
de finner henne med släckta rosenögon
en röst viskar från den högra regndroppen
det var en gång en man
mannen vandrade i himmelsdalen
vandrar i himmelsdalen
i famnen bär hon en jordeman
ljustrådar spinnas
i handen håller själsmannen jordemannen
rörelse tvinnas i handkorg
jag är den jag är
du är den jag är
det var en gång en man
han mötte kvinnan
från lindan till skildran
såg alla kvinnor i kvinnan
klor taggar slagskepp bödlar
så mycket längtade mannen efter
till kvinnan – den kvinnan
han hade alltmer börjat se sig vara den man
de flydde
han såg ej bak om kulisserna
det spelade numer, hjälpte inte hur mycket än
vänners ord rörde vid hans hjärta
dessa ord hänger i hjärtträdet
de ljuder påminnandes om
det han ser är
fly fläkta
kastade skal i
kolsläckta tjärtårar
benen bar ej
händerna lade han i vedkorgen
han satte sig i den gungstol han ej hade, innehade
han plägade göra så för att finna lugn i stormslagen
däri stillades vågorna småningsom
så kom det sig att vinden steg ur mannen
satte sig vid honom
och mannen vaggades i vindens famn
så kommer det sig att de slår lovar om varandra
tror du
att de stiger in i
det föränderliga
samt ser varandra
i kärlekens ögons strålar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar