kanske rädslan är fasettens öga, kanske ser rädslan bak stängda
ser
under
unders jordiska skeenden, ting
kanske rädslan ser mer än orädslan
visst gör den det
ty rädslan är den nakna huden, din sårbarhet
idka
verkare
utverkare
inverkare
allt var hav
oändlighetens hav
o ändlig hetens hav
i havsöga brann eld
i den stora havssnäckan
i havsöra
andades
klanger
ljusa
liven vilka var i droppar
lotusblommors
knoppar
vita
regnbågs
opaler
höll händerna över eld
handbaldakin steg upp till ytan
i de stunderna plägade rörelsen leva i
manetens lugn
i denna stund av tillblivelsen var himmelsmaneten
samt havsmaneten ett
lugnt stilla
svepte
böljade
handbaldakinen
lades stilla över eld
skimrade cinnoberblad
in i karminröd
i detta värnande möte
steg dimma upp
ett stråk
en volang av manetens vida kjolar
kjollager
dimman rörde vid ytan
det sägs att de steg upp ur havet
ur hav
urhav
de särade ordet
de är lika med översättarna
dimman
fylld med pärlljus
andningsdroppar
låg över
rörde vid ytan
tonarter
hördes
ännu osynliga för blotta ögat
av dimman bars de in i liv
till livsstranden seglade de i valnötsskålar
i dunhänder
i kupade stjärnhänder
lades i sanden
de steg upp
lyfte sina händer
en gång handbaldakiner
såg solen rinna mellan fingrar
för första gången såg de sina händer
sina fingerblad
skilda
en gång flätade
sammanflätade i ett
handbaldakinen
de stodo på livsstranden sänkte sina händer
såg dimman sjunka in i hav
denna dimma var i detta
fosterhinna
näthinna
regnbågshinna
sidensjalen runt hennes axlar
de stodo på livsstranden
ändock
än dock var de i allt
i det att dimman steg in i urhav
var icke slöjan skiljande
de såg ovannedan
nedanovan
förenade
de var urstigna
än dock
instigna
nedstigna
än dock
uppstigna
ljusfolken änglar höll vingar om dem
andades
grynings skymningsdaggen
ljusfolken
änglar förmedlande
vingar om dem
se fjärilen med utbredda vingar lapa sol
vingarna är änglaväsen
kroppen är människan
tentaklerna eller antennerna är bilden av
tolv sinnen
med vilka hon människan avkänner vägen
och själen vandrar alla vägar
är i rörelsen
det sades
lär känna dig själv
hur skall jag det utropade de alla skriande
dimman är lagd i våra ögon
det sades igen
lär känna dig själv
med andra ord
lär känna din fysiska verkan genom ditt hjärta
detta för att kunna säga
jag är
människan ville ha allt
hon såg en oerhört vacker skapelse i drömmen
i dagen såg hon den övertäckt
hon människan ville slita av skynket
vilket skymde sikten
ville se hela sin dröm
röra vid drömkroppen innan alla grenar vuxit ut
människan ville ha allt med en gång
packa allt i en säck – gärna med lite extra
allt detta hon ville packa är livsdrömssvaren
vinden viskade varsamt
du kan ej läsa bladen förrän du skrivbit dem
du kan ana genom havets ansikte
packar du en säck med sådan tyngd sjunker den
ser du
alla svar kommer ej med en gång
de är i havet
se bubblor stiga
svaren stiger upp
ty du är en droppe i havet
samt alla droppar
förenade
i havet
du kan även se bilden av luftballongen
jkorgen den flätade
snören/rep
samt denna ballong
vilken vidgas genom eld
tyngder hänger
sandpåsar runt korgen
ni stiger i
korgen stiger til väders
höjden, framfarten regleras med sandsäckarna
… var varsam så de ej faller i någons huvud
nåväl
luftballongen svävar i luftens element – överför bilden till havet
sätt en spegel inför bilden
’
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar