vägskäl
skäl
ofta står vi vid ett vägskäl samt upplever oss pressade i vetskapen av att vi inte kan dela oss. det är lätt att tro dessa vägar vara den ena bättre än den andra eller den direkta benämningen av rätt och fel. dessa nu tvenne vägar kan ses vara belyst väg samt skuggväg, kan sägas vara inre samt yttre, kan sägas vara möte samt avsked och varför görs det så.
vägen var en och du vandrade den, du utförde dina ritualer skapandes i skönhet – inte pålagda eller tillsagda – strömmandelevande flöt ritualerna. bakom dig ligger det kvravarande och du vet för det mesta vad det är, det är den väg du har vandrat.
så kommer du till vägskälet – vi kan även säga att du står framför två dörrar, du måste välja en av dem – är det så. hur vet du att innehållet ej är detsamma bakom dem – är det en upplevelse, känslovilla att du måste välja.
du kan även se vägen, den du vandrat vara en stjälk till en blomma eller ett y.
finns det skäl – vägskäl eller är det en samhörighet
du kan även se den ensliga ensamheten vandra på vägen samt nå detta vägskäl. det är en mötespunkt vari de mötande kan välja att antingen strömma samman eller vandra enskilda vägar
ett vägskäl behöver inte vara ett svårt eller ett avgörande mål. visst är det bra i det att det är ett avvägande till avgörande av gör ande. av tvenne gör ande en.
det enda vilket egentligen är av betydelse är att du lyssnar till klangen
i det att du hör denna klang
tillåt vägarna strömma samman.
vägskäl kan liknas vid slöjan vilken är lagd framför ögonen
*
jag stiger ur mitt gamla
in i mitt nya
detta
andas
vindmoder – vindens moder
och jag frågar henne
är detta möjligt
hon säger inte ett ord
ändå befinner jag mig i en luftvirvel vilken sakta stiger in i hav
samt är däri en havsvirvel
lyfter du denna virvel ur sitt sammanhang samt ser denna utan sammanhållande ”väggar” är detta en spiral, är detta en tromb en tyfon
i denna virvel vilken är en slags centrifug pressas ljudpaertiklar tätt intill väggar
det är en tyst sång
ändock upplever jag sången i förstone spränga alla tonvallar
i och med att den gör så – spränger alla tonvallar
forsar övertonsstämmor in
vattnets, luftens sånger är i mig och jag i dem
vindmoder – vindens moder blåser lätt däri
i denna enorma lur
mässingshorn
från alla
samtliga bergens tempel
ljuder ragduns
gensvar
det är i den stunden dimman stiger upp
tonerna ångas in i skimrande stämvingar
detta är
vårens höstens
vinterns sommarens
dimma
dimma eller rök
pollenrök
lövrök
blomrök
snörök denna rök är absenten – det vill säga kroppsfrånvaron –
är doften av denna så enorma visdom
så plötsligt hör jag en nål falla
sätt dig i dunet
i min hand
det var dunet du hörde falla ur svanens vinggåva
hon
vindmoder – vindens moder frågar
ser du kvinnan
hur kvinnan irrar
hur hon söker
hur hon försöker
kupa händerna runt varje
passerande
dimbank
hon vet att
hon är
det är bara det att
hon är så främmande i allt
sörjer hemhörigheten
hör du henne
viskandes
röst
den vilken hon tappat alltmer
i brist på höranden
i brist på levande samtal
oh nej – hon har inte tappat rösten
rösten fångades upp av hjärtvinge i det den föll
däri andas den sanntrygg inte falskinvaggad
hon sörjer
sörjer sitt hem
ty hon upplever ej städerna hemma
hon irrar verkligen i dimman
ser du handen vilken når
sträcks ut ur dimman
den handen omfattar hennes
utan att fråga kommer den
den gör detta ty den vet
den har sett
den har hört
och den så att säga
drar henne genom dimman
handbäraren
öppnar orden till hennes
frågande
ansikte
skänker henne svar
jag har väntat dig
ty du har funnits i mina drömmar
ditt ansikte har jag klart ej sett
visdomsfolkens stämma har sagt;
du är en del av mig
jag är en del av dig
vi är delar av varandra av en helhet
därför kan vi ej leva helt
fullt ut utan varandra
vindmoder – vindens moder
sluter mina ögon
jag för dig hem nu
ty du vet nu att det gamla livet kan du stiga ur
du stiger in i ditt nya liv
i den stunden söker du ej
du lyfter händerna
leder dimman in i sjön
jag prisar dina händer
oh du
visdomsmoder
vindens
moder
*
(vägskäl)
det vandrar en kvinna
vägen är snårig
fylld med vassa stenar
taggar är kvarlämnade
glasflisor
det vandrar en kvinna
för varje steg hon lindar in marken i
slätas vasskilar ut
vägen är mjukvandrad
i det hon kommer till
vägskälet
en väg är trenne vägar
är tvenne vägar
vägen lyssnar till kvinnans steg
du mötte en groda idag
grodan hade lämnat kroppen
så fint att du lade kroppen i gräset
grodan fylldes med glädje
vilka är dina skäl till vandring
skäl
jag har inte några speciella skäl
lyssnar till
meningen
då har du ju skäl
det har jag
dock ej bakomlurandes
det enda skäl jag har är sannhet
tycker inte om ränker och lister
vägen log retsamt
ränker kan vara bra att hålla sig i på höga höjder
stoppar puckar och annat vilket kan komma farandes i luften
lister är välan bra att täta husets golv tak och vrår
stoppar drag och annat vilket kan komma farandes i luften
vägen fnissade så gruskornen skuttade mellan kvinnans tår
det kittlade så lusteligt så hon begynte dansa där vid vägens punkt
varför skriver du punkt
jo ser du
jag vandrade en väg
ser du liljan
tulpanen
änglatrumpeten
blommor har en punkt däri knoppen är
däri bladen är
så
jag följde stjälken och nu står jag här
och du undrar vilken väg är din väg
ja
vilken är det
det kan du alltid undra
se vad jag gör
den ena vägen är den andra
den andra vägen är den ena
ser du
de glider samman nu
vägarna hör
samman
ser du maskrosen
den blommar
i hösten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar