prisa
är ett vackert ord
lovprisningar är vackra
i prisandet av liv kan inte gränser sättas
prisandet är alltid öppnat
och gränserna
dem sätter människan själv
hur kan ett så vackert ord
prisa
lovprisa sättas i bur
vandrar med djuren i dessa stunder
följer rörelsen i djurens ansikten och ser så tydligt människolinjerna i djurens ansikten
ser så tydligt djurens linjer i människoansikten
ansiktsdragen är en dragen linje vilken aldrig upphör ty denna linje är evig
denna linje verkar från den ena livskärnan till den andra
vilken ej är vare sig den andre, den tredje, den fjärde och så vidare
den är den ene
skrev;
kanske var det detta van gogh såg … hur allt väver i varandra
snurrar runt
ett stort vackert garnnystan däri varje varv är i balans, inte en tråd glider – rinner av – varje tråd lägger sig till rätta –
ser du bilden av mormodern
av ålderskvinnan vilken nystar tråden
barnet håller i härvan
det var en gång
ett berg
berget hade
har vida ådror
bergsfolken plockade blad ur dessa ådror
grenar med bergets
trädets tillåtelse
lade dem i smältelden
hammarens klanger ljöd
städet tog emot
sakta formade bergsfolken en kittel
den stora
rundmagade kitteln
dricker regn
droppar stiger i
droppsånger fyller kittels drömmar
hon inväntar fyllnaden
ålderskvinnan
torra pinnar har hon lagt under kitteln
pinnar väntar in
ålderskvinna väntar in
i väntan vandrar hon i skogen
tuvorna hälsar henne
förklädet är hennes korg
en stubbe står i gläntan
sätt dig här och se det vi skänker dig i ditt värv
se vad vi skänker dig in i förklädet
in i förkläde lägges
stiger lava, svampar, örter till garn
härvorna är förberedda
hon tackar vänskapen i alltet
stigen leder nu till grytan
det pyr under grytan
elden har stigit in
en solstråle tände elden med avsikt
till
fyllnaden i grytan
hon lägger gåvorna däri
lägger härvorna däri
sänker dem varsamt med staven hon täljt för tusende sedan
doften fyller henne
fyller härvorna
hon lyfter dem med staven
träden sträcker fram behjälpliga armar
händer
träden är färggranna härvbärare
solvinden torkar
hon skakar ut lilltrasslet och nu ser du
ålderskvinnan vilken nystar tråden
barnet håller i härvan
alltmedans hon nystar
förtäljer hon djurens sånger in i barnets vidgade
kärleks ögon
hur lätt
glömmer vi
meningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar