i det du möter ett leende ansikte
vad upplever du
är det du upplever just det ögonblick i det molnen skingras
kan du lyfta skuggan av ditt eget ansikte genom att söka le inifrån i det du lever i det så kallade utanförskapet vilket är ett totalt innanförskap. det vill säga du har ernått insikten av att allt är helhet, därmed hamnar du i ett slags utanförskap i mänskligvärlden på grund av att du blir ett slags hot.
ja, jag kan uppleva att det går att lyfta skuggan av sitt ansikte – detta övar jag ständigt
en del kanske skulle säga att detta är falskt
falskhet
att jag ler fast att jag upplever sorg eller sörjer
befinner mig i en sörja av smetande trådar, klistertrådar
dessa trådar är att likna vid en deg vilken ej har mättats
observera att jag ej liknar medvaranden vid dessa trådar
det jag skriver om här är den dal jag för närvarande vandrar i
och jag kan se detta:
för
närvarande
ibland är det dessa stigar vi måste vandra för närvarande
den dal jag vandrar i är fylld med lera, sugande lera, är fylld med det jag kan benämna kärr samt sumpmarker.
kanske befinner jag mig i en kaffekopp med sump
den koppen har stått upp och ned länge nu
detta för att sumpen skall lägga sig
det är arbetsamt att befinna sig i en kopp samt ej se ut genom fönster eller tak
du är helt enkelt instängd
bäste läsare – säg nu inte att hon – jag – skriver ur den ondes vilja, på grund av liknelsen med koppen, jag är inte avstängd från gudomen, den lever i mig och har så alltid gjort och gör. däremot kanske jag inte alltid stannar allt runt mig för att förrätta böner samt meditation. min upplevelse är att jag lever i ett ständigt samtal, vilket är närvarande.
jag befinner mig alltså i en kaffekopp
ser sumpen sakta lägga sig
läser bilderna
tecknen
innebörden
sakta omvandlas sumpen
blir en sump med glittrande fiskar i
eller kanske är det kräftor, signalkräftor – jag kan höra klorna knäppa, kastanjetter.
och hon är vacker i sin långa röda vådkjol, stolt rak, håret är svart- ebenholtssvart
skimrande korpvingar
hon bär en ros i håret, sakta lyfter hon armarna, händerna
kastanjetter ljuder
ögonen är
sfinxens
vida
hon sveper med handen, ur vinge lyfter hon ros, kastar rosen i visshet in i vinden, tar du emot mig jag kastar mig fritt ut, han skrider in från väster ur sefyrs andning, sefyr sveper mantel böljande över honom, mantel rinner nedför hans ryggtavla, hans ansikte är solskiva i bröst
hav viker ut vingar lyfter honom genom i pärlemoskal, Isis rör vid hans panna, ur hennes händer flyga falkar släpper trenne fjädrar fäster hon i hans hår
han tar emot
rosen
sanden breder ut vågor, dagen andas kopparklanger helande lyfter ur sand målar fjädrar
sandfågel flyger skänker träd värme
och jag vandrar i dalar
däri sumpen har omvandlats
kräftor klapprar med träskor
fiskar bär glittrande fjäll
fjällen skimrar i den höga luften, tunn är himlars slöjor, laman släpper mantel av ull
högt upp på det vita berget ljuder lamas sejdande djup
och idessa dalar skall jag vara för närvarande
läser sumpens kartor allt medan koppens slutna material löses, mina ögon
är av porslin , regnbågsfjäder rör vid linser, silverne droppar ur daggkåpeblad fuktar nätets maskor, jag skådar in i natten stjärndroppar andas i mina händer och jag är skör av porslin
lyfter mina händer, asken giver mig gåva, stryker vid plånets vägg, gnista öppnar slutna samt tänder ett ljus vid min bädd och detta ljus belyser mitt ansikte strimma stiger in i mina ögon i en stund av stunder upplever jag mig le med mig själv i mötet med mig själv
och det är inte falskhet att öva leendeljus
och det är ej av ondo att lägga sin skugga inte över en medvarandes själ, i dennes händer
se jag vandrar i denna skugga, den har tagit över mig, min vandring är i den för närvarande
för när var ande, du får gärna hålla min hand – tyst närvarande.
och jag hör kvarnstenar mala i mitt bröst utanför hör jag forsen virvla följa stenar dånande ljuder forsatrummas hud foror dra in kvarnstenar hör jag mala i mitt bröst pudrar marken vit detta mjöl samlar jag i mina händer strör det över bak bordet borde det knådar degen mjuk och fin i sjunde timmen doftar bröd.
och innan jag kunde baka detta bröd var jag av mig tvungen att vandra så djupt in och jag vet att det är återkommande för närvarande. liv har skuggsidor, en del vilar längre i skuggan än andra. och detta vila är inte ett vila ty det är mareldar vilka river vilka sliter vilka sköljer in slagskepp, skepp av all slag jag tagit emot – ja, jag kan uppleva varje handflata och undra varför omgivningen stod så flata, men hur skulle de se genom slutna väggar och jag ser att jag satte ej koppen över mig, de vilka skulle hålla min hand satte koppen över mig. mina tårar är det vilka löser upp detta onda i bemärkelsen det gör ont.
jag ser det gamla trädet i den en gång hagen, ser ett löv i träds fingrar
ett enda löv lever med att så skall jag leva
knäpper mina händer
jag knäpper upp mina händer
golvtiljor knäpper
knäpper i det att värmen stiger ur dem eller i dem
i det att kylan omsluter väggar, i fönstret i det franska fönstret , i fönstret med de vita
tyllgardinerna sitter en man, ansiktet är vänt i hennes silverne, han knäpper sakta på lutan
tätt invid hans bröst, hon vänder ansiktet till, ur hennes ögon flyga purpurvindar
de sömmade kläder ur hudar de sömmade kläder ur hudar
vad är hud, hud av djurgåva av växtgåva. för att hålla dem samman knöt de först band. i begynnelsen var de av läder, sedermera tvinnades snoddar. så syddes öglor av läderremmar eller snoddar, öglesnoddar
ugglesnoddar
detta på den ena sidan av, på den andra för till möte syddes antingen dit böjda tänder, snabeltänder, tigertänder, rovdjurständer, små horn böjda eller kanske fiskben. stundtals blickade de, folken in i solen i månen i allt det runda, det var i detta de började sy fast knappar, knappar kan du knäppa samt knäppa upp.
knäpper mina händer
knäpper upp mina händer
i det knäppta är mina händer ett, i det knäppta är mina händer en
låt oss säga att de knäppta händerna är en enhetskropp
så är barnet och modern - de är en kropp, en enhetskropp
jag knäpper upp mina händer
i det skeendet är mina händer tvenne av en kropp
barnet ”lämnar” moderskammaren samt instiger i världstillvarons fysiska skepnad
dessa äro tvenne av en kropp
så frågar jag mig:
upplever mina händer varandra, samt upplever jag mina händer mer påtagligt genom att dessa äro knäppta, upplever mina händer varandra samt upplever jag mina händer mer påtagligt i det knäppta än i det uppknäppta
egentligen inte, egentligen ej
beröringen upplever jag eller kan jag känna i det knäppta
egentligen är de ej knäppta ty de är flätade
det är ett flätmönster
faktum är att vid djupare inseende är det det mönster fågelns fjädrar ligger i i vingarnas bärande
barnet och modern var en kropp
nu är de moder samt barn
barnet steg ur modern samt blir i detta en egen kropp
upplevde barnet samt modern varandra mer påtagligt i det dessa var i samma kropp, moderns kropp.
de var ju faktist förbundna
egentligen upplevde de inte varandra mer påtagligt, visst var de en slöuten enhet, det vilket var, är att de kunde känna, känna beröringen.
de känner beröringen, barnet i moderns kropp rör sig och modern känner detta och barnet känner moderns rörelser
det är ett inkännande tillstånd för igenkännande
alltså, egentligen är det beröringen de känner.
i det att barnet stiger ut ur modern är detta att likna vid natten
i natten har du behov av ”smygande” gång, ”smygande” steg ty alla lampor är släckta
du skärper dina sinnen
du skärper
dina
sinnen
hur konstigt det än kan höras är de nio väntansmånaderna att likan vid dagen – hav, ande, skap.
vad är denna väntan
det är en slags separationsväntan
en separation vilken erfordrar av modern att nu vara lystrande
lystrande
lys strand
lys
ande
detta för att ej ”stoppa” in barnet under vingen samt kväva barnet med allt det denna vinges fjädrar har, innehar
specifikt menar jag att barnet inte skall dia moderns bekymmer
visst finns det bekymmer i livet, det är ju så
det finns bekymmer
det finns väl andra vägar än att lasta över dem på barnet. ja, jag vet att det går att kväva ett barn med så att säga för mycket älska, frågan är huruvida detta är det älska är. nej – jag har inte en stegrande skala, en värdetrappa för vad älska samt inte älska är. för mig – i min värld – är älska friandning vilket är att säga till barnet – upprepande; se din väg – se ditt själv, se dig i ljuset i värmen av ditt själv.
det finns andra vägar än att låta barnet ständigt inandas dina bekymmer; varför inte genom din gärning visa hur du löser upp bekymren istället för att låta barnet vara sammankopplat med dina bekymmerstankar – det vill säga befria barnet från att vara din bärare eller delbärare av dina bekymmer.
den vite upptäcktsresande begav sig till marker, länder vilka var och är vilda, regnskogar, djungler, tropiker, snöklädda berg och så vidare, alltid har de inhemska människor med sig och vad är dessa, de blir bärare av den vite upptäcktsresandes strapatsers tyngder. i det jag här skriver vit är det huden jag avser inte det vita bladet/sinnet.
ja det är lite förundransvärt att de upptäcktsresande behövde, behöver bärare av sina tyngder
ser vi så folkens levnad så är de vita ty de innehar det vita sinnet, den rena tanken vilken är hjärtats tanke i förening omhänder tagande om händer tag ande av huvudets mineraliserade tankeform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar