den 25 oktober 2011

det svåraste jag har

är att säga

jag orkar inte

och nu säger jag det

upprepande

jag

orkar

inte

*

vi har alla våra lärovägar

just därigenom strålar

stjärnvägarna

varje läroväg du vandrar är en klar stråle

ser du strålen vara en linje vilken sticker dig

retas lite kanske strålen gör

det du skall se är att dessa strålar tillsammans bildar en ljusboll vilken värmer dina händer

ser du strålarna hur de strålar så kallat utåt in i periferin

så vet du att de löses upp

allt blir ett stoffmoln

och detta moln dras samman till atmosfäriska cirklar

strålar är i viss identitet raka linjer vägar

ser du dem genom lätt slutna ögon så kommer du att se strålarna flimra

du kommer att uppleva rörelsestratosfären

och detta är vackert

ty du kan se vävar läggas runt

vingar kupas runt

du kan vandra i gryningen

i skymningens kvällningens lätta dimma

slut dina händer runt dimman

du lyfter varsamt för att ej spilla vatten

menar dimma

denna dimma häller du ut över rörelsen

och det är nu du ser den rundade formen och detta är vackert

kolsyrerök kanske det kan liknas vid

jag föredrar att skriva; mjuk är dimman vilken lägger sig runt

kupade händer är denna dimma

vi har alla våra lärovägar

just därigenom strålar stjärnvägar

min läroväg har ej varit smeksam

just därigenom kan jag älska djupt

ty jag har stått inför

mött det ansikte vilket vi säger ligga utanför oss – det ansikte vi benämner vara ondskan utanför oss inte oss själva

det ansikte vilket vi skyller på

det ansikte vilket vi benämner ondska, det vi benämner vara djävulen samt helveteselden

därigenom har jag sett att detta ansikte icke är en makt utanför

hur skall detta ansikte vara en makt utanför, hur skall det kunna vara det då jag sett och upplevt dess verkan, dess hud, dess doft

jag har sett rakt in i dessa ansikten, inte en gång, flera, flera gånger i strida strömmar vilka jag aldrig trodde skulle upphöra och jag undrar ännu huruvida de har upphört

jag har sett rakt in i dessa ansikten och sett att de brinner i det vilket benämns helveteselden

det är deras egen nöd, vilken de söker bli av med genom att ”stryka av den” mot medlevanden i form av slag av våldförelse

jag har sett dem svedas av reningselden allt medans deras hjärtan omfamnar dem

detta har jag mött och därigenom har jag sett djupt in – i djupen av deras oceaner, vilkas bottnar är däri ljus endast svagt når in, når fram

jag har sett dessa ljuskorn landa i dessa bottnars djup

sett dessa ljuskorn stiga upp

upprepande i rörelsen

landa

stiga

upprepande

i

rörelsen

ljuder vaggsången

deras härdar är oroshärdar och utan att veta det kastar de liv runtomkring sig likt vedträn

och skogarna susar sorgesamma flöden i bönande av hudhörsel

det de kastande icke vill se är att vedträn vilka kastas ohörsammade på detta sätt till slut sätts i rullning

upprepande rörelse rör vid dina ögon sägandes trava oss i lugn

giv oss stabilitet i upplevandet av helhet

så sjunker

stiger de

vill in i bästa vilja

i bästa vilja lägger jag er in i lugn

bästemor är ett vackert innebölrdsord

bästemor

bästefar