vad
är mer varsamt än det blyga ögat
*
min tillvaro är skymd
något skymmer mig för omvärlden
jag syns inte mer
*
furorna
vilka träd ser du i det du säger furor
jag ser granar
sluter ögonen och säger jag ser
granar
tallar
pinjelunden
så ser jag alla träd
så är det
furor är för mig
lugna träd
är träd vilka andas livsharmoni
en lugn fuga
furorna når in i himlen
furorna står inte på tå
kanske ryter de inombords
är furier
av vrede vit över allt det de ser med sina rötter
furorna når in i himlen
de står ej på tå
du kanske ser toppen
ser du hur toppen löses upp
ja – lägg dig ned samt upplev mossa
mossa mjukt omfamna dig
du sjunker in i mossan, följsamt
vi skulle kunna säga att ni har hudsamtalan
du sjunker in i mossan, följsamt
följsam
följsamma är ni
träden ser er vara ett
lyft din blick
följ stammarna och säg mig det du ser
ja – det är sant
i det du så ligger och ser upp, är din upplevelse den att träden lutar sig inåt
bilden är händer kupade
fingertoppar nående
högst upp bildas det en cirkel, en rökgång, vilken här är ljusgång – insläpp
det vackra är at mellan grenarna sköljer ljus in
ljus vilket ”dras” samman och därmed befinner du dig i en pelarsal
kanske var det så en gång – byggarna såg
folken vandrade från mitten, kanske från denna rökgång, ljusgång ut
ut i alla riktningar
träden såg folken – människor spridas för vinden, i vinden
träden såg människor spridas, frön spridas i vinden
ett stort hjul såg träden, med livsbebådande ekrar, stjärnvägar
och kanske var detta spindelmors första nät
du undrar över striderna
vart striderna leder, de leder till söndring, bärbjälkar rasar samman
ben krasar, striderna leder till benbrott
och allt detta har behov av stöttor under läkningen
striderna leder till söndring i det friden störs
och denna frid är en dröm
därmed är varje liv en dröm
ty friden
freden lever i varje väsen
så hördes ord klinga;
hammaren i din hand är visdomen
spiken är din varsamhet eller prydhet
pryd är i detta blygsel och vad är mer varsamt än det blyga ögat
träden
träden såg människor strida med varandra
med varandra om varande
träden susade
vad gäller era strider om
era röster är gälla
vad skall striderna gälda
varför är rösterna era gälla
vad gäller era strider om
ert vapenskrammel
tag skallror i edra händer ej musköter
kanoner och annat skrammel vilket förgör det ni vet är byggstenar mjuka runt edra livsfällen ej frånfällen
striderna är edra frånfällen från edra hjärtan
vad
gäller
edra strider om
vad
vada genom bäcken
genom källans klara vatten
se edra ben
edra fötter försvinna
är detta ett frånfälle
är de borta
hur kan benen
hur kan fötterna vara borta
ni står ju
hur kan de vara borta, varför tror ni så
känner ni dem icke i källans klara vatten
i källans vandring – kan ni inte känna
då säger jag; stanna
stanna i källan samt uppleva ert varande
det är trots att ni ej känner fötterna
ert varande är trots att ni inte känner fötterna
slå rot i källan
och detta slå är inte slag, aga, det är rot av helt annat slag
ja kanske var det detta byggarna såg i det de blickade in i det arkitektur är
allt har en plan
det finns en plan för allting
det är svårt se denna plan
specifikt i strider om varande
varandes varandra
varandras vara
ty det är ju detta striderna är om, de är strider om territorium och dessa är ej fred eller frid, det är att hugga grenen av trädet. strider skall vara till fred – till frid och i drömmen har du frid, drömmen är stigen ur urkällan, den kan vara skymd av någon av något, den är väl värd att strida för och det är detta floden gör, floden är strid och den sköljer rent alla vassa spjutkanter. den vill inte harm eller göra dig illa – det kan tyckas så.
har du sett timmermännen balansera på rullande stockar, timmer, det är att finna balansen i de strida strömmarna, invänta jämviktssinnets infinnande.
i det ögonblicket glider timret in i forsrännans lugna och blir så småningom till hus
livet har en plan, en plan är bra att ha inför byggandet av liv eller hur
det kan ske saker på vägen vilka gör att planen måste justeras, justeras inte bort från utan till planen.
planer är inte tråkiga
du är inte skymd ty livet har en plan
vi lyfter varsamt dina händer
ser du
ett värmesystem har så kallat olika system
öppna eller slutna.
i de öppna strömmar vattnet eller värmen genom alla element i jämn rytm för att värmen skall bibehållas i jämvikt. i de slutna kan du öppna eller stänga ett eller flera element.
så vilket är livet
slutet eller öppet
det kan tyckas vara så att det slutna är det avskilda en del av en helhet
så är inte fallet och kan så vara. det slutna kan vara helheten vilken bär alla delar i de stunder en del av dem är skymda – ej orkar se vägen. det öppna systemet kan lika gärna vara allt det vilket flimrar runt er genom er i det dagliga, alla så kallade störningar – det öppna kan lika gärna vara helheten.
det vilket är av godo att bära med sig
likt en lanterna
en lykta i händerna är
livet har en plan
*
(byggaren)
han var en främling
vilken lyssnat in i vinden
vinden
visade honom främlingens
mantelskepnad
lyfte denna
mantel
av
visade honom frändesolen
vinden steg in i kvinnan
mjukt fattade hon hans hand
du namnlöse vilken bär mitt hjärta i din hand
låt mig visa dig skogarnas andning
han följde hennes hand
såg den ej
dess närvaro
rörde hans hud
steg in
hon visade trädet
trädet vilket alltid bar blommor till hans ögonfägnad
vinden bad honom sätta sig ned
luta sig till stammen
doften av hennes ögon sköljde hans trötta
hennes armar höll om
hans trötta vandring
händerna smekte lätta
var fjärilsregn
han såg ej
armarna
ej händerna
henne
han upplevde närheten
pärlande
hördes hennes skratt
hennes hand gav honom stöd
hennes läppar snuddade vid hans ögon
hon pekade vägen in i skogens djupa
han såg fotklädnader öppnas
han upplevde för första gången på så länge
gräs, skogsgräs
mossa fuktig
god
luften andades av fåglar
träden
susade
bäcken hördes
möta forsen
forsen hördes möta floden
han kunde höra hennes pärlande leende glittra i skogen
högt ovan träden såg han
vingbredd lyfta mantelljus
utan att veta
lyftes han
han står på berget
med solen rörandes hans ansikte
lyfter handvinge skuggar ögonen
ser skogens andning vidderna
friljusen
frivandringarna
han ser träden glida isär och där
ser han henne ströva i ängen
omfamna en plats
en plats för
närvarande
ser han henne skölja händerna i floden
pärlor stiger ur
fuktar hans
torra
strupe
så är hon
borta
hand smeker hans kind
han vandrar nedför bergets stig
doften av hennes stigar
lyfts till honom
fjärilar
leder hans steg
vitskimrande
följer hans närvaro
träd
lägger sig ned inför hans gärning
använd oss väl
mannen drar timmer till dungen
väntandedungen
närvarandedungen
han tackar skogen
träden
lyssnar till stenarnas grund
hör dem lägga sig i ring
i mitten synes bergskristall skimra genom jord
här är mitten av din boplats
han tillreder stockarna
lägger dem i ring
flätar stockar
timmer i varandra
i mitten brinner eldens stad
allt är redo
för henne
vilken han vet skall
komma
hon vilken mjukt fattade hans hand
hon i vilken vinden steg in
vilkens hjärta jag bär i min hand
mitt namn är dig givet
ropa mitt namn
in i vinden
så skall jag
komma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar