den 3 oktober 2011

vet du
varför löven
i hösten
virvlar
runt


varför marken är gyllene


det är lövens
bladens glädje


hör du
löven
bladen säga…


är detta marken
är det så


marken
är


den du var är den du var och då den du var är de föräldrakomponenter du hade behov av, de jordmåner du hade behov av, de jord – månar du hade behov av
låt oss säga att varje liv består av två halvor, av ett hav, en sjö eller två stenar, block noteringsblock nej stenar vilka förs samman, den du var är de föräldrakomponenter du hade behov av, de komponerade inte den fyllda symfonin, varje varelse är ett träd, varje blad är en gryning samt en skymning,
i våren andas pärlor synliga, blad vikes rullas ut ur, i sommaren sveper bladen skuggor solar, hösten inträder med glödande ögon, träden sträcker sig , jag måste gå i ide, ide, ide´, bladen ilar pilar ned, marken är ett gyllene täcke, är det ett täcke följ rörelsen vad ser du, du ser löv du ser blad rullandes runt skuttandes nosandes sägandes leendeljusa är detta marken är mark såhär och så dansar de vidare, vintern stiger in och träden bär kristallkronor, allt detta är, är samt var det vilket var samt är det vilket blir ur det vilket var lyfter träden fram bladen tonerna i symfonisk klangverklighet, nej föräldrakomponenterna komponerade inte hela stycket, kanske sökte de i ickelyssnande i oförstånd att ta ett kort ur skjortärmen, det kortet gör ont ty det är falskspel beroende av ickelyssnande oförmåga, de komponerade inte den harmoniska skalan, varje levande väsen komponerar i samklang, samförstånd med heligheten vilken är bröstkällans djupa åder, du är i gudomens ljus, i gudomens ljus är du.
låt oss återvända
den du var är den du var och då den du var är de föräldrakomponenter du hade behov av, de jordmåner du hade behov av, de jord – månar du hade behov av
låt oss säga att varje liv består av två halvor, av ett hav, en sjö eller två stenar, block noteringsblock nej stenar vilka förs samman, den du var är de föräldrakomponenter du hade behov av, de komponerade inte den fyllda symfonin, varje varelse är ett träd, varje blad är en gryning samt en skymning,
gryning skymning
två stenar förs samman i mitten är ett svärd nedsatt, detta svärd benämns excalibur, excalibur är det svärd vilket ser sannheten


så
den du var är i urbegynnelsen svärdet
diamantgrodden
detta var innan du blev den du var genom dina föräldrars arv - samt påverkan – igen; detta var innan du blev den du var genom dina föräldrars arv till dig vi kan benämna detta arv för kromosomarv samt kosmos
dina föräldrar samt de vilka är i den så kallade trängre kretsen cirkeln är kronblad eller riddarna riddare runt det runda bordet, tolv var de visst helt visst
dessa kronblad påverkar dig samt blir stenblad ett slags kattguld,
i din begrundan läser du dessa blad, vi kan också säga att svärdet är nedstucket i din mitt,
i det ett föremål sticks in i ned i uppstår ett slags tryckluft eller vakuum, detta vakuum håller föremålet kvar, i detta fall svärdet, intill den stund då de rätta förhållandena, förutsättningarna, klustren uppstår. alltså; i din begrundan läser du dessa blad, vi kan också säga att svärdet är nedstucket i din mitt, eller hur. svärdet är nedstucket i din mitt omgivet av icke skugga samt skugga, högre samt lägre jag eller medvetande.
du kan vara den du var egentligen konstant.


svärdet är där, i mitten
det är bara du vilken kan dra svärdet ur stenen
det är bara du vilken kan bära – hålla dina krafter i din hand
de – vilka försöker ”faller platt till marken”, de vilka försöker ”förgås” av tjuveriet, stölden
svärdet/samvetet gnager dem


genom att du drar svärdet ur stenen är du den du är
i den stunden är svärdet återbördat i hjärtsjön
*
(sjöstövlar)


lystrandeögon
lyftas


i nattblads skugga


träden sätter på sig sjöstövlar
vandar med sjumilasteg


spåren
spåren dras samman i
samma
stund
de
blir


i dalen


den vilken ropade


stannar
träden


klättrar uppför bergssidor
tar av stövlar
häller vatten ur


i morgonvindens händer
stå träden i ring


i ring runt nyvaknad sjö
*
(ser du)
ser du droppen
haven stiger in i droppen
*
(mitt sista blad)


kan väl
dina ord röra vid
mina ord


då


öppnar boken bladen


lyfter
våra ögon in i varandra






kan väl
dina färger röra vid
mina färger


då


öppnar arken skikten


lyfter
våra händer till varandra




våra fingrar förs
sakta


samman


andandes fingerljusvärme


rör vävande
in




penslar fjärilslätta är våra fingrar
i svarande


penslar med mjuk borst
målar
vår hud


lyfter
mästerverk




i detta


tonar våra rörelser
skapandes


skönhet


vilken tonande lyser upp
lyfter natten




vi är
komna i
höstens blomning nu




kan väl
mina ord


röra vid
dina ord


däri öppnar de vidvingade vägen vår




det




får bli mitt sista blad