och jag kan se
att alla dessa
visdomsfolk
djupt troende
barnorden
urbegynnelseorden
massakerades
oftast i helhet – för samling –
för att de skulle
skall instiga i det vilket nu sker
dessa folk bär i sina hjärtan det redan förlåtnas kraft
*
*
*
med pensel i din hand
låt oss se helheten ur ett ytterligare perspektiv
tag en pensel i din hand
vandra med penseln i skogen
upplever du träden
hur de sträcker tårna djupt in i jordar
hur de silar ljus in i marker
hur marker tar emot ljus samt
alstrar värme
det är en vacker fotosyntes heter det visst, en vacker utväxling av det ljus och värme är
det bearbetade ljuset samt värmen stiger upp i träden och träden andas ut
kärlek
snurra dig runt ett par varv och se färgerna andas med dig
blommor blad djur molnvidder
årsförlopp
årsinlopp
årstider
du lägger handen till ett av träden
kanske en ek en rönn en lönn
kanske en pil en ask en lind
kanske ett körsbärsträd
ett mandelträd
en kastanj
trädet lägger en pinne i din hand, en del av en gren
du skalar av barken du sandpapprar pinnen mjuk och len
kanske smörjer du skaftet för nu är det ett skaft
med olja med lack
en mård kilar fram
en ekorre kanske
giv mig strån jag ber
de ger dig strån
hur skall jag fästa dessa strån
gå till källan
gå t till källan
hon ger dig svar
skall jag fästa stråna med vatten
allesammans kvittrar de pärlande leendeljus
gå till källan
gå till källan
hon vet
med skaftet i hand
med strån i förklädesficka vandrar jag till källan
vad kan jag upplysa dig med
i dina moln
hur ska jag fästa
stråna vid skaftet
gå in i berget
de vet råd
de sträcker dig händer
jag tackar dig källmoder
med skaftet i hand
med strån i förklädesficka vandrar jag till berget
lyfter handen för att knacka
du behöver inte knacka på min dörr
du är redo
stig in
du kan lämna dina skor här vid tröskeln
det är vackrast så för oss båda
du behöver inte be skorna vänta
de väntar dig
nya
med skaftet i hand
med strån i förklädesficka vandrar jag in i berget
leds av klanger
av mummel
av stigande sjunkande
sjunkande stigande
runtom
klanger
möter skarpa ögon plirande
genomträngande
varslande
inte
illavarslande
ansikte händer kropp
är berget
är bergshud
stig fram barn låt mig se
skaftet låt mig se stråna
till bergsman räcker jag dem
han lyssnar
ser
rör vid bergets golv
väggar
tak
lyfter ett stycke silver
silar stycket mellan fingrar
spinner mjukt sjungande tunna trådar
kom närmre
han visar mig
fästet
vi lägger stråna i ring i ring i ring
runt skaftet
med skaftet dansar strån
vacker är valsens mjuka cirklar
rörelsen stiger in i
bergsmannen skrattar så där mjukt skrockande
sådär kan endas ur ålders komna skratta
det är inte falskhet jag lindar in de dansar vals
far inte med lögner
hur visste du
barn
mitt barn
du andas dina ord
seså
vandra hem till boplatsen din
stanna vid källan
hon bad mig så
jag tackar dig bergsman
visdomsbärare
vid tröskel står skor
väntandes
nya
var är
mina
skor
nya väntandes skor står
vid tröskel
du behöver
dessa
de du bar var utgångna
dessas hud är medföljande
sydda av stiggivaren
jag tackar dig vishetsbärare
skorna omfamnar min fötter
med pensel i hand vandrar vi och kommer till källan
sätt dig här vid mina kjolar
så skall jag berätta dig
sätter mig i gräset vid källan under träden
vid hennes kjolar utbredda marker
ta dig en titt på penseln
hur många hår har en pensel
hur många strån
jag börjar mumlande försökandes komma ihåg räkna dem alla
hon omfamnar mig med sitt leende
du behöver inte räkna dem
du är redo
jag släpper räkenskaperna i ögonfjärden
tystnaden omger oss förutom vattnets porlande
kluckande
i möte med stenarna
penseln har många hår
jag hör ekot av min egen röst andas i vinden
så gärna önskar orden möta dina
jag följer dina stigar
upplever din doft stiga ur dina spår
du hör mig ej
min hud torkar
förtvinar
mitt blod förenas med jorden
bladen
pergamentsbladen
papyrusrullar
flyger upp till berget
där vakar jag
och hör endast ekot
av
och du hör endast ekot av
så var hennes namn echo
hon älskade narcissus och de sökte nå varandra
så blev det ej
den ena sökte så förtvivlat
den andre lystrade
fann sin egen bild
det är en bild att finna, den egna bilden
det är en bild att älska
förälskelsen är en flamma
kan djupna kan stiga djupt in
narcissus upplevde sin ensamhet
älskade den stämma vinden förde till honom
den ene kunde bara upprepa den andres röst
den andre hörde endast ekot svara
ändock säger jag
undrar varför vi lärs den negativa aspekten av narcissism
det är välan egentligen vackert att se sig i kärlek med varma ögon
källan rörde vid mina ögon
så är det barn
ser du penselns hår
strån
alla strån är penseln i fästet samt i din hand
alla strån
målar
tillsammans
jag tackar dig källmoder
ibland sticker ett strå ut
ett strå sticker ej ut om det ej blivit krökt
det är i den stunden de andra stråna eller dina fingrar stiger in i medvarande
stödjandegest rörelse
ja detta med att ta sig i kragen
eller håret
är välan märkligt.
ser just nu en skjortkrage
en sån de hade förr och ser att det kanske handlar om
att knäppa upp det åtsnörda
och vad annat är det än att lyfta sig ur bojor
och visst är det så att det egna jaget är den eller det vilket vet vägen.
det är ju mycket populärt i dag att säga
bara du själv kan göra det.
ibland är det så - för det mesta - att det finns behov av händer, medvarandehänder vilka är stödjandegester.
inte säger det vi skall eller ej skall göra.
medvarandehänder vilka är stödjandegester.
har ett väsen sjunkit mycket djupt in i skuggan
behöver detta väsen hjälp med att vika undan bladen
för att kunna se.
två blinda ögon kan inte vara de samma
dessa upplever med sina förhöjda sinnen
och så är det med det lägre samt det högre jaget
undrar varför det heter så
det är en helhet
varför tror ni att det måste vara ljus ständigt
det högre jaget är hjärtats röst
jag ser en stor fara i mycket av det vilket sägs i dessa dagar
"bara du kan göra det själv"
medvarandehänder kan vara det vilket behövs för att öppna vägar
har sett detta med barn vilka befunnit sig djupt in
medicin under en period öppnade vägen till att barnet kunde ta emot terapi.
jag förordar ej piller, föredrar medvarandehänders stödjandegester
så kan jag se detta i denna stund
ibland hör jag ord om barn; barn kan vara grymma
kan vara elaka
jag ryser för det är en tvetydig sanning
ja, sanning
ord vilka vuxna gömmer sig bakom för att ej se sina egna gärningar
barnet hör
barnet efterhärmar
jag har tidigare sagt om du är värd att efterhärmas, härmar barnet dig direkt
det är också så att en del människor i barnets omgivning så att säga skrämmer barnet genom det de - de i omgivningen – utsöndrar; dessa – i omgivningen – gör så starkt avtryck intryckssår i barnet att barnet direkt gör eller yttrar det vilket lagts i dem.
jag önskar att vuxna tog fram en stor tvättbalja och tvättade allt de häver ur sig inför barn
käre läsare,
kan du höra sångerna vilka kommer att uppstå av vatten
av lödder
av tvättbrädan
det
är en reningsprocess vilken heter duga
och duga är att se i det sanna ljuset i det att duggregnen upphört
i allt andas positivt ljus samt negativt
alltmer undrar jag huruvida det är så att vi skriver vår egen historia, det vill säga den bild vi vill att omgivningen skall se. min upplevelse i denna stund är att det bland vuxna finns de vilka gör så starka avtryck intryckssår att den vuxne direkt blir den bild vilken målas på. min upplevelse är att den egna historiebilden helt visst kan skrivas av den egna individen ut ur en längtan att bli sedd och vem lyssnar till rosa moln lyckorus, spänning skall det vara. helt visst är det så men och detta är ett men; det finns personer vilka direkt målar på en bild av dig; vem du är, hur du skall och inte skall. säg nu inte att den vuxne har valet att säga nej eller ja – dessa personer vilka gör dessa intryckssår är mycket inträngande, de utsöndrar en märklig doft.
det gör att jag alltmer undrar huruvida det är så att vi skriver vår egen historia, den bild vi vill att omgivningen skall se av oss om oss, samt att denna bild vilken vi skriver är den vilken förverkligas. förverkligas av att så många läser den. eller få läser den och därigenom förverkligas den ej.
vad är det jag ser
jag ser de fria folken
de fria folken levde i total harmoni, i samklang, de tonade samman i allt de företog sig
de fria folken levde helt enkelt i enlighet med urbegynnelsens ord
hur dessa folk underkuvades ser jag, hur de massakrerades
och visst vet jag att de såg intågen komma
jag frågar mig dock om det var den bilden de skrev och att detta därigenom skedde. det finns de vilka säger att tiden var kommen eller mogen för dem, dessa folk, dessa folk skulle utplånas – varför med detta oerhörda våld, varför plantera dessa smärtregn i hennes ådror. ändå ser jag dessa folk stadigt se angriparna in i ögonen samt i lugn förvissning ta emot dolkar, hugg, kulor, kanoner, markerna blödde, badade i blod – de såg in i angriparna i kärlek – jag ser varför du gör detta och jag förlåter dig
dessa folk såg intågen komma
jag frågar mig dock om det var den bilden de skrev – vilket jag har svårt att tro – eller skrev de urbegynnelsen
dessa folk levde kärlek samt lever kärlek
dessa folk lever barnens ord, barnens ord ljuder över nejder över dalar, in i in i
jag är ett barn för mig finns inte ondska, den existerar ej i mina tillval, tillit finns
obegränsad tillit och denna tillit är den enda
barnet blir vuxet samt stiger ur barnet stiger ur barnorden, det är nu den vuxne måste anträda sin vandring in i den stora vida livsängen
kasta sina ögon i sjön
uppleva havens röst
ja, vi kanske skriver vår historia, den består av egentligen tvenne ormar
den ena vit den andra svart den ena grön den andra röd den ena blå den andra gul
och så vidare
i det vi ser ormens berättelse i fullhet fylld visdom
ser vi ormens behov
ormen kryper ur sitt skinn då det blir för trångt
den vilken drabbas av åmngest kryper ur sitt skinn
ormen har behov av varsamma fötter av händer vilka leder dess väg
ser du
ormen ringlar tätt intill marken
i slutet av sommaren föds ungarna
äspingarna
de övervintrar i jord, i hålor i marker
i hålor varma.
i det att ormen ej har en trygg hand att bildligt hålla i
angriper den
och detta är bilden av de tvenne strömmarna
du kan se dessa ”mot” varandra ormar vara de tvenne strömmarna av ljus samt värme
av lägre samt högre jag
hur du än ser det – skall dessa strömmar strömma i harmoniska flöden. sker detta ej blir det en slags demoner vilka slukar dig in i sig
i det inre kan du uppleva det en varelse upplever i cellskräck, du är insnärjd, instängd i en orm vilken ringlar och slingrar samtidigt med att utväxter, här mer inväxter vilka är ytterligare ormar angriper dig.
detta är även vad den vilsna tanken gör.
det är så att detta kan benämnas demoniska krafter, de finns med dig
de är med dig
och din hand behövs för dem
ser du nu
visdomsfolken säger jag
historia kan skrivas på mångahanda sätt
många sätt då vi ser det vida perspektivet
kasta dina ögon i sjön
upplev havens röst
och jag kan se att alla dessa visdomsfolk djupt troende, barnorden, urbegynnelseorden
massakrerades, oftast i helhet – för samling –
för att de skulle, skall instiga i det vilket nu sker
dessa folk bär i sina hjärtan det redan förlåtnas kraft
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar