djupdunkel
så vackert är detta ord
så mättat med allt det dunkel är – ödesmättat –
djupdunkel; mättat med allt det natten är
dunkelhet, vilket jag upplever vara de slutna ögonen
sömnfågels vingar
strör
stjärnkorn
in i linser
fuktar näthinna
nät böljar i havsandning
fiskar
drömmar
simmar upp
upp till ytan
tager du emot oss
vindar viner
sveper mantlar
stormryttare rider molnhästar
in i
västanstall
ur molnvingar
hon lyfter sitt ansikte
stiger hon
silvrande
skönhet
silverne klanger ljuda i natten
silverne skönhet skänker vandrare ledljus
led mina händer in i är
oh moder av silverne vidder
sträck mina fingrar in i kronans stjärnhav
sträck mina fötter in i jordmån
så må mina tåblad blomma i jordens andning
sträck stammen min ur
i denna natt är stjärnor
lanternor i stormande hav
i trädens händer
i molnträdens händer
vandra med mig
låt oss se bladskymda
skymdas blad
dunkelhet andas
pulsen är en stegrande häst
hovarna slår i ditt bröst
det dunkla kan vara farofyllt
så är
den släckta färden farofylld
är den detta
farofylld
av färd fylld är den
denna färd manar dig
vak upp
lyft lanternan i din hand
upplys vägen
manar
skärp dina sinnen
sejdar täljsten in i din hand
vik upp de dunkla bladen
jag stiger ned i djupen av min själ; hör
finns det en början
så måste det finnas
ett slut
finns det ett slut
så måste det finnas
en början
stjärnvinden i mitt bröst fattar ömt mina händer
vi dansar runt
stjärnvinden lyfter ramsa in i sång
så är början
så är slut
allt är intet
intet är allt
så dina sånger in i mina händer
så skall vi sprida sångerna
dit sångerna hör
hemma
dunkeldjup är min längtan
framstig med ditt ansikte i dina händer
*
*
vid en strand står jag
står kvinnan
en sten har jag i min hand
det står hopp
på stenen
kanske har en andefläkt lagt hopp
i denna sten
lyfter handen utan att egentligen veta
rörelsen lever i mig
halvbåge mjukt till mig
ögon möter hopp i stenen den vita med solguldsåder
lystrar till stenvinden
handen med stenen vandrar i tvenne lagda halvbågar
s kanske du säger
jag säger lemniskata
stenen faller i sjön
ringar når stranden
kvinnans tår
återvänder till platsen för stenen insteg
eftersom efter som
allt detta
hela
detta
förlopp sker i hög hastighet
kan jag ej med yttre iakttagelse se hela
förloppet
det är verkligen så att ett hål bildas
en hålskål
däri stenen stiger i
vid en strand står jag
står kvinnan
sluter ögon
i detta kan jag se vattendroppar
vattendroppar vilka samtidigt stiger uppåt
uppåt
ersätter jag ordet sten
er sätter jag
med ordet droppe
kan jag se hur denna droppe sten sjunker in i havet
samtidigt stiger den uppåt
skulle jag vilja likna detta vid ett väsen blir det en grodd vilken stiger upp
upp ur bädden
samt sträcker sig in i vaken, blickar ut över alltet
*
(hoppstenen)
stranden var i denna stund tömd
tömd på sommar
nåväl inte tömd, sommaren lever i sjöbröst
vassen skimrade silverguldsplymer
svepte händer blad
mjukt över sjöns ännu varma ytöga
molnen i dagen seglar lugnstilla i vindars färder
ur sefyrs händer stiga de
sjön krusar sina vattenblads servetter
torkar barnens munnar händer
lek vackra skimmerbarn lek
och droppar leker
fyllda med
sångord
fåglar ligga med utbredda vingar
stilla
vilande
följande i molnhavs lugna
motstridigheter är skingrade
silade genom seende ögons fransar
det står ett jag en kvinna vid stranden
hon upplever lätt tyngd i handen
en sten har kvinnan i sin hand
utan att egentligen veta
lyfter hon stenen
dig känner jag igen
det gör du
stenen är vit med skira sprickor
mer linjer det löper en vacker åder
kopparguldsgul
ljus
bärnsten
urålderskåda dofta
havsvindar
havsfågel
stenvind lyfter fråga
ser du
ordet
det står
hopp
på stenen
kanske har en andefläkt lagt hopp
i denna sten
förhoppning andas stenen
kvinnan följer stenens vandring
från urkälla till hennes hand
för hopp förhoppning hopp
det händer mycket i livet
i en människas liv
viskar kvinnan
tunt
lågan är flimrande
det är märkligt hur det i en del liv
är så fyllt med
det vilket
känns
vara
känns vara nederlag,
fyllt med stormar
slag, vånda
hur det i andra liv seglar
likt molnen i dessa starka vindar
stenen lyfter handen
rör vid kvinnans ögon
ser du fasorna
våndorna
vådor
vådan av
ser du våden
ser du nåden
det sitter en fågel av oerhörd vidd i tallen den vridna
högt upp på bergets topp
tallen ser
fågeln ser
vådfågel breder ut vingar
lyfter
våndan
lyfter dig
kvinnans ögon omfamnar stenen
lyfter handen utan att egentligen veta
jag upplever dig i mig, rörelsen lever
i mig
halvbåge mjukt till mig
i den stunden framträder skriften så stark så klar så strålande så ingivande
ögon möter hopp i stenen den vita med solguldsåder, kvinnan lystrar till stenvinden
handen med stenen vandrar i tvenne lagda halvbågar, hon lever i rörelsen, du är lemniskata och lyfter jag handen så är du cirkel
släpp mig i sjön andas stenvinden
handen släpper stenen och stenen är en ljusbåge i lufthav stannar i ett ögonblick och
stiger i sjön med ett hopp, stenen faller i sjön ringar når stranden, når kvinnans tår, stannar ett ögonblick, återvänder till platsen för stenen insteg. kvinna står vid stranden med slutna ögon är stenen är sjön allt sker i henne, hon upplever hålet däri stenen sjönk in, upplever hur hon vidgas i ringar hur hon upplever kvinnans tår, kvinnan vilken står vid stranden, jag är en skål, en hålskål, inväntar dig, stenen stiger däri
vid en strand står ett jag
står kvinnan
hennes ögon äro upplevandeslutna
stenen är en droppe droppen är en sten
stendroppe vackra
sjung oss
våra sånger
droppar
stendroppar ljusdroppar kristalldroppar stjärndroppar
stiger upp ur hålet, hålet fylls av djup, vi sjunker vi stiger
vi vilar i en hand
i vattenbädd inväntar
väntar in
dig
ur hav stiger en grodd
ur en skål
en hålskål fylld
hon är en vacker kvinnogestalt en vattenkvinna
ett vattenväsen
sakta lindra hon ut sin kropp
lyfter huvudet sträcker armarna uppåt
sträcker hela sitt väsens skönhet
hon är
vacker
och vi är ett
samt sträcker oss in i vaken, blickar ut över alltet
jag är en spejare,
stiger uppför kullen den höga,
klättrar upp i träds krona,
blickar ut,
iakttager i vördnadsfylld tystnad,
jag kan höra en fjäder falla ett dun falla
röra vid jordens täcke,
röra vid hennes hud,
upplever vibrationer av rörelsen i mig
jag andas in dig,
andas in marker,
kan jag uppleva ditt lugn dina fredade stigar
din fredade andning,
ditt fredade sinne släpper jag ringarna
ringarna i vattnet fria
jag följer ringarna ty jag är ringarna
följer denna så vackra resa i inre djup
vi når berget,
berget med klippor, med klippblad, stenblad,
med utsprång, klipphängen
vilka är blanka av vatten
stenen i min hand vilken är jag viskar
kan du se
en del klippor är blanka av vatten en del är matta,
en del är omringade av virvlar kast och svängar
en del är omgivna av lugn av stilla
allt är detta berg
är du
det sitter en fågel av oerhörd vidd i tallen den vridna
högt upp på bergets topp
tallen ser
fågeln ser
vådfågel breder ut vingar
lyfter
våndan
lyfter dig
släpper mig in i sjö och jag faller, faller mjukt i
sjöbladshänder
stiger
upp
ty detta vet jag
jag vet att detta skall jag
vid en strand står jag
står kvinnan
hennes ansikte är i berget
bergets ansikte är i hennes
vattenfallet är
mjukt vitt
böljandeflödande hår
rinner
forsar nedåt
sten i min hand
sten är jag
hopp
hoppar i sjö
vattenfall hoppar in i sjö
jag bär mitt hopp med mig
vattenfallet stiger samtidigt uppåt
så skall ske
droppe lägger sig vid min fot
helt stilla
se
barnet med ringlande fria lockar
hoppar hopprep
tvinnat av ädlaste trådar
håret det mjuka
vattenfallrinner nedför axlar skuldror
rygg
andas fritt
kan du se denna visdomsfyllda rörelse i dig
i allt
det händer mycket i ett liv så var din stämma med smärta
ser du
för att nedslaget ej skall tynga dig för hårt sker en samtidig stigandelyftande rörelse
hoppar du så faller du
samtidigt lyfter vinden dig
du faller samt lyfts
i allt verkar denna rörelse
vid en strand står jag
står kvinnan
en sten har jag i min hand
det står hopp
på stenen
kanske har en andefläkt lagt hopp
i denna sten
lyfter handen utan att egentligen veta
rörelsen lever i mig
halvbåge mjukt till mig
ögon möter hopp i stenen den vita med solguldsåder
lystrar till stenvinden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar