ja
vi lever alla i skuggvärldar av intet
vi tror att allt måste vara ljus
grånar ansikten
mulnar ansikten
lägges molnen över våra axlar
tyngs vi
tyngs vi
varför tynger vi er frågar molnen
vi ser molnen suckar djupt
ja varför tynger ni
ni blickar så mycket emellan bladen
ja stundtals söker ni flisa upp bladen i flera ark än de är
vi vet inte varför ni tror
att det skall stå något yttermera för visso där
där mellan bladarkens skikt
akvarell block har många skikt
det står intet skrivet på arken innan du målar liv
du delar arken ty de är klistrade samman
delar dem varsamt för att de ej skall brista
pergamentsblad är tunna
tunna ljusvingar
ja – ja av växter
de blad ni använder er av att skriva på är också i skikt, de är gjorda så i tillverkningsprocessen och visst står det något. allt liv står däri
står däri är ej mellan
alla platser detta papper har vandrat står däri, alla händer alla ansikten
allt står däri
men brevet du håller i din hand
där står inte ett ord mella det ark du ser
orden står där
skrivna
förhoppningsvis
står det inte något mellan raderna
förhoppningsvis är orden meningen skriven utan bakslugna tankar
bakslungade tankar
de bad bin ur skogar komna om droppar, solguldsdroppar. ur sol höres de, bin
bär intighet nära. synes regnbågsskira vingar, ur nektargömmor lyfte vingbärare sötma
bina gav dem gyllendroppar, de sände sitt tacksamhetsljus i vida ringar, de slungade dropparna i vindgunga, honungen rann bäckaflöden in i skålen, skålen given av röda lerans jord, andas händers närhet, andas händers kärlek
hon minns hur han i gryningen gav henne skålen med soldroppshonung, hans fingrar
doftande befriade av det ljungen säges bära bud om, hur han rörde hennes ansiktes fårade; älskade jag var blind, såg inte det jag skulle se slöjan lades över ögon, nu ser jag med min hud och jag andas dig nära, nu ser jag.
jag fördes vida löd hans berättelse, fördes till en strand kastades i havet, kastades in i stormar, förblindad av passionens rus, jag hörde din stämma slöt den ute, slöt allt ute, mina ögon brändes i passionens brand jag var det vilket benämns förälskad, såg genom sotade glas. blind lades jag i sanden med vrakdelar runt mig och havet vaggade mina ord sköljde mina ord ända tills jag åter kunde höra din stämma.
hon kysste hans ögon rena
*
slunga kan vara så myckna rörelse, ord kan slungas ut ofta i ett tillstånd vari väsendet inte hann bygga en mur eller en vall, de slungades o be tänkta ut, det fanns inte en hand vilken hann omsluta dem. ofta föranleder de orden, de utslungade med sig ånger – ändå visar de orden ofta den verkliga upplevelsen och egentligen är de ej avsedda att skada, de är en flamma vilken slår ut ur hjärtat, en flamma vilken tanken, planeringstanken ej hann formatera. därmed ej sagt att alla skall slunga ut allt det de känner.
david slungade en sten, besegrade goliat, en stenslunga. det kan väl vara en vacker bild;
goliat hade växt sig ut över alla bredder – kan det vara tanken – david använde en stenslunga, en handslunga samt besegrade goliat, vad är stenen, stenen är en kompression av stjärnstoff, i det stenen hade slungats – låt oss säga mot goliat viker stenen ut bladen och flyger fri, är en solfågel en månfågel, landar i ängen den grönskande samt är där en av de vackraste blommorna,
stenar skall blomma i det edra sinnen är redo att se det uppenbara.
jag säger absolut inte att allt det vilket känns skall slungas ut, jag utgår ifrån att varje levande väsen bär en djupvilja till ett skolat sinne, ett skolandesinnes vandring
sök icke kväva det ditt hjärta säger dig, det är icke hänsyn att kväva det uppenbara
det vilket är sant är sant, det är obehagligt att möta ty det är stenen i slungan vilken slungas mot dig. dock icke mot i bemärkelsen motståndare
stenen säger dig; jag slungas mot dig för att du skall ta emot mig, upplev mig i din hand
jag är en fågel, hör mitt hjärta picka, picka sönder skalet i ditt hölje, jag pickar oss ur skalet, detta för att du skall se
detta mot är en gåva
kväv icke det vilket är ditt hjärtas röst ty den rösten innehåller alla förhoppningar
varje förhoppning är en kristall i ditt inre, kristallen den rena strålar ur dina ögons väckta av en kyss, jag helar dina sår, sår frön i spår.
det är till yttermera sörjandesteg att lämna livet och vara känd
samt tillerkänd av alla
än att lämna livet samt inte känna sig själv
vad säger dig dessa ord
de säger att du ej skall kväva ditt hjärtas röst
vad är att vara känd, tillerkänd av alla, det är din människotillvaros handling, dina göranden, det är att bli känd, det vill säga inom citationsstämpel, det är det frimärke vilket sätts i din pannas ena hörn
det är den frankering du gives
brev är mycket vackra att skriva samt ett ta mot, emot. brev vilar i ett kuvert samt frankeras efter vikt.
din människotillvaro är av vikt dock inte i den bemärkelse.
det frimärke vilket skall sättas på dig, är det frimärke du ut ur ditt inre vet är du.
visst kan vi säga att du är ett brev att du vilar i ett kuvert att brevet är frankerat
minns då att du skrev brevet, däri valde du papperet, faktiskt tillverkade du papperet, nogsamt skrev du orden, nogsamt vek du skriften, nogsamt lade du brevet i kuvertet samt nogsamt frankerade du brevet, du sände iväg brevet och posten ropade post, posten är kommen till hemma.
åter låter detta som att du är ansvarig för allt det vilket hänt, minns i detta, hela detta förlopp, från försändelse – för sändelse – till ankomst, se också alla fingrar vilka tummar på brevet, kanske det finns de vilka söker se innan du ser, genom att hålla kuvertet till ljus, eller lösa upp fållen, menar klistret för att så att säga tjuvläsa, ja – det finns oändligt många vägar att läsa undanskymt. så finns det de vilka läser helt öppet samt tolkar dina vägar, så finns det de vilka ej är läskunniga, de vilka viker hörn och så vidare. hanteringen av ett brev kan vara så många vägar, det du är ansvarig för är att följa det du skrev och brevet är i ditt hjärtkuvert
den vilken är känd tillerkänd är ju kanske arbetsgärningen,
låt oss säga, en idol är känd, en politiker, en kämpe, en förkämpe, en guru och så vidare är kända. jag undrar vem känner dem, i bemärkelsen upplever dem. och finns det en vilja att känna, på djupet känna denna kända, eller gör det för onta att se att ”även” dessa lider. för det är så att dessa lider och jag skulle vilja säga att de lever i stigmatiska tillstånd, där de stundtals inte har en aning om huruvida de skall gå hela ur tillstånden. det enda de i djupet insiktsfyllt vet är att det sker.
livets tråd kan brista, jag kan till och med säga; livets tråd brister eller håller.
ävenså i de stunder denna tråd brister lever meningen kvar. så många gånger har jag sett stjälkar, rosenstjälkar gå av, endast en tråd håller delarna samman och rosen fortlever, rosen hålls samman av denna tråd. detta brista kan vara så allehanda av allehanda slag. det kan vara en klädnad vilken brister och det är ju obehagligt, speciellt om det sker i det offentliga, det kan vara en hud vilken brister, hälsan kan brista, det kan vara en brist av något vilket gör att du brister.
med andra ord kan du brista rent fysiskt,
du kan ävenså brista mentalt
det vill säga bli det vilket benämns tokig
faktiskt tror jag människan, människor fruktar mer att bli tokiga än att drabbas av en fysisk åkomma.
din människotillvaro är av vikt dock inte i den bemärkelse.
det frimärke vilket skall sättas på dig, är det frimärke du ut ur ditt inre vet är du.
gudomen är mycket vackra brevbärare
gud, den store anden, den store andekvinnan vilken lever i allt
verkar inte alltid med stenslungor, med kanonkulor – ibland verkar dessa med droppar
droppe till droppe till droppe lägges till droppe och droppen är en sjö är ett hav i en vacker hand.
livets tråd kan brista eller hålla
gud verkar inte alltid abrupt
ser du ängen
ser du spindelnäten
så vackra av skira trådar
med vad
med droppar
och dessa trådar
dessa droppar
upprepar
gång på gång
se in i ditt ansiktes ljus
se klart
ja
vi lever alla i skuggvärldar av intet
vi tror att allt måste vara ljus
grånar ansikten
mulnar ansikten
lägges molnen över våra axlar
tyngs vi
tyngs vi
varför tynger vi er frågar molnen
det är lätt förglömma att
det vilket är ljus
är skugga
det vilket är skugga är ljus
i sökandet efter att stiga högre
därför tynger vi er
endast av den anledningen att ni inte skall flyga högre
för att ni inte skall störta innan ni upplever edra vingars vingbredd
och detta tynga är ej att tynga
det är den gest ni väljer i det ni stiger in i er bädd för att sova
se våra rörelser och se att de andas kärlek
hur övar du dina ögon att se positivt
hur övar du dig i att ej lägga dina skuggblad över dig över medvaranden
för att klarna upp förmörkelse används sotade glas.
det är lätt hänt vid solförmörkelse att tro sig kunna se rakt in i solen, det påverkar ögonen, kan skada den gula fläcken.
solen är inte borta för att den ej synes
solljuset är ej borta för att denna ”skiva” lägges över. för att denna skugga lägges över, för att detta blad lägges över, skuggblad. för att klarna upp förmörkelsen används sotade glas i det att dessa brukas framträder ljuset vitt
detta ljus är så starkt att hade du ej detta sotade glas skulle dina ögon bländas
detta sker då du helt utan skydd ser direkt in i solen, skulle du stå helt nära solen skulle dina ögon sotas
det finns stunder i människotillvaron då ett väsen ej ser genom sotet
väsendet är i detta inkapslat, inbäddat i sot
vad göra efter soteld
*
människan är så oändligt vacker
människan söker i livet efter likasinnade
har hon, människan ej sett det stenen samt vattnet gör tillsammans
allt det vackra stenfolken vattenfolken gör i det att de möter stiger in i
har hon människan ej sett det eld samt metall gör tillsammans
eldfolken ljusfolken
har hon, människan ej sett det träd samt jord gör tillsammans
trädfolken jordefolken
och jag har ofta undrat varför de i öster ej skriver elementet luft
i det jag lyfter denna undran hör jag vida vingar
allvingar
örnen kondoren hökarna falkarna
alba trossens vida vingar
stiga in i varandra
ser jag
upplever jag vingfolken
röra vid allt
allt andas luft
och han skrev
i begynnelsen var ordet
ur ordet stiger de
och det sprids farsoter
det sprids gifter
detta utropas det varningar för
i det detta redan skett
det skrivs förbud om intagande om stigar
stoppskyltar
ett glöms
och detta är lyssna till jordens inre
lyssna till ditt inre
det finns folk vilka hör sångerna
i visshet
äter de allt det hon skänker
i visshet av
i visshet av att hon har svalt detta
i visshet i att hon har svalt detta samt renat detta och att vi
att vi kan rena detta ytterligare genom vår kärleksakt
akt
akta
aktsamhet
akt
sam
människa
återbörda dig till det du insteg i
du är ett
med
allt
genom dig andas gudomen liv
livet undervisar dig
ty du är en syster
du är en broder
och dessa lyssnar ser samt sträcker fram ut handen
genom dig svarar alt alltets vilja
och den viljan är
kärlek
se röken stiga in i himlarna
denna rök bär doften
den visar dig det hösten lever i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar