den 18 oktober 2011

yrvaken

träds du

fram

ser in i nattens släckta ty natten är släckt, molnen har dragits samman

molnvandrare sitter med höstmantlar höljer eldarna i sina händer för att gnistorna ej skall antända icke redo stigar, icke rediga blad vilka vikts i samma fåra alltför många gånger. molnvandrarna mumlar, kanske räknar de kornen de har sina fickor, de korn de lyckades finna i öknarna. i ett av alla mumlanden lyses ansiktena upp de begynner förtälja varandra oasens smycke, vattensmycket.

det var så att molnvandrarna vandrade helt nära markerna. närmare bestämt var de instigna i sanddynerna, i sandvågorna, det är ju så med moln att i det de vilar sina ben stiger de in i havens vara. ökenhimlarna skimrar blå, klara och solen är vitglödgande. solen brände molnvandrarnas ryggar men hur det än var vandrade de vidare långa blev inte sträckorna ty de visste att i solgången måste de vandra lugnt.

hur det nu var så kom en doft till dem, en doft de så väl kände igen. molnvandrarna såg sig om – nej, de var i öknen ändå doftade det klippor, doftade det tång, doftade det klippor och de kunde höra vågorna, våghänder röra vid klippor.

molnfolken glittrade sådär litegrann vilket sand gör i solen innan de mattas, kornen.

ökenvinden rörde vid deras hud, sångerna sköljde in och sandhavet, vågorna krusades.

det var i den stunden de upptäckte fågeln eller var det en fågel var det mer vingar. de kunde uppleva vingarnas rörelser. rörelserna liknade molnvandrarnas andning. vingarna breddes ut, flöt ut och ur sanden sipprade – nej, först var det en droppe vilken steg, så en till, en till och slutligen var det en rännil, en liten, liten fontän. vattnet lindade sig runt liknade en orm vilken lindade sig runt, ringar i vattnet, ringar i sanden. molnvandrarna stod med gapande ögon eller uppspärrade heter det visst. men nog var det så att de drack synen och vattnet växte sig allt vidare. slutligen reste sig en palm ur sanden, jag ger er en stunds skugga inför vandringen.

molnvandrarna bjöds dadlar och fikon att äta, det ger er den styrka ni behöver. och vattensmycket gav deras ögon fröjdande i natten steg stjärnor i ett strålande diamanthav stod molnvandrarna runt. i gryningen flög regnfjärilar ur oasens ögon

vattensmycket sjönk in i begrundan av glädjen över sig det mött.

molnvandrarna begav sig vidare ut på vandring och mötte hösten ungefär vid hennes nyckelbens skål.

det var i den skålen de befann sig i höstmantlar sammandragna höljandes eldarna för att gnistorna ej skulle antända icke rediga blad vilka vikts alltför många gånger i samma fåra.

de helade fåran med sina ögons kärlek stigen ur allkällan

ser in i nattens släckta ty natten är släckt, molnen har dragits samman. kanske är de ett ullmoln vilket längtar till att spinnas.

natten är släckt ty regnfolken vandrar in.

trots detta, i detta där allt nu är ett vet jag att jag är jag och ändå är allt ett.

skadar det mig att veta att jag ser inte konturerna och konturerna ser inte mina konturer. nej, det skadar mig inte

och de var förenade med gudarna

och de var förenade med det strålande stjärndiademet i deras pannlober

och dessa pannlober var fästet till deras krona

i denna krona flöt tanken – gudomstanken - vilken är den eller det du benämner solgården mångården; ståndare samt pistiller

ståndare, pistiller, frömjöl. pollen

pollen, nektargömma, gömsle

var gryning kysstes de, vattnades de av himmeldaggens droppar

var dag kysstes de av vingars rörelse, dessa vingar var deras tankar var alltets vingar förmedlande

var skymning kysstes de, vattnades de av himmelsdaggens droppar

var natt kysstes de av vingars rörelse, dessa vingar var deras drömmar var alltets vingar förmedlande

gudomen kändes skava dem

så älskade gudomen deras kärlek att de ej övergav dem och gudomens älskanden upphörde ej. gudomen älskar deras kärlek.

kanske var detta barnets väg vilken förtäljs

barnets väg in i tonåring

tonåringen vill tona själv, tonåringen känner moderfadern skava

ton – år – ring

sju plus fem är tolv – tolv rosor andas i hjärtgård

sju toner diatonisk – fem toner pentatonik

stiger in i tretton

och de var ett med gudomen, det vilket av så stora skaror idag eftertraktas – att bli ett med gudomen – det tillståndet upphörde ej

de gavs viljan att medvetet välja, sju plus sju plus sju är tjugoett; jag är på vägen

i himmelsboken skrev jag orden utsade min vilja den gav jag in i haven, jag steg in i jordesfären och upplevde mig vara ett med allt med anden, sakta lärde jag mig jordens rörelse och fann mig vara ensam. jag lyssnade in i vinden vilken silade orden människor givit mig åter såg jag andeljuset stråla i värme och jag väljer, därigenom upplever jag mig i mig åter är jag på den andliga vägen ja, jag är på väg till mitt andliga ursprung vilket jag aldrig lämnade.