(smakligt regn i guldsalar - guldtroner)
regnen hade skridit länge
vandrat vida
nog var det så att regnen bar många suckar med sig i släptåg
inte givna av dem själva
nejdå det var – de klibbade fast
det var är ett fasligt suckande
över gråmolnblommor
gråmolnblad
kan de inte se
sa regnen
i kärlek
regnen bar en lång slöja bakefter sig
den skänkte inte regnen glädje
och egentligen inte de vilka utsuckade suckarna.
det fanns de vilka lade suckarna åt sidan eller släppte dem in i ljusskålar,
det fanns de vilka stannade stannade och såg in i regnen.
de såg regnen –
in i regnen och mötte regnfolken.
det de såg var inte alls det suckarna drog med sig.
nejdå inte alls detta
regnen var milda goda ansikten,
mantlarna regnfolken bar
ja vattenfallsmantlar var det och är det var och är
så skimrandevackra.
regnfolkens händer var och är sirliga rörliga liljerena
och nu inför gråsparven svepte de ut med handvingarna, svanvingar
visade en plats helt nära.
däri satt kvinnor, regnkvinnor med stora korgar av droppar,
de log och förtäljde om fälten där droppar växa.
i ögonkällan syntes likartade korgar
gråsparven följde med
ja, regnfolken visade skönhet – i dessa korgar låg
ulltottar och bomullstottar
sländor surrade i luften, trådar spanns
och det var många sländor minsann
gråsparven sökte urskilja dem alla men gav med ett kvitterljus upp
och inte en enda krock eller trasselknutblev det
trots att trådar löpte från alla håll och kanter.
så fördes ögonkällans strömmar åter
till korgarna med droppar
sländor sjöng i luften,
trådar spanns av droppljus av kristalljus,
gråsparven ville ju hoppa i
skvätta vatten med vingarna
det kittlar så lustigt när dropparna rinner av
regnhand kupades runt gråsparven, stilla dig
de lyfte blicken och visade taket
ja, egentligen var det inte ett tak –men – hur skall det annars sägas,
gråsparven
funderade en stund med vingen under hakan
kvittrade till
valv var det, bågar var det,
regnbågar och dessa gav färger
till dropparna och till trådarna –
ja. förunderligt vackert var det är det.
i det alla droppar var spunna begynte varparna snurra
nog var det är det vackert.
balettdansöser snurrade runt, piruettljus strålade,
kanske var det är det isprinsessor,
så spändes varpen vid vävstolen
väverskorna skred in,
de vävde manteltyger
vävstolarnas sånger var är
hjärtats pulsens andningen rytm,
det
vävde de in,
så var väven klar,
det gick fort minsann,
tyget det vackra klipptes loss.
skräddarna steg in i salen,
satte sig med benen i kors
visade krabborna hur styckena skulle klippas
så sömmade skräddarna samman tygstyckena,
ytan var är spegelblank
förutom ringarna skräddaren lockade fram
det är ju sådär det är
i det fingrar i kärlek rör huden
fjäderskruden
pirrande
ringar
sömmerskorna sydde innanfodret
samt sömmade pärlbårder kring kapuschonger
vilka speglade ögonens milda ljus.
så var mantlarna klara för denna gång
vandrarna vandrerskorna iklädde sig dessa mantlar
begynte vandringen dit markerna kallade dem
dit livet kallade dem.
helt utan knot
trots det
vidhängande
det fanns de vilka stannade
stannade och såg in i regnen.
de såg regnen - in i regnen och mötte regnfolken.
nu hände det sig att dessa
med mjuka borstar, borstade bort suckarna
borstade suckarna in i ränslar och begav sig till floden
forsens ränna
flodens ådra
flodens fåra
vari forsen lade sig tillrätta
däri tvagade de suckarna
såg dem flyga ljusstrålande in i vinden
välsignandebefriande var och är detta
regnen upplevde glädjen i mötet med dem
det var är
vackertyst
utan suckar,
regnen fylldes av glädje
en glädje fylld med regnbågens stjärnvida pärlljus.
regnen kom till dalen,
dalen däri de plägar samlas.
samlas för att berätta varandra allt det de sett och upplevt
allt vilket hörde därtill samt icke därtill.
eldar brann och regnen värmde sina händer.
sakta skred gryningen in,
det fanns de vilka såg in i gryningen,
det de såg var och är
gryningsfolken.
dimman böljade in i skogen, rullade in i skogen,
steg en aning högre och mer och mer.
ett böljande dunbolster, mjukt sömnfyllt, skingrades
så vackra dansar de i skogen
tusenskönsväven med stjärnor vita i håret
moder måne höljer dem med ögonkärlek
de är skimrande måndroppar stjärndroppar
dimman böljar stiger solen hälsar dansen
gryningsfolken ber morgonvinden in
det är i den stunden
solen
genomströmmar
trädens nakna armar
morgonvinden rör vid vart ännu sovande öga
tvagar sömngruset ur
lägger kornen i drömskålar
bär dem in i daggkåpebladen.
träden är givande guldvingar
löven bladen virvlar
gäspande ännu sömnrodnande höres barn leka
springande in i ängen synes de virvla
så stannar de står helt stilla
barnstatyer i ängen
det finns de vilka ser
så vaknar statyerna igen
rumlar tumlar om i löven
och träden ler
alltet
ler
så är det
med folken
sa gråsparven i koltrasten i näktergalen
genom
lena
*
ja visst finns det en äng där droppar växa
dessa droppar är givna gåvor
kanske säger du ur gråt ur misströstan
kanske säger du ur glädje ur lycka
dessa droppar kan vara allt och är allt
de är vackra knoppar
droppar
de viker ut bladen en gång i den mörkaste av nätter
upplyser denna natt med
förhoppning
denna äng är mycket vacker och vårdas väl av regnfolken ty de vet dropparnas språk,
dropparnas urkund
minns att varje droppe är en sjö
en sjö i din hand
ibland vid odlingar täckes marken med väv, dels för att skydda mot ogräs, dels för att kanske påskynda växandet i de zoner där klimatet ej är vänligt. detta påskyndande är inte ett med piskrapp påskyndande, det är ett påskyndande vilket inte berövar växten växtenergierna ur urkraftens källa. vandrar du i ängen i morgonen efter regn kan du se ängen vara täckt av en väv, det är spindelnät och de skimrar av droppar, detta är även det en droppäng, dessa droppar håller väven, spindelnäten fuktiga därmed medföljande. vad visar dig detta, vad viskar spindelmor. hon förtäljer dig att varje nät är en dröm, det vill säga bär ett låt oss säga genetiskt minne, födslominne, varje nät bär en kod, den koden är en helandekod vid behov. förr användes spindelnät vid sårskador, spindelnät samman med helandeörter, de folken kunde ännu höra spindelmors gåvosång. spindelnät, skyddar samt påskyndar läkandet, helt utan att frånta dig växandet, växenergierna ur urkraftens källa.
det är vackra koder, födslominneskoderna, livsminneskoderna
drömkoder, himmelsdrömmar vilka regnar ned samt in i allt
minner dig minner allt om det vilket är liv
vandrar du i skogen kanske du går vilse
lägger du ifrån dig en sak i hemmet kanske du går vilse
söker du minnas kanske du går vilse och ju mer du anstränger dig desto längre bort springer det du vill minnas av din oro vilken är ett febrilt försök att hålla fast. så är det ju då du försöker minnas, det du vill minnas simmar, är en fisk i akvarium, är en fjäril i ängen en fågel i vinden, och du springer med en håv och skall fånga det minnet är, är det underligt att det ej stiger fram.
söker du minnas kanske du går vilse
söker du förstå kanske du går vilse
i din vandring förlorar du sikten, synen immas
för att se finns endast en väg
genast höjes röster sägandes; ja just det – framåt marsch
jag säger dig; hur gå framåt då du ej ser vägen, det är ju att köra utan ratt utan styre – visst kan det gå med förvissning om med tillit om eller i, det är bara det att har du den förvissningen och den tilliten helt klar inför dig i dig då ser du vägen.
jag säger dig; hur gå framåt då du ej ser vägen – det leder dig in i en sak: nämligen rundgång.
visst skall du rikta blicken framåt, visst skall du rikta näsan ansiktet tårna fram, framåt, visst är det så annars är det, finns det inte mening i det jag nu säger:
har du gått vilse kan du endast återfå synen genom att gå baklänges
baklänges i snårskogen
denna vandring är återkallande, åter – kall – ande
återkallande/skall av bilder
detta är att se vandringen
se bilderna i eller med diabilder
diabilder är fotografiska minnen i ram vilka framstiger genom ljusbelysning och det lustiga är att bilderna sitter upp och ned i apparaten, med andra ord är roten krona samt kronan rot.
alltså; har du gått vilse finns endast ett sätt och det är att gå baklänges i snårskogen, denna vandring är åter kall ande/skall/apportering av bilder, det är att se vandringen, se bilderna med eller genom diabilder
här är det av vikt att ej bedöma ej ge utlåtanden eller beskrivningar, med andra ord är det av vikt förhålla sig totalt i en objektiv sfär där all subjektivitet samt känsloyttringar är i din hand, du håller dem i kärlekstyglar.
det är verkligen bilden av diabilder, tryck på frammatningen vilken är en bakåtmatning en rekapitulation , diabilden är en bra bild av detta skeende en bra beskrivning; du har en bildskärm/ditt vita sinne, en vit skärm framför dig, du har starkt ljus vilket inom citationstecken kastar bilden, målar bilden på väggen, du har i denna apparat/projektor linser vilka är konvexa samt konkava ja – allt det du behöver till detta
plötsligt är bilden där och du ser
mycket har skett i denna vilsenhet, i skrivandets stund ler jag med sörjande medföljande. jag ler däri att jag ser vetenskaperna, ser dagens vetenskaper och ser helandeyrket samt ser det vilket gjordes bakåt med helare. det är det vilsenhet så ”lätt” springer in i panikgöranden, allt för att springa bort från vilsenheten.
och visst kan det vara otäckt att bege sig in i en snårskog och dessutom bege sig in i den med avsikten att gå baklänges med ansiktet framåt – jag säger dig du möter det du lagt ifrån dig, det hör till dig, det hör därtill, snårskogen bär inte vilja till att skada sig, det gömmer sig inte farliga saker i trasselnystanen, det vilket känns vara gömt och farligt är din vilsenhet, fråga dig vad den vilsne har behov av, ditt medkännande eller hur, ditt medvarande, ditt medupplevande i kärlek.
*
(medvandring)
hon vandrade med de sörjande
med de sörjandes väg
svartklädda män
svartklädda kvinnor
svarta
svanar
par om par
en av svanarna ljöd ensam
bröstet
rodnade
smärtnöd
långa svepande kjolar bar kvinnorna
vindar drog dem tätt intill kroppar
lindade klädnaden
tätt
runt
svarta puppor
kokonger
svarta
vibrerande fjärilsvingar
fyllde luften
kvinnor med täta svarta slöjor
nedfällda över ansikten
vindar drog slöjorna tätt om
slöjorna blev masker
tättslutande
kvedosånger
trummans dova
ljöd in i vindar
utmed hedar
högst upp på kullen i väster
väntade
avskedet
en svart duva vakade
med järnekskvist i näbben
svartklädda skred de med mimosakvistar i händerna
dess doftvingar andas i himlar
hon vandrade med de sörjandes väg
förtalte dem vad smärta är
förtalte dem smärtans väg
de nådde krönet
kullen
vindar lyfte slöjorna
släppte klädnader
vitklädda män
vitklädda kvinnor
lade mimosakvistar i cirkel
satte kronan på avskedet
så krönte de smärtan
såg den fri
flyga
flyga in i fåglars hjärtbröst
och hon vaggade dem
i sorgens vingar
hon vandrade med de sörjandes väg
förtalte dem
vad
smärta är
förtalte dem smärtans väg
ur hennes händer flögo
vita svanar
plogandes himlarnas marker
vattnandes jordarna med
silverkorn
vita vibrerande fjärilsvingar
fyllde luften
pudrandes
ängen med
solguld
i trädet synes vit duva
släppa kvisten av
järnek
de såg
ljus
uppfylla dalen
värme
stiga in
*
(själsros)
dotter
så vacker är du
du dansar
i gryningen
rör vid allt
väver så vackra vävar i skogens hägn
så
vacker
är du
du dansar i gryningen
böljande
smekande
lyfter du slöjan
ur dina ögon flyga
fjärilar fåglar vingburna
ur din mun skrida
rådjur hjortar älgar kronburna
ur dina fingrar
knoppar blad blommor
ur ditt bröst sväva
doften av
allt
du väcker morgonvinden
så vacker är du dotter
i det du lägger rosen i ljusets hand
*
(fjäder lätt)
det föll
en fjäder
det faller en fjäder
ur himmelshand
fjäder
steg in i mig
stiger
in
i
vi flyger
lätt
*
(håll om mig)
han lyssnar till jordens sånger
hennes hjärta
skälver
han glömmer
ögonkällor
hon är sjö i
hans
hand
viskar darrande
älskade
håll om mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar