när
jag lämnar dig
kommer jag åter
i minnet
av
den perfekta stunden
den perfekta stunden är
alla sanna
möten
så sade mig vinden
och rörde vid silverklangen
obevakade ögonblick
de vakade med himlarna
med molnen
med fåglarna
med de krypande
simmande
ålande
gående
de vakade med alltet
och gör så än
de vakar i himlar och i höjder
de vakar i jordar och i djup
de vakar i allt det vilket är och icke är
ty godhet är deras vilja
och denna godhet är de älskande hjärtanas tankar
o be vakade
de slöt sömnvingar om ögon i den stund hans ögon mattades
i det han inandades markernas tårar
han bad dem leva med honom i den stunden i
o vakande bön
obevakade ögonblick kan i god miljö
i god jordmån vara den blinkning vilken öppnar vägen
kan vara exakt det ögonblick i vilket grodden nosar vinden i ansiktet från att ha legat vid eldens bröst
kan vara det ögonblick inom vilket batrriären lägger sig ned och är den röda mattan; den röda sanden
ja – det obevakade ögonblicket kan vara det sandkorn vilket stiger ur sandhavet samt lägger sig tillrätta spinnande i din hand
det är sant, vi skall bevaka våra ögonblick, våra stunder så att vi ej släpper in det obevekliga – det obevekliga är det vilket böjer våra ansikten till marken samt utraderar ansiktets signifikanta signum
vi skall icke bavaka våra stunder så hårt att det leder till murbyggen – barikader
o be vakade är en mycket vacker innebördsmening
i obeveklig kan jag se den negativa aspekten vilken heter tyrann
vilken heter despot
det svåra är att det blivit så att vara gång jag ser den negativa aspekten av ett ord så seglar en positiv bild in av ordet. det är ju mycket positivt i och för sig. det föranleder dock denna bild, en mening lägger sig ned i min hand sägandes skriv mig
jag begynner skriva och med ens seglar flera meningar fram – in i hamn. det blir att inneha en hel fågelflock i handen samt söka urskilja strömmen, detta gör det numer allt svårare att skriva.
kanske sitter jag med en borste i handen och reder ut trasslat hår
varsamt.
träd är ofta obevekliga
jag minns skogsmannen vilken berättade trädens liv i stormar
han förtalte mig om de spröda ungträden – han förtalte mig om de oresonerbara, oresonliga träden vilka slogs ned av stormen på grund av att de stretade emot
nej, så löd inte skogsmannens ord, det är de bilder vilka nu stiger fram
de oresonliga, oresonerbara träden bryts av
oresonliog samt oresonerbar ser jag icke vara likartade och ändå är det så
jg kan se att det i den mänskliga i mänskligtillvaron ofta är av godo att vara oresonerbar det vill säga ej vika bort sig från den sanna ståndpunkten
skrev de spröda ungträden samt vandrar åter till det jag skrev om droppar
kanske ungträden är lianer. vad är det jag ser; jo jag ser åter hur hårt, hur strikt vi ritar upp riktningar. lianer skall hänga nedåt och varför skall de göra så, kanske ungträden är lianer.
och visst är det så att i stormar är det av godo att vara medföljande istället för att streta emot. det har jag ofta levt med i de stunder jag blivit misshandlad antingen verbalt eller fysiskt. i de stormarna är det inte av godo att streta emot, det vilket brukar förkorta slagen är att söka bibringa sig in i sitt lugn - jag säger därmed ej att det är tillåtet att misshandla ett liv. jag förtäljer hur jag kanske i de stunderna förkortade en misshandel vilken skulle ha kunnat fortsatt dygnsvisa slaganfall. nåväl de förlöpte stundtals i både dagar nätter dygn och år – jag tror dock att det hade blivit ännu värre om jag stretat emot. jag gjorde det ett par gånger då slogs jag ända tills jag ej förmådde streta emot.
lämnar det
träden har mycket att förtälja oss och de gör detta genom att omfamna oss samt andas med oss i vinden
och kanske är det så att vi upplever dessa brutna träd
rotvältor vara döda
de är ej så ty det spirar i dem
var gång du dricker ett glas vatten tömmer du glaset
var gång träd fäller löv tömmer de glaset
vattnet är vatten
löven är löv
glaset är glas
du tager dem av daga
du tager ett liv i din hand
du tager ett liv
och det är liv
ty vänder du dig med solen ser du glaset stiga ur sanden vattnet fylla glaset
träden blomma
du andas ut det du tog
ser du körsbärsträdet blomma
släppa blombladen
ser du körsbären
kärnorna
ser du spirandet
blomningen
bären
kärnorna
detta är perfektion
öva skönhetens perfektion
det är upplevandet av gudomens ljus samt värme i dig
du är kärlek
i kärlek
denna natt upprepades ett ord faddsäll
kanske skall detta ord skrivas med z, jag ser dock ej varför.
jag kan smaka ordet fadd, fadd smak och så detta säll – sällsynt
ja, jag kan se vikten av att vara säll
även om det för många innebär en fadd smak att vara sällsynt eftersom det ofta betraktas vara säreget.
jag har i flera, upprepande nätter sett en slända snurra och jag har vetat att jag är i den
och tråden är silkestråden vilken omhöljer mig
med andra ord lindas ellipsen upp och jag framträder
skimrande
vi skimrar dig hör jag
och detta är att vara säll
kanske är fadd att uppgiva smaken.
just nu ser jag gaseller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar