(berörelse)
älskade
vad skall vi tala om
omfamna med våra ordhänder
vandra i
i denna dag
om skogarna
vilka aldrig fanns
inte fanns för att inte några
nå
gra
ville se skogarna
för att nå gra förpassade skogarna med sin sko
älskade skall vi
tala om molnen vilka aldrig fanns
inte fanns för att inte några
nå
gra
ville se molnen
hur skogarna hur molnen slöt sina vingar om
huru vackra lever skogarna i vingarna
trädfolken skrider bär
pärlor
ädelstenar
stamsånger
i hjärtkälla ljuda
mossa mjuk omfamnar bara fötter
stegvisa fröjder möter
silverdroppsbarn
skogsstjärnor tindrar
linneor ljuder
klockrena
kattfot
natt och dag
violen ljuder tätt sluten till hans bröst
ormbunkar stensöta
så vackra är bäckens kvinnor
vilka sluter dem nära
med sirliga
fingrar
lätta
lyfter ur klanger ur strängar
harpospelare
lyrans strängar
silverne
svampar i långa rader vandra de
trumpetarna
gula
bruna
guld
sporde du näktergalen i trädet
var bäcken andas
var tjärnens öga väntar dig
solfingrar
mantelsols diamanter
rör vid trädens knäppta fingrar
tjärnen andas
i ro stå de
de kronbärande
djuren
i ring
luften andas fåglar och högt upp
sväva de
duvhök
falk
örn
och molnen
molnen seglar vida
vida
älskade
hur skall vi
beröra varandra i denna dag
i denna värld i detta världsvara synes många vemods – smärtögon
kan det vara så;
att se djup och höjder
samt leva i en oseende värld
är att mattas
ögonen andas därigenom medvarandets smärta
och vi kan välja att vara oseende
har vi en gång öppnat går det ej att stänga
vet du
allt vatten andas rörelse
evig rörelse
droppe
i hav
förenas
är
hav
hav uppstiger
är droppe är i denna rörelse alltid vatten
vattenmoln
sila molnen genom dina ögonfransar, penslar
och du skall se droppar
tusentals droppar
droppljus
i gläntan den av mörker synes
ljusflocken
ljusflocken upplyser
lyfter med varsamma fingrar
ögonfingrar
slöjan
mörkerslöjan
doket
oket
och haven är en droppe
och droppen stiger in i haven
och haven stiger in i droppen
ur gläntögon rinner strömmar av värme
ljusflocken skimrar i gryningsglöds höstvind
skuggor springer
springer ilar
avbrutna spetsar pilar
brustna pilar trubbspetsar
ilar springer
kvider
kvider
tyst
skogen vakande med gläntan i ringen
viskar
rör er
stig in
stig in i rörelsen
ni stannade
märker ni ej frågar skogen
ni
stannade
skuggor tror sig springa ila kvida
kvida
tyst
det gör de
sig tror de
ljusflocken samlas runt de stelnade strömmar flödar ljus
gläntan strömmar flödar värme
skogen nynnandesusar
vaja
vagga
vaja vagga det tystade
låt livet väcka er
upplev
våra rötter våra stammar våra kronor
skuggor
tror
sig
stanna
stiger in i rörelsen
och marken andas guldbladsbäddar glödande
ja
doften är den högsta
stiger upp ur
upp
ur
i hösten faller meteorjärn
edra hjärtsånger stiger
med lyftade viljesvärd
strålar edra vackra människor
kanske
i eder människogärning
kan
ske
i eder människogärning
strålar edra vackra människor
ser du
frihet är en vacker fågels rörelse
fågeln har ett rede
fågeln har ett rede
byggt enligt fågelns behov
till detta rede
återvänder fågeln alltid
var än detta rede befinner sig
upplever du
allt vatten
andas
rörelse
evig rörelse
droppe
i hav
förenas
är
hav
hav uppstiger
är droppe är i denna rörelse alltid vatten
månmoder kupar armar runt stjärnfloden
vaggar barnet i sjö
vindar samlas i cirkel av ljus
vakandes andandes med
månmoder väcker rosenkindade barnet i sjö
stjärnfloden häller hon varsamt
in i bergens händer
stjärnfloden är
grenar
grenar i stjärnflodsträdets krona
i varje droppe ljuder
ljuder deras
vattenfolkens sångord
sångord är detta träds denna stams bark
i sjö
sprider träd ut sina rötter
skålar
skålar med skimmerlågor synes i natten
i morgonfågels vida vingar äro de
skålar tusen och åter tusen lotusblommor
i varje en ljuder
ljuder sångordens fullbordan
hur kan vi fånga rörelsen
genom att se fångas urkälla
han kastade näten i sjön
till mättnad av de hungrandes ögon
ser du nu alla droppar vilka stiger
ser du vattenmoln
ser du regnen vilka faller
ser du löven bladen vilka faller
ser du den så kallade förmultnanden
då ser du värmen vilken utlöses utverkas av detta
vänder du din blick in i dalen däri regnen värmer händer
samt ser
vinter
vinterfolken gnistfolken vitgnistsfolken vandrar
nalkas
i den blicken ser du snö
snökristaller är dina ögon
gnistfolken snöfolken ser liven frysa
de har lärts att frysa i snö
i vinterpläd
vad gör vitgnistfolken
de rullar bollar
droppbollar
bygger snölyktor ur bladlyktor
*
(kan vi)
kan vi
fånga
löven
bladen
rörelsen
kanske joggarna egentligen är de
vilka står still
fångade i
sig
förglömmandes
sitt
rörelsen
är
liv
rörelsen är yttre beröring inre rörelse yttre rörelse
löven
bladen
nosar
rumlande runt valpar katter lekande upptäckarvindar
doften
är
egentligen det högsta
löven stannar
lystrar
väntar
doftens bud
löven
bladen
klättrar rinner uppför stammen
är
pärlor
kan vi
fånga rörelsen
din promenad skänkte dig doften i ditt inre
*
fånga : för återgivande nära gudoms andning
fånga: för åminnelses närande gärnings ansikte
fånga: för åminnelses nära Gabriels andning
fånga: för återgivande nära gärnings avsikt
ja, så ofta har jag stannat inför detta ord i det ordet uttalas, undrat hur fånga och varför
jag ser bilden av löv av blad
vindar vilka leker
ser gemensamdansen
ser
människor vilka ej ser, vilka går förbi
i det jag skriver den meningen; går förbi
ser jag alla dessa människor bli statyer medans livet runt dessa är rörelse
kan både se och uppleva hur ont det gör att bli dessa statyer, vilka är vackra, kan uppleva hur dessa statyer viskar tyst; förlös mig och det är exakt det, rörelsen söker skänka
rörelsen inväntar en droppe ur deras ögon – ja, jag önskar säga en droppe blod ty denna vilja till förlösning kommer ur hjärtat.
och jag ser bladens rumlandelekar
valpar vilka rullar runt
kan uppleva doften
framförallt rörelsen
färgerna
guldbladstäcke
bädd
vindar, barn är upptäckarvärldar vilket vi i egentlig mening alla i allt är. lev med den bilden att du är ett blad. du har suttit i trädets krona, följt våren sommaren, du har följt allt detta vackra, blomningen, du har inte kunnat röra med dina fingrar i gräset i ängen, du har ej kunnat beröra samt beröras genom huden, genom fingrar tår barfotavandringar – du har med dina ögon instigit, med hela ditt helhetsväsen men den enskilde du har ej kunnat röra vid. bilden är att vara iakttagare utan att nå. så kommer vindarna samt hösten och vindarna lyfter ned dig, du dansar först i luften med vindarna så når ni marken. först nu kan du verkligen säga; jaha är detta marken, är detta mark. alltet är visdom och det vilket sker är detta; förmultningen sker, så är det för att värmen skall utlösas. doften är pärlor vilka stiger upp och dessa är bladens knoppar. vi har tidigare skrivit detta, att träden endast visar ett plagg i stunden, du skulle bli snurrig av att se hela detta förlopp i en aldrig vikande strid ström, det är evig i utförandesfullkomning.
och jag lever med bilden av så kallade besvärliga barn vilka jag haft förmånen möta. lever med det jag så ofta sagt; de mindre barnen bär tendenser till än det ena än det andra – så kallade diagnoser. ser trädet stiga fram och ser bladen, alla dessa blad är tendenser, dessa tendenser är där och de kan utvecklas till en ensidighet i det att barnet inte får de svar det ber om.
jag ber er – se dessa blad, tendensblad
säg inte att det är barnet; så blir du
träden visar det så kallade miraklet
fäller bladen
samt i våren vaknar gives gryningsljus
inte något säger dig att bladen,
tendensbladen skall utvecklas till det vilket benämns sjukdom
bind inte fast barnet vid denna fantombild
tillåt barnet växa in i sin jordiska kropp
var ett redskap
gräv inte ned barnet genom att vara en spade.
och
fråga dig vad sjukdom är
läste en strof i dagen; vad är det som säger att en människa är tokig eller vansinnig på grund av ångest, depressioner eller på grund av att den hör röster inom sig, är tanken någonsin tyst – egentligen.
jag säger; är den vilken kan katalogisera, konstruktivt
det vill säga indela rösterna, urskilja rösterna
samt stundtals ge dem namn,
är den individen, det sinnet
tokig eller vansinnig.
kan det vara så att den vilken ges diagnosen vansinnig är den vise,
den kloke,
kan det vara så att den vansinnige är den vilken innehar allt det så många eftertraktar.
jag menar blott; är inte det visdom att kunna urskilja
tankens trasselnystansröster, virvlande stormar och så vidare
samt ändå stå kvar i sitt själv
är detta inte ett uppövande till ett vant sinne
jag är van vid detta – jag har kunskap i detta och jag delar med mig av vägarna
naturligtvis finns grader av allt, det jag säger är: se genom muren, riv gärna varsamt ned ett par stenar, så kanske det inte behövs galler snarare medvarande händer.
*
(djupdunkel)
djupdunkel
är min längtan
låt mig
vandra
med din hand i min
det är
det
enda
min djupdunkla längtan
ber
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar