det är så
vet inte när det egentligen började eller slutade, det är inte ett började eller ett slutade. det är ett skeende. i det skeendet steg jag in i inte, inte vara, med andra ord kan jag skriva att jag är ett intet. vad är i detta att inte vara, det är att inte finnas. jag vet att jag finns – kan med handen känna huden att jag har en kropp, smärtan i kroppen förtäljer att jag finns, den söker jag sopa undan. Det jag har så svårt att sopa undan är att jag inte finns och ändå finns.
sakta har jag sett hur vänner löses upp, försvinner och det har med mig att göra för jag förmår inte, förmår inte och den enda anledningen till att jag inte spontant lyfter luren är att jag har inte skeenden att berätta, har inte glädjeämnen att berätta, skall jag berätta att jag gråter varje dag att jag kämpar med att inte lägga mig ned i förhoppning att inte resa mig upp igen. skall jag berätta allt detta
det är verkligen realt så att jag befinner mig utanför tiden
jag har stigit ut ur tillvaron
och det är bäst så
för alla parter
bara jag slapp smärtan för det är så att jag plågas.
och jag förundras över, med, i orden jag skriver samt förmedlar:
ibland
lägger dimman sina händer över våra ögon
... vet du vem det är
hör jag barnet ropa.fnittrande lekande
vi tror att solen ej orkar
sol orkar
visdomsfolken såg sol
såg in i sol
varför skriver jag ej solen
därför att de såg sol
sol är ett vidare skeende är alltets sol
sluter du ögonen samt kisar in i solen blir solen en sol
i denna sol andas det sol är
denna sol har stigit ut ur en sol ut ur solen det är den sol vi kan se i trädens kronor
det är en tusensol
de begjöt marker byggnader med guld
begjöt är ett vackert innebördsord ty jag ser folkens händer bli guldhänder
guld skänker värme samt löser stelnade floder
de såg levde i dropparna i skogarna
såg guldet
såg silvret
såg jordmognaden stiga upp ur det vilket är guld vilket är silver
såg jordmognaden stiga upp ur havet
havets ögon tårades
fylldes av värme vid anblicken av hennes skönhet
ljusstrålar flätades, lyfte jorden steg upp i all sin skönhet i våra bröst
de såg saturnus ringar
och ringarna var i havet
saturnus var i mitten av havet
den enda var saturnus
centrum
hjärta
sände sina ringar till stranden
till den så kallade periferin
ringarna förenades med livets cirkel
bringade budet av livens födslolängtan till mitten
och havet lystrade till hjärtats bön
allt detta såg folken
allt detta levde folken i
skeenden kom, vandrade, kom, vandrade
folken drog sig in i skogarna
in i bergen
in i vidderna
bidade hjärtats bön
i deras bidande kom de, herrefolken – dem vilka benämnde sig så med rak, stel hållning, dessa skövlade, spillde ut folkens blod över klippor över marker stack spjut i hennes bröst
skalade av deras guldbladshänder från markerna och markernas floder andades röda
hon kupade sitt hjärta om folken
lade helandeblad över såren
i hennes hjärtros bidade de
de stiger ut i ordens mening
deras ord är komna deras guldbladshänder
guld skänker värme är det elden är
löser upp det stelnade
missionärerna och många med dem har tillverkat benämningar
allt ur det de ej förstod med sina hjärtan
de spikade in begrepp terminologier i allt för att kuva
dem de kuvade var mest dem själva
de ropade ond
ropade ondska
istället är en god fråga..vad är ond – ondska
vi tycker så mycket om att lägga så kallade negationer utanför oss – och i det jag talar om livets flod vilken rinner bort från mig, vänner vilka löses upp är det inte ut ur att jag lägger detta på dem, det är jag själv vilken ej förmår.
*
i det att allt är en del av allt
varför är det så lätt att ”endast” se människans uppbyggnad vara delar av allt, vara ett mikrokosmos i makrokosmos.
(andas in vinden i)
vindar viner starka
ljudmässigt
regnen stiger in
synliggör vindarna
moln, växter avslöjar – slöjar av vinden
vindarnas osynligmantel
visar rörelsen
så stiger havet upp inför mig
och havet är vackert
sträcker in mina händer i hav
djupt ned
djupt in
nuddar vid
snäcka stiger in i mina händer
lyft mig
lyfter snäckan
sitter på klippan
på stranden samt följer formen
formspråket
linjerna
färgerna
är du havet
inför mina ögon rullar havet sig samman
havet är snäckan i min hand
i min hand håller jag havet
ja, jag är havet viskar snäckan
och havet är i mig
och vi i allt
och allt i oss
*
*
*
en silverne klocka ljuder i själsnatten
väcker drömskogens skönhet
drömfloden
är silvervit
dimman är smekande slöjor
skimrande ljusblå blad skimrande purpurrosor
skira sirliga fragila rörelser
rör vid ansiktes slutna
huden rinner av är ett med liven
natten stiger in i dagen
dagen stiger in i natten
staden viker upp sina svarta tårar
glöd flimrar
stiger
gnistor dansar i vinden
drömvinden rör vid mitt hjärta
drömstädet ljuder
mjuka klangregn
ställer mig i vinden
natten andas vild
lågorna runt mig fladdrar med vindarna
vindarna vilka lätt finner vägar in
molnen seglar i takens lyftade bjälkar
prismaljusen dansar
fägrande
ofta vandrar jag denna stig
ofta vilket är alltid
släpper mina händer
är fåglar vilka andas i luften
nedför mina armar rinner stjärnflodens strömmar
bladen regnar in i mitt inre
däri skimrar min hud i natten med stjärnorna
i livsstunden förmådde benen
ej bära mig dit
lade mig i
bädden
eldar har jag sett brinna i natten
trodde det var eldar tända på bergets sluttningar
andas in vinden i ditt ansikte
ställer mig i vinden
med penslar i min hand
med färger i skogen
i skogen satta kristallkrus
låt mig förtälja dig först om dessa krus
dessa krus väg
regnen lägger sig helt stilla inom berget
bergsfolken lyfter droppar
en efter en
till
rör vid droppars fråga till svar
vidrör renar
slipar
kristallers linjer strålar i bergets grotta
diamantljus uppfyller
så håller bergsfolken varje droppe över lågan
exakt där utan att brännas
stjärnor målar bergets väggar
i mitten
vid bergets rötter sitta en urålders kvinna
med sländan snurrandes i vänster hand
andas
dunlätta
vingar
bergsfolken tar emot
sätter varsamt kork av glas ned i varje krus
skogsfolken lägger krusen i skogens hjärtring
ställer mig i vinden med penslar i hand
denna natt är min målarvilja en man
känner hur alla lås sluter till
hur gör jag det frågar jag drömvinden
slut ögonen dina
låt dig föras av dennes hand
drömträd viker upp duken
ur kristallkrus flyga korkar fria
glasvingar
rör vid brunnens lock
stjärnor tindrar
i själsnatten
slut ögonen dina
låt dig föras av dennes hand
andas in vinden i ditt ansikte
*
*
*
upptrampad är stigen
blommande är stigen
stigen är blomstergirlang
lindad runt berg
doften är det du andas in
doften är det du ser
berget
berget andas in spåren
spåren av mina gångna
ofta vandrar jag denna stig
ofta vilket är alltid
släpper mina händer
är fåglar vilka andas i luften
nedför mina armar rinner stjärnflodens strömmar
bladen regnar in i mitt inre
däri skimrar min hud i natten med stjärnorna
i livsstunden förmådde benen
ej bära mig dit
lade mig i
bädden
eldar har jag sett brinna i natten
trodde det var eldar tända på bergets sluttningar
andas in vinden i ditt ansikte
gardinen rörde vid mina ögon
vinden bar mig till
stöttade min svaga
uppgivna
kropp
berget
är upplyst inifrån
har tänt eldskålar i varje fönster
väktaren stiger fram
bär guldringar runt överarmar
bär vit innanklädnad
bär indigoblå mantel
solsmycke håller samman mantel
där vid nyckels boning
trenne fjädrar håller väktaren i höger hand
han rör fjädrarna
andas in vinden i ditt bröst
de leder mig in i bergets upplysta värme
breder ut min kropp
jag vilar stilla i stenbädd
väktaren rör fjädrarna vaggande
salviadoftens slingor
lindas runt
och berget är så vackert
rullar mig samman i det nionde steget
de lägger mig i havet
han lyfter snäckan mjukt
till sina läppar
andas in vinden i ditt ansikte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar