haven söker skölja era ögon och ni tror haven vill dränka er
haven vill inte, haven lever i ständig vilja
ni tror bergen vill krossa er
bergen lever i ständig vilja
jordbävningar, jorden bävar samt söker väcka er, ber er att vakna, ber er till vaknande, bjuder in er till vaknandefest
hon ber er vakna ur giftgaddens sömn
partikelverklighet
ett ord vilket kommer till mig gång på gång
är detta titthål
kvisthål
tunntappen vilken har dragits ut
vilken gått förlorad
då säger du kanske att jag brukar skriva att inte ett ting ett skeende är förlorat.
(det var en gång vad det nu var)
tunntappen hade satts i, j a den hade närmare bestämt slagits in med båd hammare samt slägga, banden runt tunnan satt hårt åt, tunnan den buktade och de fyllde på mer och mer och mer och mer, banden höll om , tunnbanden, tunnan började bukta så det var fara på färde att den skulle rulla utför sluttningen, ja först över gårdsplanen och det visste tunnan att då var det risk för att de skulle ta den för en fotboll, nåja jag har ju större dimensioner så kanske de tar mig för en basketboll och börjar studsa mig och kasta mig zick zack båd hit och dit, hur det än är, så kan du ju förstå sa tunnan till ladan, ladusvalan att det där är ej min vilja, är inte skönt vare sig att bli kastad eller sparkad, jag är ju en tunna, fylld med, ja inte vet jag, liv kanske, och tunnan den svällde och bräderna bågnade, det började allt sippra ut nåt, tunnbanden knep hårdare om, vred sig ett par varv och till slut fick tunntappen nog, i ett huj for den genom luften förbi ladusvalan, ja de flög i kapp en stund, ladusvalan fnittradekvittrade, hann ej med, satte sig på linjen och vaggade i vinden, vad var det där, ur tunnan rann vad det nu var, först i en hisnande kaskad rakt ut, såg välan ut att vara en blomsterkvast eller kanske en val flugen ur hav, så var det ej eller kanske var det så, så sakteliga lugnade sig detta vad det nu var och ett vackert låt oss säga vattenfall rann sipprade utför tunnans nu avslappnade andning, ladusvalan satt där på linjen dragen mellan stolpar eller var det en hängbro, följde tappen, ja du vet och jag vet att nog var det en tapp, en tunntapp, dagen vandrade in i natt, de rörde vid tunnan och utför klippans vackra händer, mellan fingrar, silades vatten i hålet, hålet efter tappen, i grottan där bak vattenfallet i berget sitta de i berättarljusandning rör de vid varandras ögon, regnskogens sånger vibrerar i brösten deras, regnbågar väver, de stiger ut ur grottan, dyker ned i sjön den vaknade sjön vid bergets fot, lyfter blicken ser nåt flyga i vid båge, är det månne ett ymnighetshorn, jominsann det regnar prismaljustoner ned i sjön och markerna sjunger, ladusvalan undrar du den har lämnat tråden och flyger i vida cirklar stiger in i kolibri vilken gav tunnan dess ljus.
*
ja
just nu ser jag hur mänskligheten lever i en slags titthålskirurgi, undrar varför de fann ut detta, för att minska smärtan eller omfånget av operationen, det är jag medveten om och i. det är mycket värdefullt, det är inte det jag avser. det jag ser är hur detta seende hat överförts till livet, i livet minskar ej smärtan av detta, minskas ej smärtan, det är mer så att smärtan stegras av att ej förmå se utanför detta titthål, det är bra om vi ser i vidare än i titthål och det sker nu - hålet, det slutna vidgas. och däri ökas smärtan i så många av oss. det är ej tillräckligt säga ökas, den stegras.
och i det kan jag se hästen stegra sig. kan jag se vildhästarna hur de vandrar, folken vandrade så, i lugn i dalar i berg i allt. jag ser vildhästarna rinna nedför sluttningarna, ser dem stanna i dalen, de är vildhästar, ser folken, de är folken, dammoln virvlar upp, hästarna blir oroliga frustar stampar ännu lätt oroliga med hovar, river upp eller söker lyfte ljuden ur det hållna. dammolnen virvlar närmre och nu hör de visslande främmande lukter når dem det viner genom luften de fångas av lasson av snaror vilka dras åt. hästarna, folken fångas in, de förs till en plats vilken är inhägnad, tvingas in de stampar och frustar oroligt med vidgande skrikande ögon. åter viner det i luften, snaror dras åt. hästarna, folken skall tämjas av villfarna händer, skall läras ridas in och skos.
och jag kan se hästar stegra sig och jag vet att bilden är, den stegrande hjärttanken.
genom att vi ser genom detta titthål lever mänskligheten i en slags partikelverklighet, i en partikelverklighet där partiklarna hålls isär. i en sådan partikelverklighet är det svårt för sannheten att framträda, livet blir bestående av lönnfack. de fann dessa lönnfack genom att smeka chiffonjén eller väggen, varvid lådan eller väggen öppnades. väggen öppnades och de fann vägen ut, lådan gled upp och sigillpapperen låg däri.
ja mycket sker i lönndom
det är så och det jag ser är hur stängslen mer eller mindre stiger ur markerna samt blir träd, ser hur vildhästarna tar av sig skorna ser hur allt lever i sammandragningar och det är en svår förlossning där inte konstlade medel är av godo, varken snitt, sugklocka eller tång, denna förlossning härrör ur förvissning ur visshet ur det förhoppning är, kristallationer, jordetillblivelse av himmelsdröm,
ja, de söker linda taggtrådar elstängsel med mera, varv till varv, varv efter varv runt hagen, det fungerar ej ty hjärtfloden andas nu, moderns händer är frigjorda,
därav andas så mycken smärta i många
ja, många far illa och lönndomen är det vilket är ett av det värsta men även denna lönndom kan ej gömmas, ser lönnens glödande krona , skulle vilja säga att den vilken verkar i lönndom har lagt en negationsdom över sig själv men därigenom döms denna/denne av sig själv –
den sanna domen är alltid positiv då vi ser innebörden;
lönndom varför ser jag lönnens glödande krona - är lönnen lönndom,
inte alls- den visar elden glöden det denna elden gör,
denna eld renar och det är den positiva domen;
den vilken brukar lönndom ser ej, hör ej sitt hjärta –
ser kvarnen, forsen kvarnstenar mala mjöl, ser det rena vita mjölet –
kvarnstenarna är urkällans samvete vilket vi alla bär, kvarnstenarna mal ej för att göra illa tillfoga skada - de mal för att lönndomen skall se sannheten.
ofta blir dessa vilka levt i lönndom starka bärare av sannhet i det de ser domen i det den är.
ja - vi kan välja göra en dom till positiv eller negativ
elden är renande
hösten är instigande i förinnerligande.
jag tror det är så... lönndomen öppnas... tvättas i livets sannhetsflod
kan du tänka livet
kan du tänka livet rent
ja - det kan du, genom lyftandet av din blick in i nattens stjärnhav
vänta
lyft ej blicken in ännu
beskåda stjärnorna
ja, ställ dig utanför – inför
skulle stjärnorna ej vara där, då skulle natten vara släckt
ser du
stjärnorna tindra
glimra
glimma
glimta
glänta
hur de sträcka en tänd sticka till dig
du är plånet
plånet vilket mottager stickan
tillsammans är ni rörelsen vilken tänder gnistan
vi har talat tankens språk på alla upp tänkliga sätt
vi har satt lökar
satt sätta sätt
sättpotatis, potatis innehåller stärkelse, i det kronan blommar vet du rötternas vidarevandring, styrkta av omvärnadens händer – ja, potatis är väl värt att leva med i studerande, visshetssyfte. säg mig ej att potatis ej är bra, det svar jag giver dig är att inte något är bra i överdosering och potatis blir inte grön i det du följer den samt är omvärnadshänder. sättpotatis har vilat så att säga mognat i jordprocessen, har ögon ur vilka det stiger rötter, groddar. potatisen har groddat sitt seende. den lägges i fåror, jord kupas över och du följer växandet, kupar jord över var gång den är på väg stiga ur bädden innan den är redo, du skyddar den är moderns hud, vattnar i lagom mängd, ser blommorna och vet. nej du äter inte de gröna frukterna i kronan, tomater kan du äta, dessa är ej sättpotatis. potatisen bär dig ”över” vinterns broar in i kristallslotten. ungefär så är potatisens berättelse och säg mig ej att den är, potatisen skadlig. allt är skadligt i det människan föredrar ett icke lyssnande till behov samt icke behov.
vi har talat tankens språk, tankeknölar sägs människan ha och därvid potatisspråket
vi har talat tankens språk på alla upptänkliga sätt upp tänkliga sätt, vi har satt lökar
ser du lökarna
lökar finner fäste, dessa rottrådar liknar havsmaneten, dessa rottrådar finner först fäste i jorden i låt oss säga underjorden – vi måste alla dö litegrann för att födas – rottrådarna finner fäste i jorden i underjorden, i det icke synliga under marken, i det så kallade icke synliga. du kan uppleva växandet i jordens, i lökens pirrande. kupa dina händer och var en lök, öppna försiktigt fingertopparna, var/bli/ stig in i detta, öppna försiktigt fingertopparna vilka var energiströmmande mot/till varandra, upplev hur stjälken/grodden skjuter upp, skjuter upp en livsviljepil.
i våren sker detta i vår – en
från jordens inre sker detta
från lökens inre
vad öppnas ”sist”- knoppen, eller hur och vad liknar knoppen – se dina händer, knoppen liknar löken eller hur och knoppen öppnas exakt med/i den rörelse du utförde/gjorde med dina händer med dina fingrar – det är bara det att i det nakna ljuset öppnas knoppen helt och knoppen gör detta ty lökens vilja genomsyrar knoppen
löken behövde endast öppna en tittglugg inom citationstecken tittglugg, en glänta – kronan är helt utslagen samt släpper så sakteliga bladen. doften stiger och lökväxten vissnar. vissnar ned, lägger sig under sitt bladtäcke samt inväntar doftens nedregnande över – inväntar doftens bud vilken säger
ja – du är du
du är jag
så du kan tänka livet rent med dina ljusa tankar med dina varma tankar, sänd tacksamhet in i varje möte och jag vet hur fruktansvärt svårt detta är i en människovärld där suckarna är så påtagligt påverkande, så tunga på grund av det minimalistiska seendet, förfasandet över alla skeenden, allt vilket sker
bryt denna marelds cirkel gång på gång, bryt denna så kallade onda cirkel med insikten av att detta är mänsklighetens tankar, tankar vilka väcker stormens öga, väcker stormens öga ständigt
haven söker skölja era ögon och ni tror haven vill dränka er
haven vill inte, haven lever i ständig vilja
ni tror bergen vill krossa er
bergen lever i ständig vilja
jordbävningar, jorden bävar samt söker väcka er, ber er att vakna, ber er till vaknande, bjuder in er till vaknandefest
hon ber er vakna ur giftgaddens sömn
så vackert omsluter guldandning ögonen, dagen vaknade i silverskrud
silverslöjor mjuka svepande, sakta skingrades, lyftas de
solspann seglar in i blåskimmer björkarnas fingrar hår är guld
oblatsguld
löven virvlar, just nu till vänster lever trenne granar i väster, solen sluter sakta ögon
det är vackert se
solfingrar nå stammar
skuggan ler i tacksamhetsljus
i skymning rodnar träd
granen vajar vaggar lugn
skatorna svingar sånger
svarta vita
vita svarta
drömmar livsljus livsvärme
kan vi stiga in i drömmarna med fyllda tömda sinnen kanske de öppnas
stiger du in i ett rum däri barn målar så, stiger du in i en dröm
ja
kanske är det så, kan vi förmedla detta till barnen genom de vi är, vågar vi vara helt närvarande, kanske de i vuxenlivet kan förföra i den skönhet förföra är - förföra vackert
stiger du in i ett rum däri barn målar så, stiger du in i en dröm
kan vi stiga in i drömmarna med fyllda tömda sinnen kanske de öppnas.
detta - kan jag uppleva i målande i skrivande
och det kanske är förföriskt - så är min vilja att mötas - helt närvarande i
kanske är detta det vackra ordet
livsviljepil
det närvarande mötet skänker väcker denna
livsviljepil
lökar finner fäste, dessa rottrådar
ser du havsmaneten sväva i himlar i hav
rottrådar finner först fäste i jorden
i underjorden – vi måste alla dö litegrann för att födas –
rottrådarna finner fäste i jorden i underjorden, i det icke synliga under marken,
i det så kallade icke synliga.
du kan uppleva växandet i jordens,
i lökens pirrande.
kupa dina händer och var en lök,
öppna försiktigt fingertopparna, var/bli/ stig in i detta,
öppna försiktigt fingertopparna vilka var
energiströmmande mot/till varandra,
upplev hur stjälken/grodden skjuter upp,
skjuter upp en livsviljepil.
i våren sker detta i vår – en
från jordens inre sker detta
från lökens inre
vad öppnas ”sist”-
knoppen, eller hur
och vad liknar knoppen –
se dina händer, knoppen liknar löken eller hur
och knoppen öppnas
exakt med/i den rörelse du utförde/gjorde med dina händer med dina fingrar –
det är bara det att i det nakna ljuset öppnas knoppen helt
och knoppen gör detta ty lökens vilja genomsyrar knoppen
löken behövde endast öppna en tittglugg
inom citationstecken tittglugg, en glänta –
kronan är helt utslagen samt släpper så sakteliga bladen.
doften stiger och lökväxten vissnar.
vissnar ned, lägger sig
under sitt bladtäcke samt inväntar doftens nedregnande över –
inväntar doftens bud
livsviljepilregn
*
(höstguld)
ett
löv faller från himlar
älskade
jag ser höstguld
i natten brann eldarna
nu höstglöd
kopparskivans klanger ljuder
älskade
jag ser löven falla
falla
det är ej farligt att falla in i dina armar
marken tar emot
löven
träden klär av sig
bladen andas i mjuka vågor
breder ut sina händer
röd är klänningen
avklädd
älskade
löven faller
i
höstguld
*
(bergsvingesånger)
älskade
jag skall vänta dig i skymningsstunden
däri jag släckt
alla lyktor
skenbara
i skymningsfågels vingar
kupar jag mina handblommor runt
lågan
dit ansikte lyfts fram
ansiktet av
din sannhet framstiga
ja
älskade
jag väntar dig i skymningsstunden
vid grinden
grinden vilken är gnisslofri
har du hört
grindar likt en susning öppnas
älskade
har du sett
berg lirka upp lås
lirka upp fötterna ur jordar
jag flyger med berget
så gjorde jag
såg en vandring en man
mannen såg ej huru solsjön huru månsjön
flätade samman fingrar
såg en man
i en dal vid solsjön
hans ögon
var släckta
han såg ej
solsjön lyfta
fingrar
röra vid hans ögon
tänd dina steg
älskade
berget
lade mig i grinden
jag väntar
dig
röra vid grinden
din
rörelse
har du sett
berg
flyga
det är vackert
väck mig
o vet ande
med din kyss
i
gryningsstunden
*
(kedjebristan)
det är
i den stunden
kedjan
brister
vinden fattar om nyckeln
i den stunden kupar jag handen
trädgårdens sista vita ros rodnar i
sätter sig vid flodens stenar hör
vattnet sjunga
andas in rosendoften
viskar in i vinden
mitt liv rinner ur mina ådror
för varje droppe blod
vilken faller till marken
skall jag böja mig ned och
kyssa droppen i tacksamhet
invänta
rubinrosens händer omfamnas av
smaragdbladens vilja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar