dessa vackra stunder i vilka stjärnorna åter når är nära våra ögon
dessa stunder i vilka himlar skänker oss järn
himlar regnar meteorjärn
kanske är deras vilja att väcka kyrkklockornas järnådror
den mjuka klangen vilken väcker morgonen kopparskimrande
ibland kanske ett möte från fjärran stiger fram inför dig
ur havet
ruskar pärlor
tinderpärlor ur håret
lev med detta; ni kanske sitter i varsin ända, även om alla trådändar är en,
sitter i varsin ände i solspannet samt undrar hur ni har det
kanske glödbladen bragte er budet
glödbladet i höstens skönhet
i det jag lever i dessa solskålars dagar
vari trädens sånger
stiger in
vida
kan jag se hur regnen
dropparna
stiger in i sjö
kan jag se hur droppar stiger in
är i oss
så är vi sjöar
andandes
sjöar
kärleken är det
kärleken är den vilken lyfter moderns tyngd ur hennes bröst
därmed alla kvinnors tyngd i sitt/sina moderliga urkällsvara/urkällsvaran
därav den ensamna kvinnosjälens längtan
och i det jag skriver detta kanske du lyfter ditt ögonbryn man; varför gör du detta – lyfter ögonbrynet
tag brynet i din hand samt vässa ditt ögonsvärd
och du skall se innebörden av detta
så svårt är det att skriva ordet tid därav att jag med ens ser begränsningen, livsbegränsningen vilken gjorts av detta ord . detta ord så fyllt med liv i ursprungsrörelsen; ty tiden är evig; tiden är tid: till intet dröm eller till intet devakan och där stannar jag en stund i devakan ty detta ord strömmar så starkt fram i det jag skriver detta om tid. devakan ett tillstånd av tankens fördjupning vandring in i ned i jordkristallisering,
däri tanken upphör att vara enbart tanke
förenas tanken med jordens med alltets kristallprocesser
därmed övergår tanken till kristallsånger samt
en djupare förståelse av jordens sånger, av hjärtats sånger
tanken är ett blad av hjärtlotusens skönhet – skönjande ”skönjhet”
det är höstens andning
tanken stiger in
i dessa stunder september snart instigandet i oktober
följ lövens, bladens fallande
se hur de löses upp
japanska lyktor, hos dem kan du så tydligt se detta;
du ser huden avskalas samt ser helt klart alla dessa tunna nerver
spindelnätstrådar tunna
vandrar du vidare i blickens visshet vandrar du in i kristaller
snöstjärnor, vandrar du in i livskristaller och du ser den avskalade tanken,
det avskalade är icke avskalat i hård bemärkelse,
det är just det hårda skyddslagret vilket är avskalat,
bladet – tanken är i detta regnbågsskimrande,
är opalens öppnande är oblatens hela vida innebörd
och i hennes ådror strömmar vin; blod.
de vakar djupt i bergen, de lyfter bergen ur det bundna,
de lyfter bergens vidsynta blick, drakarna
och i natten kan du höra bergen flyga med vida vingar.
ja de vakar – de vakande – devakan.
och jag söker ordet devine; gudomlig ty i det har tanken i och med detta instigit eller kanske mer utstigit ur det kroppsbundna.
så låt oss återvända till det vackra ordet tiden
tid: till intets dröm, till intets devakan – hur visande är icke detta;
vis ande viskar till: är en riktning
intet är gryningsskimret är den rena bilden fri från konturer från markeringar
dröm är sannhet, devakan, devine är sannhet
tid: till intets dröm/devakan
tidvattensvågen kommer till mig
även det ordet är en rörelse
tiden är en fågel, vingar bär solguld bär månsilver i evig rörelse
tiden, tanken
jag skrev i denna natt en bild av skalbaggen vilken ”körde” ned sitt huvud i jorden.
i natten vaknade jag med ytterligare bilder, strömmande flödande och jag kan endast säga att tolkien var och är en förunderlig man – ett berättarljus.
låt mig förtälja dig;
dessa vackra stunder i vilka stjärnorna åter når är nära våra ögon
dessa stunder i vilka himlar skänker oss järn
himlar regnar meteorjärn
kanske är deras vilja att väcka kyrkklockornas järnådror
den mjuka klangen vilken väcker morgonen kopparskimrande
ibland kanske ett möte från fjärran stiger fram inför dig
ur havet
ruskar pärlor
tinderpärlor ur håret
lev med detta; ni kanske sitter i varsin ända, även om alla trådändar är en,
sitter i varsin ände i solspannet samt undrar hur ni har det
kanske glödbladen bragte er budet
Tolkien
jag ser Gollum, har ofta sett honom och hört dessa väsande lidelsefyllda ord; min dyrbara skatt. ringen är hans dyrbara skatt. jans fysiska kropp är nästintill intet, ben med pergamentsartad hud, blodådror synes genom och ett hjärta lever i denna kropp, ögonen tränger nästan ut ur skallen, huvudet är det vilket är störst.
en gång var denna varelse ovan jorden, ovan marken. han ”dödade” något. en vän en tvilling – kanske det högre jaget låt oss säga ljusjaget. skuggan blev lämnad att bära detta liv, skuggan vilken är så vilse utan ljuset vilket sipprar genom grenarna. Gollum befinner sig under jord. i en grotta kanske i en sinandetillvaro, slukar fisk med rovdjursrörelser. han lider det gör han utan att egentligen förstå varför.
så förs vi in i gnomernas hobbiternas, drakarnas, skuggornas tillvaro, vi förs till feernas tillvaro.
vi ser jakten efter denna ring.
faktum är att jag ser hela tillvaron i detta, ser det eteriska livets frodande – Frodo, rötternas liv och jag ser kronorna eller himlarna, de ljusa, feerna. jag ser Gandalf och jag ser kungar – livsrörelser.
så ser jag kampen i detta att föra ringen till elden, detta för att förgöra den förbannelse det är att leva med en tanke vilken ej är jordkristalliserad. jag ser det vilket har skett och ser det vilket sakta nu sker.
ja, jag ser hur alla dessa väsen kämpar emot varandra och samtidigt förenas de – ty denna kamp är det vilket jag kan benämna en positiv kamp, det kampen egentligen var från början – kampen är en knopp vilken slår ut i blom.
och vari skall ringen kastas
de måste ta sig förbi skuggorna, de måste ta sig uppför klippor de måste stiga ut och se in i elden
de måste kasta denna ring i eldens öga
vari skall ringen med förenad vilja kastas
i hjärtat
däri omfamnar hjärtat ringen
samt upplöser ringens makt
förlösande
förlöselserening
däri strömmar hennes blod är fyllda med järn
med planetarisk rörelse
med vin med blod
dessa vackra stunder i vilka stjärnorna åter når är nära våra ögon
dessa stunder i vilka himlar skänker oss järn
himlar regnar meteorjärn
kanske är deras vilja att väcka kyrkklockornas järnådror
den mjuka klangen vilken väcker morgonen kopparskimrande
och faktum är att detta är även jagets upplösande
jag skulle vilja säga att detta är instigandet i tid
det vilket är tid
det är att omvandlas till förhoppning vilket är kristallsångernas aldrig upphörande
däri tanken upphör att vara enbart tanke
däri jaget upphör att vara enbart jag
förenas tanken
förenas jaget
med jordens med alltets kristallprocesser
därmed övergår tanken
därmed övergår jaget till kristallsånger samt
en djupare förståelse av jordens sånger, av hjärtats sånger
tanken är
jag är du är ett blad av hjärtlotusens skönhet – skönjande ”skönjhet”
det är höstens andning
tanken jag du allt stiger in
i dessa stunder september snart instigandet i oktober
följ lövens, bladens fallande
se hur de löses upp
japanska lyktor, hos dem kan du så tydligt se detta;
du ser huden avskalas samt ser helt klart alla dessa tunna nerver
spindelnätstrådar tunna
vandrar du vidare i blickens visshet vandrar du in i kristaller
snöstjärnor, vandrar du in i livskristaller och du ser den avskalade tanken,
det avskalade är icke avskalat i hård bemärkelse,
det är just det hårda skyddslagret vilket är avskalat,
bladet – tanken helheten är i detta regnbågsskimrande,
är opalens öppnande är oblatens hela vida innebörd
och i hennes ådror strömmar vin; blod.
de vakar djupt i bergen, de lyfter bergen ur det bundna,
de lyfter bergens vidsynta blick, drakarna
och i natten kan du höra bergen flyga med vida vingar.
*
(sekelkjolar)
i sekelkjolar ser hon
djupt in i
hans ögonhänder
nio fåglar flyger ur
landar i månmoders hand
nio fjädrar faller i hans hand
den vänstra
hon stiger in i drömporten
*
(silverbladivind)
skalbagge vänder huvudet till jorden
så såg det ut
inväntar lövens kopparglödande andning
det faller ett löv från himlen
skalbaggen viker ut vingar
foderblad
utomom
inomom
kristallskira vingar
inomom
utomom
jag är förhoppnings vishetsblomma
lyss till min lätthet i min tyngd
så säger skalbaggen
och
lyfter pyramiden
in i
solhavs kopparglödande händer
sju silverblad dansar
i vinden
*
(tid)
tiden är en fågel
vingar
bär
solguld
bär månsilver
i
evig rörelse
*
(fördjupning)
vandrar in i
ned i
jordkristallisering
däri tanken upphör att vara enbart tanke
förenas tanken med jordens
med alltets kristallprocesser
därmed övergår tanken till kristallsånger samt
en djupare förståelse av jordens sånger, av hjärtats sånger
tanken är ett blad av hjärtlotusens skönhet
skönhet skönjande skönjhet
det är höstens andning
tanken stiger in
var välkomnad kära sommarsol
i dessa stunder
september snart instigandet i oktober
följ
lövens, bladens fallande
se hur de löses upp
japanska lyktor, hos dem kan du så tydligt se detta;
du ser huden avskalas samt
ser helt klart alla
dessa
tunna nerver
spindelnätstrådar tunna
vandrar du vidare i
blickens visshet vandrar du in i kristaller
snöstjärnor
vandrar du in i
livskristaller
och du ser den avskalade tanken
var välkomnad kära sommarsol i mitt inre
du lindar dina röda händer
om ögonkällor
stiger in i
djupen
det avskalade
är icke avskalat i hård bemärkelse
det är just det hårda
skyddslagret vilket är avskalat
bladet – tanken är
i detta
regnbågsskimrande
är opalens öppnande är oblatens hela vida innebörd
och i hennes ådror
strömmar vin; blod
de vakar djupt i bergen, de lyfter bergen ur det bundna
de lyfter bergens vidsynta blick, drakarna
och i natten kan du höra bergen flyga med vida vingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar