den 2 september 2011

i himlar växa ett träd


rötterna


är


ett av de vackraste täcken




kronan
växer i himlarna


stundeligen händer det att kronan är täcke


och rötterna växer i himlarna




i himlar växa ett träd


kan du se stjärnorna
i himlarna och i jorden
aftonsol
morgonsol


i dina händer upplevde du vårt hjärta
vårt hjärtas svar


ja


vi var omgivna av mörker
det vi anande var en silverne slöja
till denna silverne slöja var våra ögon riktade


en gång var vi i denna livmoderssjö
vi andades i denna livmoderssjö


hennes ögon månade om oss


gav oss ur i det högra morgonstjärnans ljus
ur i det vänstra aftonstjärnans ljus


sakta rann detta ljus
in i hennes handskålar


hon växte ur himmelsjorden
och lyfte slöjan


så vi kunde stiga in




så gavs denna stjärna liv


lyftes ur haven vida
i händer bar hon


ljusskimrande
daning




aftonsol
morgonsol


bladen
in i


fram
*


det är något med språket
med språken


ur himlar stiger
ur jorden spirar
stjärnan
vilken
såg


grodden spirar
en stängel
rak
ändock böjlig


konsonant


grodden spirar
en stängel


jag bär dig
dröm


och denna stängel när en längtan
åminnelselängtan


till ljusvagnen
solspann


stjärnspann


i
silvrande
månande


knoppens
ännu dröm
är i handen av blad


slutna med solen
bär månpärlors klara lov


och solen är under dig
och solen är över dig
du är i mitten
vi är i
mitten


sakta kisar drömmen
genom svagt särade fingrar


och bladen slår ut


ur knoppen stiger drömmen
i själsvärmes rörelse


vokalen


så skrida de in i människodalen




konsonant formkraft
vokal smyckekraft
ljusstrålande varmströmmande hand i hand


av mening
är de i meningsland


orden slår ut i blom till doft


det är ofrånkomligt;
ser du varje bokstav vara ett organ i kroppen, varje ord vara ett barn hur kan du då
bära vilja smutsa barnet eller klä barnet med trasiga kläder
det är ej negativt med lappande
lappade kläder
ändå avhöll jag mig från att skriva detta: eller klä barnet i lappade kläder – lappad skyddshud
jag avhöll mig av den enkla anledningen att jag i allt numer ser alla sidor
de negativa sidorna sköljer upp likt vågtoppar
klotänder – huggtänder
varsamt slipar jag udden och ber dem sinna sig


att lappa kläder är en välgörande innebördsgest i bemärkelsen av att du däri visar barnet värnandens vackra händer
barnet har lekt i ysterljus
anländer med rosiga kinder
leendeblick
byxorna har hål i baken – jag åkte kana nedför berget
byxorna har hål på knäna
jag var en katt en hund
barnet är i förtroende till din kärlek
hur svara du
bannar du barnet
nej, det gör du inte
du skulle ej vilja bli bannad


du sinnar dig


du lappar hålet i tröjan i byxan istället för att kassera plagget
ibland kanske du låter barnet välja lappens utseende
barn tycker om att välja lappar till hål
det vill säga om situationen är
ilskebefriad
suckbefriad




du är mån om vilken lapp du väljer
det skall vara en vacker lagning vilken skänker barnets ögon glädje


se varje ord vara ett barn samt lyssna till barnets röst
vad är det barnet säger


barnet säger
visa mig
visa mig vägen


språket är ett uttrycksmedel
ett uttrycksmedel vi har talat mycket om


det är något med språket


och det talas vida om hjärtats öppnande
och vari andas urbegynnelsens språk
i begynnelsen var ordet
i begynnelsen var
barnet


det är ju så att ”varje folk har ett sinsemellan språk”


sinsemellan
sins – sence
emellan


språket hör samman med bilden i den världen det vill säga hos det folket
minns - varje liv är en värld i den stora världen
den stora världen är i varje liv


det jag nu avser skriva har jag skrivit många gånger och det tål att skrivas tusenfalt
ty jag hör ständigt orden viska hör ständigt språken viska; hör oss i ljuset av er ande i rörelsen av er själs vaknande vishets visdom ur i är genom


språket ja
språket har utarmats
språket
språken ber oss tvaga det/dem i livsflodens tindrande renhet
genom ordet skapades allt
inte tillverkades


lev därigenom med vad du genom orden utför
tillverkar du staplar en konsonantisk verklighet utan bärkraft
eller en vokalisk verklighet vilken böljar utan egentlig styrsel
eller skapar du ett balanserat språk
en balanserad verklighet


min upplevelse är att
språken


är
pärlor


renas språkens klanger


sker detta;


jag ser språken förenas
i allförståelse
genom hjärtat


däri är livets bärkraft


och det är så


allt
vackert finns redan
skrivet


och i det jag säger skrivet avser jag alla konsters utförande


vi är kalkar vilka öppnas


väljer att ta emot
samt förmedla


detta utan våra personliga åsikter


vi förmedlar
genom
vitt
ljus


låt oss säga att vi är nakna
utan skal


vi nedtecknar


orden kan ej ersätta hjärtans meningsmöten


språken orden består av klanger av toner
i det utarmade språken har ett slags tondövhet infunnit sig
och det är inte underligt med avseende till det rusande livet, de rusande motorerna
allt är i ständigt högvarv
andningspauserna
andningsrummen
togs bort av
prestationstanken
av resultatstanken


döv – dröm önskar vakna
vad är tondöv – jag är döv/hör ej tonernas variationer vilka skapar harmoni i tillblivelsen
vad är orddöv – jag är döv/hör ej ordens innebörd vilken skapar harmoni i tillvaron
vad är stendöv – jag är döv/hör ej stenarna tala och stenarna vet det vilket vinden ej vet
och stenarna skall blomma i människodalen


jag ser en kvinna vandra
hon är underskönt vacker
hon är rörelse
hon är sång


jag ser henne vandra i havet
azurblå hav
och sanden stiger gnistrande
runt hennes vader


hon är en pärla i snäckans musslans skal
musselfjäril
snäckfjäril


sluter vingar om hennes kropp


havsmaneten är en fågel av havs sånger
trådarna är fästade vid skalet


jag lyfter dig in i strandens händer


så viker musselfjärilen snäckfjärilen ut vingar
är hennes skrud


ditt namn är Venus
du bär fredagen i ditt hjärta
du är alltid nära
morgonen
aftonen


varför är fredagen Venus dag
så frågade jag barnet


kom följ mig till rosendalen sade barnet och fattade min hand


vi vandrade till rosendalen
rosengårdens vackra spetsbårder
och rosorna blommade ännu i höstens händer
doftande röda vita


vi satte oss under en av rosenbuskarna
i en grotta doftande
där under vattenfallet rosenfallet


kikade ut genom fingrar
blad grenar
vävmönster


ser du stjärnan frågade barnet
fem strålar
ser du rosens
fem strålar
ser du daggkåpebladet
fruktträdsblom


upplever du doften
vad bär hon i sin hand
fredag
fredad
rörelse
och vad är den rörelsen


det är kärleken
kärleken är den högsta viljan av allt


hur når du denna
kärleken


låt oss följa rosens växande däri vet du


tidigt lärs människan illusionen om att älska
jag blickade in i barnets ögon och såg det rena
blicken så klar så ren så fri från allt gjort


barnet upplevde det jag upplevde
hur skall du kunna älska om du bär en bitmapp med bilder
gjorda bilder, illusioner
du har ju själv skrivit detta
gör du bilder är det den egna bilden du älskar ej den du möter
älska dig själv så behöver du ej tillverka bilder
den tillverkade bilden här negationsillusionen är förklädd egenkärlek


detta lever i fredagen
fredad rörelse
hon bär smaragdblad i sitt hjärta
de strör hon vida
hon bär kopparskimrande skrud
skänker värme i det tröstlösa


för visst är det så att månget människoliv andas svårt i morgonens i aftonens möte


så är det sade barnet
låt oss stanna här i rosendalen
lyssna till rosens
hjärta


jag läste att sju felaktiga kärlekar måste fördrivas från Maria Magdalena innan hon mötte kärleken… sju
*


(kom så flyger vi)




gryningsfågel knackade på fönstret
bar regnskål i sina händer


se här
låt mig tvaga sömngruset ur


gryningsfågel flög in i kammaren
genom det jag trodde var fönster


om detta ej är fönster


vad


knackade du på


gryningsfågel lade huvudet
en aning på sned


till den vänstra
axeln


det kommer du aldrig att tro
jag knackade på inrutat bräde


det blev ett fasligt leverne
hur kunde du sova vidare i det slamret






bönderna begynte bärga säden
ploga åkrarna
å ängderna


löparna ilade från östan till västan
över och nedför och uppför
bergens kammar


hästarna gnäggade
manarna fladdrade
hovarna rev upp
hårdgrader


tornen öppna
luckor


minnesluckor
och vattnet
steg upp över vallgravens kant
fiskarna skrattade så de kiknade
fjällen skimrade i
gnistrande snö


kedjorna rasslade då vindbryggan
for ned med ett


brak


fanfarer smattrade
trumpeterna
var strutar
fyllda med
glass


smälte i glansen av det vilket hände


kungen och drottningen
skred in i kronsalen


hovfolket log matt
hejdade springarnas stoj i korridorernas labyrinter
gobelänger fladdrade med vinddraget
innan det sattes
stopp


riddarna i den stora tronsalen häpnade förskräckt
i det drabanten slog på den stora pukan
så taket det lyfte


och stjärnor regnade ned över folket
vilka lyfte de långa släpen och trippade över bäcken
där de liggande på sidan intog den medhavda korgens fägnad




så är det sa gryningsfågeln
kom så flyger vi in i dagen


det


gör vi sade jag och steg ur oviljan


schack matt




*


aftonsol
morgonsol


i dina händer
andas min skugga


ljusmötande
ögon




liv


läkande
inom
vara


varför skys mina steg
mitt ansiktsmöte




upplevde du vårt hjärta
vårt hjärtas svar




vi var omgivna av mörker
det vi anande var en silverne slöja
till denna silverne slöja var våra ögon riktade
hennes
ögon


månade om oss


venus


isis


gav oss
ur i


det högra morgonstjärnans ljus




ur i


det vänstra aftonstjärnans ljus


hon växte ur himmelsjorden
och lyfte slöjan så vi kunde stiga in




aftonsol
morgonsol


blad
in i


fram






morgonsol
aftonsol


kyss mina ögon


fria