en gång för länge sedan nära trodde de att jorden var rund. vandrar du ändå längre bort helt nära kanske de såg jorden vara en boll i ett hav, det jag ser är – kan ej säga annat än ett öga en ögonglob i ett hav – kan inte säga annat än en kropp i ett hav.
det jag ser är hur kroppen rullarsträcker sig upp ur havet, så vacker är bilden ty jag ser havet rinna av kroppen, vattenpärlor glänser, glittrar och sångerna, vattensångerna är så vackra. så träder berättelsen om gullivers resor fram. jag ser denna kropp nu stå på stranden och havens alla droppar är havsfolken, de vänder ansiktet upp till denna kropp, så enormt stor, så främmande ändock har de vaggat denna kropp, främmande är denna kropp ty den har stigit ur. havsfolken vet att genom denna kropp skall de uppleva det liv är, så vet alla folk.
ser gullivers resor, hur de sökte ”nåla” fast, sy fast kroppen, bygga en ställning, upplever deras kanske rädsla, ändock är det en värnad om denna kropp. de vill inte kroppen illa, de vet ej hur de skall hantera den. de vill klä kroppen, giva kroppen kläder. i den ivern ser de ej att kläderna växer egentligen ut ur kroppen, ut ur kroppens inre - detta ser de ej och i det de syr kläderna, tillverkar kläderna visar denna kropp de kläder kroppen har behov av.
genom denna kropp skall vi uppleva livet
genom allt det vilket är liv skall kroppen uppleva hur liv är
planeten jorden är rund
är en boll
är en boll i barnets händer
barnet kastar bolen
kastar bollen högt upp i luften
är bollen i barnets ögon
en fågel. en fjäder, en såpbubbla
en färggrann boll
högt upp i luften flyger bollen
så vet du barnets hisnande glädje då du kastar barnet högt upp i luften
barnet är en boll och barnet vet i fylld tillit att du tar emot bollen
barnet kastar bollen högt upp i luften
med pärleende kinder
bollen snurrar
faller mjukt i barnets hän
planeten jorden är rund
ditt öga är en glob
är rund
tro det eller ej så är reptilens öga runt
det jag ser är reptilens öga
ett ödleöga
ormöga
draköga
och jag ser en springa
därav skriver jag
reptilens öga är runt
med ögonlocken pupillen till en springa kisar ormen reptilen
springa, genom en springa en spricka
jag ser jorden öppna en spricka
den sprickan är i drakens öga
den speglas däri
jag ser glödsmärta omvandlas till skimrandevarm röd
genom drakens skapelseskönhets vingar
ser du ej draken
ögonen bär inte ett uns av det människan benämner ondska
draken väljer att leva i det så kallat hårda innandömet
ser du svansen, kan du se denna svans utan att säga dig att den är en trappa.
trappstegen är blad, läs dessa blad
ser du vingarna, är dessa vingar ej simhudsvingar, är de ej
det du ser genom dina sträckta fingrar, är de ej fladdermusens vingar och vad gör fladdermusen, vem är fladdermusen.
ser du drakens ben samt klorna, är dessa klor hotfyllda eller är de för att greppa om detta utan att tappa detta, är klorna för att lyfta dig ur faran, annalkande fara.
ser du kroppen den tunga, hur kan draken flyga samt hör du draken landa
är detta icke det ljud du hör då träden lägger sig ned
är denna duns ej bilden av
så mycket älskar jag dig jordekropp att jag icke sviker dig
så mycket älskar jag dig att jag vandrar med tyngd i mina steg
att jag landar med tyngd i dina händer
i ditt skeende
vilket är
mitt
och denna tyngd är mening är
jag älskar dig
vördar dig
samt i det jag inser vad denna tyngd är ser jag nåden
rosen
hon ser väggen öppna sitt öga, först en smal springa vilken släpper ut nattens samlade
med ögonlock, pupiller till en springa, spricka och ljusstrimman är ett hårstrå
det står skrivet i många sagor;
de plägade sömma in ett hårstrå i den älskades kläder
för att upplysa mörkerstunder
*
(väggöga)
färgerna stiger in i henne
hon är sjö
fylld
av
i kammaren skimrar eldskålar
arket väntar in
henne
penslar väntar in
henne
hon stiger in i är
något knackar på fönstret
leende ber hon knackningen vara en aning
tystare
lindar in sig i ostörd
hon
är
väggen öppnar sitt öga
först en smal springa
vilken släpper ut nattens samlade
natten släpper ut sitt långa hår
en stråle silverne
strå
silverne åder
älskade
ser du
nattens månsilver
duggregn
upplysa ditt mörker
och jag ber dig
måla mina
stigar
levande
*
(sepiavindens visshet)
i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma
varifrån kom denna stämma
kanske kan det höras märkligt
det var en handstämma
stämman var bädden jag vilade i
stämman skimrade
ljus från det du
kanske
benämner underifrån
hur kan ett skimmer komma underifrån
då detta skimmer i samma skeende är runt dig
är i dig är blommans kronblad
här i detta tima är bladen
kärlek sprungna ur
alla goda
tankar
rosenregn ur
tempellunden
i tempellunden sitta hjärtfjärilar
i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande
pärlor träds
helt utan att stingas av
helt utan att splittras av
träds hela med
hel
helt
med
hel
pärlor sitta i rader
vad susar vinden
i träden
ur
pärlvisa
i sömnbladens vackra värnad
i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma
varifrån kom denna stämma
silverne nål vandrar
genom oss
glider
genom
vi är bergens yttre är bergens inre
är grottorna vilka leder in
vilka leder ut
vilka leder ut
vilka leder in
silverne nål
håller tråden i öga
stiger in genom oss
floden är åder genom skogar med marker
vattnar trädens växters
djurens stenars
alltets rötter
törstar du
är jag
här
sinar du
är jag
här
och trädet det visa ligger vid hans väg
lyft mig i floden med dina händer
mannen lyfte kanoten i floden
sätt dig i mig så följer vi floden
mannen satte sig i kanoten i floden i skogen den höga
skogens rörelse skogens liv följde mannens rörelse
allt steg in i varandra i varandra steg allt in
och det viket benämns utom steg inom
och det vilket benämns inom steg utom
så upphörde allts begränsningar
trasselnystan löstes upp helt
utan besvär
trådar följde
nålens
spets
stenar var knutar vilka höll vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne
en kvinna vandrar i natten
följer floden
kanoten mannen floden nuddar vid bergets mantel
berget gråter varför ser ni icke huru våra mantlar är
den bro vilken bär edra steg edra stigar samman
så många färder genom tunnlar genom grottor
ändock förvägrar ni eder liv
är det så att ordet inriktning klingar illa i edra öron
är det så att detta ord – tror ni – tar ifrån eder det ni benämner självständighet
så är inte det ett fråntagande ord – själv ständighet – ständigt i ditt självego. berget är ett tystblad över sin mun i en stund given av svalan vilken är pilens bud. undrar du vad det är för tråkigt att ständigt vara i sitt självego. det är inte tråkigt det är mycket välgörande sade berget och visade i pärlornas riktning. trådar nålar kanoter kanaler kan du se kan du höra livet i, det är andlöst att resa genom denna grotta,
vad är det undrar du; andlöst – det är att bli ett med är, är att släppa det återhållna fritt.
det är att hälla dig själv i havet, potensieras, finfördelas, lösas upp i allts världshav, samt stiga upp i den du är, befriad från allt det vilket ej hör därtill och haven renar det vilket blev gift i dig, i det skeendet är det mycket vackert att vara ständigt i ditt själv och det är ej att vara i dig själv. det är resa genom pärlljuset samt stiga ut eller in, stiga in eller ut vi är bergens yttre är bergens inre, är grottorna vilka leder in, vilka leder ut, vilka leder ut, vilka leder in, silverne nål, håller tråden i öga, stiger in genom oss. inriktning var det visst eller självständighet; visst är det ett märkligt ord, vackert i alla sina välsmakande pastiller, väljer du att ständigt slå pannan blodig i väggen – ja, det blir ett hål hur du än försöker hindra det, det jag önskar säga är att ständigt, ständighet är ett slags stillastående är ett slags fasthållande och det är evighet, det vet väl var och en – se där, var och en att det är ofta en djup suck vilken andas med ; det tar en evighet. evighet är till viss del att bygga en vall. den pastillen blir både besk och bitter och sur; vad
tycker du om allt detta, dessa smaker - jo i lagom avvägning förhöjer de smaken av det sammantagna.
vi släpper alla de kornen vilka är att avskilja, fasthålla, ständigt göra om eller ständigt bygga upp det rivna med kopior, de kornen släpper vi och ser ordet evig – det är flodens rörelse, luftens rörelse, allts rörelse och det följer livets mål, inriktning. det vet du kanske att det är bra att ha en karta ibland, för det mesta, den kartan heter rytm, livsrytm, hjärtrytm närmare bestämt.
så hur kan inriktning vara tråkigt, den leder dig ut ur trasselnystanet - allt steg in i varandra i varandra steg allt in och det viket benämns utom steg inom och det vilket benämns inom steg utom, så upphörde allts begränsningar, trasselnystan löstes upp helt utan besvär, trådar följde nålens spets. stenar var knutar vilka höll vattnet utan att hålla fast – hålla fast är här evighet - floden strömmade strömmar – är evig - genom silverne
skulle jag väl önska mig
vad skulle det vara
viker ut mina handblad
så sköra
skriften har sakta
suddats ut
av
suddats ut har vi icke
osynligt
bläck
stiger fram
av
kan du
ser stjärnhaven
livslinjer
floden
silverblad
mjukt
landa
åkrar torka
jordar spricka
jag kvider
floder sjunker
sjunker
in
virar varsamt bomullslindor om mina leder
ser stormar
nalkas
kanske en alltför hård vind blåser sönder bladen
pergamentsbladen
så länge har de
legat
nedgrävda
vem fann bladen
det gjorde jag
sandögon
lyfte
bladen
ur sfinxens
vidsynta
blick
kvinna med lerkruka vandrar
med vajande höfter
vatten är det
ej hon
bär
med smygandesteg andas fotstigar
sandrök
moln
är blad
bärandes hennes fötter
ökenvinden suddar ut hennes spår
suddats ut har vi icke
osynligt
bläck
stiger fram
av
sepiavindens visshet
och sanddynerna är mjuka i hennes rörelse
är skruden hon bär av sand
luta din trötta tanke här
till mina mjuka
dynor
så andas ur visshet sepiavinden
och sandhaven vänder sina ansikten i ett av kornen
skogen ser hon
fjärran helt nära
hon sjunker samman
och berget gråter
sandöga sluter vingar om hennes vandring
hon är en sandfågel vilken följer kornets väg
i ett av kornen vänder sandhaven sina ansikten
en kvinna vandrar på stranden
kanoten mannen floden
nuddar vid stranden
stig i ber de
en kvinna
kvinnan stiger i
ljusfingervärme skjuter ut resan
floden kanoten mannen kvinnan
skogen den höga
från stranden
till stranden
skogens rörelse skogens liv följer rörelsen
allt stiger in i varandra i varandra stiger allt in
och det viket benämns utom stiger inom
och det vilket benämns inom stiger utom
så upphör allts begränsningar
trasselnystan löses upp helt
utan besvär
trådar följa
nålens
spets
stenar är knutar vilka håller vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne
floden är flödesandning
den vackra stämman
varifrån kom denna stämma
kom stämman ur drömbladet
i dunhanden vilken
bar mig i sömnfloden
då vet jag att
stämman
är
sann
sannhet
en handstämma
bädden jag vilade i
stämma skimrade
kronbladshänder kupas runt mitt vara
här i detta tima
är bladen
kärlek
kärlek sprungna ur
alla goda
tankar
rosenregn ur
tempellunden
i tempellunden sitta hjärtfjärilar
älskade
har du sett fjärilar breda ut vingar i solguld
har du sett fjärilar breda ut vingar i månsilver
i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande
pärlor
träds
trädes
träd in i
träd ut i
i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma
vad gör du i alla dina stunder
förtälj mig dina vandringar
jag såg in i stämman
berget dansar i silverslöjor
lyfter ögonfåglar
med dina solstänkta fingrar
rör du vid daggkåpeblad
tåren strålar
strålar i dina ögons möte
månfjäril
vilar
stilla
i din
hand
och kvinnan lyfter krukan
häller handbladen
i solfloden
och mannen ser
hennes vandring stiga ur sanden
ser deras spår
smälta in i varandra
så är han stjälken
så är hon rosenbladen
så är de bladen
är de solgården
mångården
är de taggarnas värnande i templet
skapat genom deras kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar