och tiden är en fågel
vilken omfamnar dina ögon
lyfter horisontens strimma
en fjäder vit
böjer
detta raka
in i cirkels klarhet
evig begynnelseandning
se livet med förfelande ögon
är en mening vilken kom till mig
trots att jag in i djupet av min själ vet att fel ej existerar
att se felen vara fel är att se med sotade glas
samt söka se genom sotet
förlust förfelad förlora
ord med starka vibrationer
det sägs att kräftan går baklänges djuret kräftan
så är inte fallet däremot återvänder kräftan alltid till sitt hem
sitt hem
kräftan har ett skal
skalet följer ej kräftans växande
därför skiftar kräftan skal
ormen ömsar skinn
allt för att kunna växa släpper de sitt skal
sitt skinn
det sägs att spindelhonan dödar sin älskade efter kärleksmötet
biologiskt sett kanske det är så
lyft bilden ur detta
och se
de möts blir ett
har hört detta och önskade se fakta- så jag läste och fann att det förhöll sig så med svarta änkan. det har dock visat sig att den mätta honan ej äter sin älskade samt att hannen kan känna doften av huruvida honan är hungrig eller ej och därvidlag välja sitt närmande
så nalkas vi träden
skogen
trädet står i skogen, du har behov av att elda få värme i din boning
du ber trädet om löfte, trädet bejakar och du fäller trädet
trädet lägger sig
har du sett ett träd falla
det studsar en aning
med andra ord är det åter den stigande rörelsen
du tar vara på trädet
och slutligen lägger du vedbiten på glöden
trädbiten bubblar
vattnet pressas ut
för att giva värme
elden äter upp trädet för att värme skall uppstå
vad – är det att förorda att du skall äta upp din älskade
strunta nu i alla tankar vilka surrar hejvilt
vad ”måste” ske för att ljus och värme
ren kärlek skall uppstå
kärlek liknas ofta vid eld
är elden förgörande
kanske i det du ej kan hantera den
elden är renande
livgivande
i det du ser eldens reala kraft
det eld är
inte det biologiskt fysikaliska begreppet
ändå är eld värmegivande samt renande
de svedde markerna för att skördarna skulle bli ”rikare”
för att kärlek skall leva
finns ett behov
skal bark skinn har lagts på
du var en gång ett barn
barnet upphör aldrig att vara
lager på lager lades
tänk så
var så
gör så
inte så
inte det
och så vidare
detta skal är din person
dina personlagar
dessa stannar ej varandes hud
de stiger in och lindar sig runt barnet
ser du
din individ är barnet
ditt sunda ego
för att kärlek skall vara i är
meningsvilja
måste allt detta svettas ut
pressas ut
därigenom möts de tvenne med klara rena ögon
och elden kan verka i det elden är
ser du nu förlust
förlora
förfelad
specifikt
förlust samt förlora
så inser du med ens att dessa båda inte är negationer
lika lite är kräftans skalbyte en förlust, det sker på grund av en rörelse
ormens ömsning av sitt skinn är ej en förlust, det sker på grund av en rörelse
spindelhonans möte, det är ej en förlust
i det att de lyssnar till varandra i rörelse uppstiger doften
trädet, det är inte en förlust, det sker på grund av ett vidare förlopp vilket gagnar den harmoniska livsbalansen
intet är förlorat
det är begynnelse
alltid begynnelse
det sker på grund av allkärleks visdom
och människan håller händerna för öronen
och bränner sin hud
blir uppäten
inte till förlust inte till att förlora
till begynnelse
*
skymd av regnen
ser jag
mina fingrar
gro
jag minns
de gångna stigarna
vilka lades runt min kropp
inte för att sluta
upphöra
evig andades stigarna
ringarnas
sång
evig oändlig skönhet
minns hur jag
i svåra stunder satt
med händerna för ansiktet
hur de
i oändlig varsamhet
lyfte
händerna
hur skimranderöd silades genom huden
fingrar
kisande in i
urbegynnelsen
minns hur jag grät
i förlusternas slitande
hur de svepte med handen
tyllgardiner
fläktade
i templets
förmak
rökelse
steg i
skönhet
myrrah
jag andades in
begynnelsen
släppte
förlusterna
fria
såg trenne fjädrar skriva
solregnens verklighet
mina fingrar steg in ljus
urvärmen
höljde mina
vägar
ringar
cirklandesvävandes
lugn
förvissning
ur detta såg jag solen
såg jag månen
bära
skimrandeblå
pärla
jag minns
de gångna stigarna
vilka lades runt min kropp
hur de rördes runt mig
skimrande
dynamiska
statiskbefriade
hur vackra alla färger var i är
minns hur
jag lade dessa värnanderingar till skydd
i stundernas behovsprövningar
i den ännu drömmande
människodalen
i den ännu drömmande människodalen
ej uppstigen ur havens värme
ur havens ljusbörd
hur jag tillgavs skapa blyinfattade fönster
för att de i drömmen skulle skåda
den skönhet deras allt
bar trängtan till
visade dem i dessa fönster ikoner
skogar berg ängder hav
himlar eldar
alla livsväsen av
stenar växter djur människan
riken av de drömda
av de odrömda
i nätternas skov tände jag eldar
berättade livets livens resor
berättade kärlekens lov
tonande klanger höga
öppnade för dem
blad till blad
blad till blad i trädets krona
tysthängen öppnade sina klangvärldar
i det hon benämnde tystkrona
tystkrona du vackra
vilket hon gav
mig löfte skriva
ty så älskar jag detta innebördsord
och klangen steg in i rötterna
till knoppande frösådd
och bladen
bladen ligga i väntan på
varje
livs
insteg
i den stund moderfadern rör vid
deras uppvaknande bröst
det är då snäckbasunen ljuder
det är då den stora havsfågeln
sveper ut sina vingar
det är då alla själar flyger in
i det vakna drömmandet
det vakna drömmedvetandets skapelsegärning
det är då fönstren gives liv
av deras hjärtsvar
ser röda rosor omfamna vita
vita rosor omfamna röda
vika in sargtaggarna
i smaragdblads
helande
händer
ser blå safirer
tändas i
ögonsfär
dina ådror skimrar blå genom ditt hudtäcke
striderna stillnade i slagfältens skördar
såg dem stiga in i skapandedrömmande
smyckeregn
*
och jag frågade barnet
varför är lördagen den sjätte klangen
varför är lördagen saturnus dag
barnet såg länge in i mig
det
har du redan skrivit
och det sker
det sker
värmens förenande med ljus
*
(undanskymd)
två världar snuddar vid varandra
förmår ej uppleva
rörelsen
en fläkt av
rör vid
vårt
inre
sol måne viskar
stjärnträdet
viskar
tvenne världar är det ej
ett är
tvenne världar snuddar vid varandra
ser det
ej
berget hörde havets brusande stegras
hörde skogarnas kvedosånger
med ett brustet hjärta vilket svävade vilset
himmelsfåll pulserade
röda flammor
vågor
havet sträckte händer
kupandes om
hjärtat
berget slet sig ur kedjorna vilka smitts
ilande bestämda
trädde berget
stegen
nådde
föll på knä
bad havet om tillgift att
vaka vid hjärtats bädd
och havet tillät detta ske
och bergets öga omslöt henne
jag är en undanskymd ö
mina stränder
andas
ödsliga
jag sjunger ej mer
vågorna
stillnat
har
av flyende händer
berget grät
med
det vilsna hjärtats sång
slut dina ögon
runt mig
bad
jag
ty jag är
jag är en undanskymd ö
mina stränder
andas
ödsliga
jag sjunger ej mer
vågorna
stillnat
har
av flyende händer
och drömmarna
lever i mitt bröst
jag har
ej
längre
ett namn
*
(tvenne tårar)
hennes värme
omsluter
kylan
vilken angrep hjärtdalen
dalen däri blommorna alltid blommar
hon rullade
sig samman
en stenbladsros
dimman sköljde upp ur spår glömda
ur berget
trängde
tvenne
tårar
sipprade nedför bergets kinder
trängde djupt in
havet skred i cirkel
solhjul med silverne ekrar
gongong
kopparglödandes
djupa klang
vibrerar
hav blåser i snäckan
varvid
berget öppnar munnen
flodens eviglängtan
forsar
virvlande
stenros
sköljes upp
hans hand är mottagande
så föres
tvenne
tårar
samman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar