kupa din hand under den sargades fot
invänta helandeklangen
i det skall kärleksregnen
omfamna
öknar
öknars törstande
torkande stränders bidan
och vid den uppstigna
oasen
kan du andas
smyckeljus
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
upp och ned
stygnen kan du ej se i förstone
framträder gör de i ditt hjärta
nålen gör icke hål
fyller icke gropar
nålen
löper
ned och upp
ekorre , ekorre med sidensvansen löper uppför stam ur rötter in i krona
skuttar med vinden från gren till gren, till gren från gren utan att tveka
varför skall jag det – tveka - varför skall jag det vinden bär mig jag är en vind med vinden
med ett vigt skutt dansar de in, nålen löper upp och ned, ned och upp
det är vackert se hennes ur ålder stigna, händernas fåror linjer stjärnor regnbågar
fingerstjälkar knoppande blad, ryggen en aning böjd fram in i, håret vitsilvrande flätat med röda blå läderband, hon brukar andas in doften av denna gåva, klädnaden är fröskalad bomullsvit, kjolen är doftande utslagen vit ros, bladen är golvets täcke, hennes fotstigar vilar i solgården rosens mitt
hon brukar andas in doften av denna gåva, i stunder av upplevande medvarandes hjärtesorg ber hon ett av bladen flyga, flyga med gryningsklar knopp,
kvinnostämma bärs in
och varför skall jag vandra i dessa hagar med nakna fingertoppsblad lyfta spettens gropar ur hålsömmar
därför att dessa är gro par
par gror i sådden av solfjädersvindens visshet målar vackra finger topps blad och fjälltoppar andas skimrande vita luften är hennes tunna slöjor böljande i dansen för hans domnade syn
se längtanssorgens är
hon står under den glödande lönnen
fingrar
är gnistrande
rubiner
vän
var är dina smaragdblad
vän
var är gungan du vaggade mina drömmar i
lönnen skakar sitt vackra hår
hon står i ringen av
rödhänder
längtanssorg
ur marken
växer
droppar
regn
droppar
viker ut blad
är
klangskålar
rödhänder
värnar
hon sitter under den glödande lönnen
fingrar
är
rena
kristallstavar
hon väcker klanger
ur sin
längtanssorg
lönnen flätar fingrar
sätt dig i
låt mig vagga dina drömmar
jag är inte det de säger
vind hör annalkandes kallan
vänder ansikte
till
låt oss plantera din längtanssorg
här invid lönnen
följa de tolv rosornas
uppfyllelse
den
vinden flyr icke
den lägger armen runt axlar
ser djupt in i ögon
säger
kom
vi vandrar hem
*
hon är vacker i sitt stilla hennes ögon sköljer jordar
över knän rinner ett täcke ett lapptäcke kanske det är
rinner ut genom den aldrig stängda aldrig låsta dörren
hon väntar budet
kanske
vad syr denna kvinna
bladen är händer, tättslutna till marken ett lapptäcke
ett stjärntäcke, i gryningen synes de silvrande droppljusa
i regn synes de silvrande droppljusa, skulle jag likna detta vid livsrörelse
är det hudens fjun med droppar, knoppar silver klara pärlor
sol vandrar in, i sol – kanske - matta, grågrönvita
stjärnor flikblad tistelblad
kanske tisteln breder ut sina stjärnhänder så
till värn till skydd
sticks gör de
det gör bladen i det du råkar trampa barfota på dem
jag säger dig; tala icke över huvudet på barnen
varför tala om barnen
över
huvudet
på
barnen
i det barnen är närvarande
och jag frågar dig;
vad innebär detta över huvudet på
kanske innebär det att barnet ej ännu flätat sin korg
samt ännu ej fyllt korgen med tankar, begreppstankar
och varför är huvudskålen nu plötsligt en korg
barnet är mjukkindat med strålandeklara ögonljus
det är gott med korgar
ty det vilket ej hör därtill faller ur
och jag frågar dig säger tistel – tistelöga under blad
varför talar du över hennes bröst
kanske svarar du; därför att jag inlärdes så
då säger jag dig; så dina hjärtfrön
hjärtfrön
andas i
kokonger
i ditt
bröstvärn
tistel slöt ögon
älskade
lägg dina händer till
mitt ansikte
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
stängel med flikiga spetsblad stiger upp ur stjärnblad
knoppen är skimrande hud mjuka fjun rör vid knoppens inre
fjärilssländor spinner ljus spinner värme runt bidan in i tima
tistelöga drömmer strålandevägar ur knoppen stiger
purpurviolett tistelskönhet
fjärilar niger djupt inför vinden
*
solfjädersvind
kysser
hennes krona
rödskimmerskålar
öppnar vingar
flyger
solglöd
spinner pianosträngar
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
*
och varför skall jag vandra i dessa hagar stängslade
hon rullar ihop sig alldeles vid bäverdammen
hon har bett dem ta vara på inhägnadsspetten
hon följer bävrarnas i lyssnande byggande balans
hon lyssnar till flodens drömmar
något knäcks
hon rycker till
maran virvlar in
rider hennes drömmar
svarta stormryttare
eldsprutande kaskadögon
piskar upp marans
fasorosslande
strupgrepp
lugna dig
lugna
dig
ur kärleksbädden sträcker hon rosenbladen sträcker handen för nående hans ansiktes inte är nära ur kärleksbädds mjuka sträcker hon handen för nående hans ansikte är inte
marfloden stiger allt högre slår hårt handen
hela hon
vittrar
vinden fattar om innan vittrade skränandevilsna flyr
det faller ett alltidnärvarande stilla regn i bröstet
vallarna håller ännu
vinden hör vattnet
fattar om stilla regnfloder sprungna ur hennes bröst
vattnar huden
vinden håller om och maran andas ut i tacksamhetsljus värme
vet du vad mörkret är
den vackra natten
ibland
helt så kallat släckt
natten är
indigoskepp
fören nosar in i dimbalkar bärande tak
aktern följer följesamt med
du är i en hand
vaggande
doftande
skogar höjder vidder
händer silverblad upplevande händer
kvistar skov
master
ankare
roder
kompassnålen följer rosens väg
indigosegel
andas
inreriken öppnas vida vingar
blåblommande
till skallror bruna
linnelärft
ängsullsfältens skimrandevita
bomullsmjuka moln
i nattflodens djupblå händer
gavs de vitsolars djupblå midnattsdröm
mattade av vindar
av sols torkan
böljande tält
flammande eldar
mjuka
böljande höfter
bjällror
kvinnosånger
kvinnofägring
mäns mantelvärnads
ögon fyllda
i nattens klara tändas stjärnor
haven sträcker fingrar
väter seglen
doften stiger till dig
ur nattens händer
hav
tinderljusstänk
tång
klippor
allt det nattens skepp strävar i
i gryning
rodnar de sovandes
kinder
strimma är en fjäder
vilken lägges i din hand
så skriv mig orden
talade
*
jag kan i vindarna
höra vemodsängder andas
stilla
uppgivenhet
jag frågar dig vind
hur kan uppgivenhet vara stilla
det är så i det handen stranden vandrats förbi
upprepanden
livet upplever maskorna
sömmen repas upp
och i intet andas stillheten
den är det vilken omfamnar såret
den är det vilken håller händerna över såret
ser du henne sitta vid elden
hon lagar strumpor
ser du
hur hon gör
hon följer mönstret
det är detta intet förtäljer uppgivenheten
i är
är
och vinden skall hålla dina händer
är detta uppgivenhet frågar jag dig
är detta stilla uppgivenhet
det är det
uppgivenheten håller sig
sig
stilla
lyssnar till hjärtats vind vilken säger
först måste vi hela såret annars rinner allt ut
detta är inte att lägga ett lock över
det är att se, se i begrundansdjup i visshet av
att såret icke är ett sår
det är visshetens brinnande låga
känslan är att du människa
givit upp ty du är framåtlutad med kupade händer
över denna låga, är fokuserad i total närvaro
ty du vet att denna låga är meningens glödtråd
hur kan detta vara stillhet
ser du katten vid spisen
hoprullad är katten
katten är stilla
katten spinner
ty katten upplever värmen
det gör dina händer över lågan
är denna uppgivenhet min
så frågar jag dig
visst är den din uppgivenhet
så är den allas uppgivenhet vilken bär tårade ögon
av osedda markers blomning
och uppgivenhet andas alla havs diamanter
se
natten upplysas
i dig
*
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
en gång steg klipporna ur havet. först sträckte klipporna ut benen, sakta mycket sakta
sakta sävligt ty de benen hade ej varit sträckta i evinnerliga havsandningar.
havet, haven hade cirklat många gånger om
tinderögonen vid elden såg frågande i berättarljusets ansikte,
tystbladet lade sig en stund i kretsen av stjärnor
undrar du varför jag ständigt skriver cirklar, havet cirklar
den enda fråga jag till din undran viskar är – varifrån tror du kvarnhjulen kom från, skovelhjulen kom från. och visst var det så att vattenfolken visade människofärder hur de kan lyfta vatten
tystbladet rörde sig litegrann, en aning och tinderögonen fann lugn
nåväl, klipporna hade länge drömt detta tillstånd, ända fram till denna exakta stund.
de rätade ut benen ur den sammanhållna rörelsen.
åter såg tinderögonen undrande ut.
har du sett valar stiga upp ur havet eller lyft din hand samt prova rörelsen av att mjukt stryka undan en hårlock från din panna, från dina ögon, en regndroppe från ditt ansikte från pannans radband, en slöja från ansiktet, eller helt enkelt vika undan täcket i morgonsolen.
berättarljuset log kärlek i det detta såg tinderögonens händer stiga in i fågelvingar, så vackra rörde vingarnas rörelser sig genom tystkronan
den rörelsen använder klipporna, använde klipporna och havet särade särar sina slutna ögonlock, ögonvingar, ögonfåglar viker undan molntäcke stiger ur sömn in i drömvisa vandringar
det var inte så att klipporna vandrade länge för den skull långt. klipporna satte sig vakande vid havet, i nätternas släckta vemod vaka de med henne, vaka de med gryningsstrimmans bud, det är fullbordat
så mycket älskar klipporna havens sånger, så mycket älskar haven klippornas sånger, så mycket älskar de varandras händer i varande.
nu kunde klipporna se havet, uppleva havets berörelse och klipporna kupade sina händer för att möta havet och havet lade sig mjukt tillrätta
se viskade havet, se viskade vindar
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida. mjuka vackra böljande linjer, mjuka kullar dalar, vi är vackra, vackra tillsammans, i fjärran hörde de en vemodsklang av vissnad kvinnoblommas bladhänder, klipporna fällde tröstandeljus genom ådror bedjandes nå henne
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida.
och klipporna visste att de var och är en del av allt detta vackra
klipporna såg friängarna med gräshav med ängsblommor såg öppna frividder, hörde ljud stämmor, röster sade vinden. röster var det visst oslipade eggar gälla skärande talade om, om haven om klipporna, sparkade undan stenar i vandring, talade om molnen om himlarna om varandra, om utan ögon, om bakom ryggar.
klipporna ryste samt sökte förtälja rösterna skönhetens sanna varande, pudrade glitterljus i fingerfåror, pudrade skimmervärme i hudars sprickor, rösterna, rösterna hade svårt att höra klipporna, rösterna satte sig över
klipporna skådade i det rösterna sov
var det molnen vilka strövade
vinden viskar får
får är detta, lamm är detta
så mjuka de ser ut
andra röster bar vindar fram
barfotafötter kittlandemjukas rörelse
klipporna hördeupplevde silverblad svischande i ängen
ett underligt ljud, vinden satte sig en stund i klippans hand, detta är skäror, de skördar säden, detta är skäror är knivar med vass egg, de skördar säden till höstan till vinterstormarnas ylanden. det borde göra ont viskade klipporna, det skälver i oss alldeles innan, det borde göra ont ändock lägger sig ängsgräset ned i glädje till mättnad, det gör inte ont på det viset rörde vinden vid klippornas panna,
löv, blad dansade virvlade ysterdanser i luften i markerna
barfotafötters pärlljus
vinden rörde vid smärtans pilträd, dessa finns i allt detta
länge kunde klipporna se eldar dansa i nattljusen, rösterna var varma ljusa i elddansernas skimmer. i dagsljusen var de mera skarpa återigen lätta till gällhet, taggiga eggar, brustna silverblad. eldar blev allt färre, märkliga ljussken begynte uppta nattljusens milda ögon, eldar blev allt färre och så en dag upplevde klipporna skarpa hugg. rösterna bröt stenar med hackor och spett, bröt bitar ur klipporna utan frågor, frågeljus utan berättelser om, varför
utan förklaringsljus
det gjorde ont, visst gjorde det. det vilket gjorde mest ont var, var rösternas okänsla ändå ville klipporna tro att det vilket skedde var av godo. och visst var stenarna brutna ur men ändock var de samman med klipporna vid havet. då och då hördes stenarnas kvedosånger, då och då steg stenarnas kvedosånger in, i vindarna höres vemodsängder andas, stilla uppgivenhet, stenarna pressades samman, hölls fast, det brände, det kylde, det skavde. klipporna såg en mur växa upp, en stenmur delade ängen, ängens ansikte, ängens bröst bar ett skrovligt ärr och stenarna grät, rösterna trodde det var regn i nätternas släckta, och inte var detta klippornas vilja, stenarnas vilja.
i intet andas stillheten, den är det vilken omfamnar såret, den är det vilken håller händerna över såret. vid kanske mitten av muren växte ett träd fram, ett synnerligen sällsynt träd, krona vid, rötter vida, stammen stadig. ändock lutade trädet sig omfamnandes talandes med muren, med ängen, med dimman, med allt och i nattljusens vakande skedde det.
inte någon av rösterna såg trädet kupa händer runt sten efter sten. kastade varsamt stenar i vidbåge in i havets mottagande händer. och stenbarnen lade sig till ro i havet med klipporna.
däri växa rosenbladssången in i ängens helade marker.
och trädet, trädet står i ängens vida cirkel vakar över liven, frigör de fångna. och högt upp i cirkelns eviga eld svävar örnen svävar kondoren i balansströmmar
och där
där under trädet växer drömorden mina
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner till din ära moder
i kärlek ur våra hjärtan
uppstigna är vi ur drömvakar
vakande är vi
med lågor i handbladsskålar
berättarljuset svepte med ögonvingar drömstoff i tinderljusögon
nu hoprullade i vakandesömn.
Bredde kärleksmantel över de sovande
vakande, bad eld
glödskimra
bad daggens diamanter vaka
med deras ljus
med deras värme
så lyfte hon
färdas med månstrimma till berget
bergets skål där hon vakar med ordens bladregn
stänker regnbågsvatten i törstandestigar
och längtanssorgen öppnar sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner
till din ära moder
i kärlek ur
mitt hjärta
varför
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
upp och ned
stygnen kan du ej se i förstone
framträder gör de i ditt hjärta
nålen gör icke hål
fyller icke gropar
nålen
löper
ned och upp
hon hör en kvinnostorms rivande
manar kvinnan stilla i sin hand
ur hennes panna flyger fågel av saltregnen lyfter höststormen ur hennes krona tusenlövssånger flödar ur hennes ögon hjärtfloden vänder himmelskrona till jorderotskrona i ängen blommar hennes rötter ur hennes hjärta flyga fågel av regnbågsorden med grönskande kvist till hans törstande handfåra
ur nu markkrona
flyga de sådda bladen
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
*
natten öppnade sitt täcke
ur pärlugglas vingar
rörde vid marker
med ögonljus
eldmolnen
omhöljer mina ögon
seglar in i turkosers apachesånger
och trumman
trumman är
mitt
hjärtas
pulsandning
av dina händers
rörelse
och vinden rör vid fotsulors slitna
silvermolnsfåglar
bär
mitt drömblad ini
eld
*
fjärilsslända spinner strängar
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
älskade jag ser dig sätta dig vid pianot
dina fingrar faller mjukt till tangenternas klaviaturer
i sådden av solfjädersvindens visshet
målar vackra finger topps blad
och fjälltoppar andas
skimrande
vita
luften är hennes tunna slöjor
böljande i dansen för hans vaknade syn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar