planetariskt guld återkom denna natt
det talas vida om planetariskt järn
himmelskt järn faller ned från himlar
i hennes ådror andas
allt
och ser du regnens droppar
håll en droppe i din hand
i droppar
andas
solguld
andas månsilver
och alla de solguldsdroppar vilka når din hud
endast en kan genom sin vilja öppna vägen
öppna din stängda port
i det du
skänker honom
nyckeln
endast den soldroppen
kan sjunka in
ser du droppens skönhet
nu andas i den solguld samt månsilver
historiker skriver detta
stenålder
järnålder
och visst lever guldålder silverålder kopparålder
planetarisk verklighet
andas i symfonisk verklighet
*
not
efter noter
rummet vilar i skugga, solen har strålat stark i dagar många, tapeter har svettats droppar har fallit sakta ur väggar, fönstren har flämtat, brunnen sinat, hon sitter på golvet av jord, på en skiva av marmor given, marmor skänker kyla, ådror förenade med källdjup lyfter klarhet, vad gör hon, fjäderpenna är i handen, ett oskrivet blad är i väntan, i ett ögonblick håller hon pennan i luften och ler stilla. det är detta med marmorn, ådrorna – det måste vara så hur kan denna skiva annars skänka svalka, marmorn andas in källvatten, så är det
jag sitter på ett blommande marmorblock, arken äro oskrivna. ur jorden stiger stämma, så mycken visdom andas i hjärtan, ser du denna brunn i öknen, det var en ökenvandrare vilken törstade, han hade ett långt rör med sig, kanske var det ett vasstrå ett grässtrå, kanske var det en strimma av insikt, vandraren lystrade till markens ådror, en stämma steg högre han stack strimman, strået in i sanden och vatten sipprade upp. trenne droppar gav honom kraft, han grävde denna brunn med sina bara händer, stenar steg upp ur markerna lade sig i ringar, ringar med solen, vatten fuktade kalksanden brann, fäste stenarna samman och vattnet steg i. vandraren fröjdade sig i det han såg folken de törstande givas vatten ur denna brunn, det var något särskilt med dropparna ty var gång folken hade druckit av denna källa ur denna brunn klarnade deras ögon, lyftes deras mungipor, fylldes deras ansikten av leendeljus. i början var folken varsamma intet fick spillas, gå till spillogårdens stängsel, dagar nätter vandrade, vandraren lade märke till hur brunnen andades smärta, han lade händerna till marken runtom, marken svettades av spilloregnen. brunnen bad vandraren hjälpa, han bad ett djur om gåva, jag behöver sy en vattensäck att hämta vatten ur brunnen kan du skänka mig din gåva, djuret hörde brunnen såg vandrarens väg och gav löfte, djuret lade sitt liv i vandrarens händer, han sömmade en vattensäck och var gång en törstande kom, hämtade han upp vatten ur brunnen utan att spilla, vandraren visade med sina händer hur, yttrade inte ett enda ord och brunnen fröjdade sig i sitt hjärta och marken andades frid och folken lystrade till vinden till haven till markerna till alltets sånger
jag sitter på ett blommande marmorblock och solen har vandrat många cirklar i rummet
hon reser sig upp släpper ned persienner och ler i det pennan begynner dansa på arket
kanske är det så att jag skriver strofer ur, kanske är jag en persienn
i en av alla stunder ser hon persiennens linjer samt upplever hur rummet sakta fylls av svalka. hon släpper pennan fri, lyfter flöjten till läppar och spelar efter noter, ser persiennen och notblocket, linjerna med noter skrivna, not vackra not, du vänder ditt ansikte till du är en ton och tonerna är barn är stämmor vilka kikar fram mellan raderna och på raderna, skapar sånger skapar symfonisk verklighet, än en gång ler hon, släpper noterna tonerna fria och flöjten ljuder med hennes andning
och haven skimrar i hennes blick, hon är en våg vilken andas i cirkel av liv, och i havet seglar en båt, en fiskebåt utan åror utan motor, jo hjärtmotor har båten, och mannen kastar ut nät, not och fiskarna strömmar in, han drar samman nätet och båten far till hemstranden där folken inväntar hans ankomst. de tillreder måltiden och firar skimmerljusens vandring i dagarna sju
not noter notarie
*
(in dig sol)
jag andas in dig sol
din ljusvandring
fyller
jag andas i dina ringar måne
runt mina handleder bär jag
regndroppsbjällror
elden har falnat
stenar
glöder
ännu
i sina händer
vandrare med sol i dina händer
ser dig i mitt bröst
och stenar viker ut blad
i det du böjer
dig till
kysser
elden
levande
jag andas in dig sol
*
(den sjunde septembrio anno 2011)
älskade saga
jag vet att orden mina alltid blir långradiga
vet att jag kanske borde begränsa mig
inte ta så mycket utrymme
så undrar jag varför
jag tycker det är vackert i det att du tar utrymme
ditt hjärtutrymme
i de utrymmena
skadar
vi ej
jag tycker det är vackert se dig ta utrymme
det är ej att taga det är rörelse
och jag älskar röra dig
smeka dig med
mina
ordfingrar
orddroppar
fönstren är slutna, hakarna är lagda på, tystnaden ljuder omgivande
denna stund har jag tänt alla skimmerlågor
sitter i en ring av i en eldsal
vindar lockar i natten vindspelen, klangspelen
lockar vindspelens segel att fyllas och jag seglar med toner
ett av klangspelen har älskad son gjort, undrar du vad klangspel är… en cylofon
zimblor cymbaler, klangspel är – ofta är det en skiva av trä, en hand av trä vilken håller
trådar, nej älskade det är inte en marionett- kanske en klangmarionett, i trådarna hänga rör
vilka andas klanger, andas av med vindens rörelse, stillhet, storm, nöjaktighet allt
rör – rör vid klangernas andningsljusa höjder
endast vägarna kan visa dig det vilket var legend en mytomspunnen saga i ljuset av skaparblickens stäv
kameleonten visade vidare
sandens mjuka dyner, mjuka dynor vilka vi lutade oss till av siden av sammat med djupa färger
i en glipa i tältduken syntes nattens stjärnor tala alla de talade outtalade orden, eldfaten omfamnande mjukt hudar skimrande marken var mjukt inbäddad av vackra mjuka mottagande mattor
i gryningen, rökelsen kryddorna dofterna helade läkte sakta mitt sargade bröst
sakta omvandlades jag till ett rosenblad, rosenfjäril flög
kameleonten harklade sig mjukt med lysandestrålandevisa ögon
långt ned syntes floden, i floden seglar skepp med solröda segel, så vackra
hennes kimono bär allvärldars mönster färger, håret är korpsvart ögonen är djup jade, munnen är rosenbladsvingar i koncentrationen lätt särade synes vita pärlor skimra, hennes ansikte huden är lätt rodnande körsbärsblommor, hennes namn är körsbärsblomma, med flinka fingrar viker hon ark, papper – origami är en vacker konst
älskade saga
ser du stjärnan, ljuset där över bergen vi vandrade hand i hand, fingrar flätade in i varandra hur vi i handkorgen bar röda körsbär till folken i bergen, ser du ljuset där över bergen, så lever du i bröstet mitt, det ljuset slocknar aldrig ty det vilket är, är och kan ej tunnas ut, förtunnas, kanske kan det blekna i stunder av alltför skyndsamma steg, slocknas kan det ej, ser du ljuset över bergen , så lever du i bröstet mitt
och i en stund av alla liv
kanske jag tillåts
öppna bladet
skimrande färger
älskade saga
jag såg en flod i öknen
floden bar skepp
skeppen var flätade av vass
fukten hade gjort dem mörknade
dunhänder
dunhandskroppar
valnötens halvor
strävar
till
seglen var solröda
skulle jag likna dessa skepp vid liv
så är det tranor med lyftade vingar
allvärldars fåglar
floden
strålade
livsögon
högas
djup
och tyngden steg upp över mina axlar
jag håller dig kvar i kärlek med dina jordstigar
regnen kom in
regnen stod i ring
jag stod inför en regnring
hoppa igenom mig
jag blev en vaknande flamma
eldlåga
hoppar in i regnring
slocknar ej
dansar
i eldring
och kärleken fyller mig med värme
regnen skred ej in i aftonens famn
inte in i det tidiga nattbarnets famn
regnfåglar
flög in från väster i den tidiga gryningen
pickade på fönsterbläcket
molnen
skapade fägringsringar
så vackert skrudade
mjuka
mjuka
burrade
vandrare in sig i täcken
och regnen
sköljde jordlakan doftande
segel
droppar föll tunga
av tyngd vackra
så vet du att den tyngden är av vacker
är lycka i insikt
så vet du att det värsta vilket kan ske
är att vända dig själv ryggen
regndroppen
stannade vid min sida
husets sida
knackade lätt på fönsterrutan
släpp in mig
så gjorde jag släppte haken
droppen satte sig vid sängkanten
rörde vid min panna
med vackra fingrar
lade handen så där lätt vackert till min kind
en mjuk tass
så fylld av
kände mig in
så är det
det är det värsta du kan göra
droppen höll min hand
vi vandrade i trädgården
i skogen
lycka sköljde in i mig
lycka
lyckan består av även vemod
av även
de mörkt färgade lakanen
se alla jordar
hennes vackra närvaro
låt oss krypa under gräset
under mossan
låt oss sjunka in i
droppen visade mig hur
vi upplevde utforskade förändrades
ser du så många färger vi har
de förändras med det vi är i
kameleonter
är vackra
är vi
ser du rötterna
vi är rötter
ändrar färg
alltmed det vi är i
kameleonter
är vackra
är vi
det finns orsaker
djupa orsaker
meningar
meningar är uppbyggande
är sammansatta av de mest sensibla
känsliga fingrar
de ser fram
de var i
kameleonter
är vackra
är vi
yrvaken såg jag mig runt
med droppens hand runt min
droppen fnittrade så där glittrandevackert
vi satt i på en sten
lyssnade till skogsdroppar
hör du symfonin
slut dina
egna
öppna
vida
lycka sköljde in i mig
låt oss stiga in i stenen
bli sten
droppen visade mig hur
och det var det jag alltid vetat
med ens var vi vid hjärtelden
hörde järnet sjunga
djupare in sjönk vi
opaler
skimrade
vita måndroppsoblater
gulskimrande soldroppsoblater
alltindrande stjärndroppsoblater
fjärilsvingade rörde dessa vid
regnbågsknoppar
opaler
i doftmoln
satt vi åter på
stenen
skogsdropparna
kunde knappast höras längre
molnfolken vandrade
med mjuka böljande mantlar
ovanför trädkammens höga
syntes skimrande ljus
blå fönster öppnades på vid gavel
vindar rörde vid stigar
droppen log
sjönk in i
mig
och den klangen lever med mig i denna dag
och jag ber den fylla din dag med ljus
med värme ur mina kvinnohänder
ännu en strof
blå violer
ljusblå
blommar i skålen
skålen vid ingången
en gång penseer
nu
blommar
vilda ljusblå violer
vildmarksögons drömmande gensvar
vid tröskel hade granen lagt en kotte denna morgon
kottens fjäll skimrade kopprandeglödande
och falken svävade över granens topp
falken bär moln i näbben
och jag kan förtälja dig rosens legend
den ros vilken viker undan sina taggar
i det hon möter vilda ljusblå violer
vildmarksögons sejdande
hjärtat mitt
vandrar med dig
ty det glömmer aldrig flodens sång
i det floden öppnade klippan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar