natten är eldfågel
lyfter öknens
slöja
oasen andas för dig
månmoder
rör vid din panna
fyller dina ögon ljusa
*
vari speglar stjärnvindar sina ord och är det speglar
är speglar
speglar
vad speglar , speglar egentligen
det kanske är en fråga vi skall ställa oss
är den materiella spegeln
ett ytskick
kan vi genom att se in i denna materiella spegel tränga in
är den levande spegeln
ett inskick
kan vi genom att se in i denna levande spegel tränga in
i det vi ser in i den materiella spegeln – vad är det vi ser – möter vi bilden med rena ögon
eller möter vi bilden med sömndruckna ögon
det finns de vilka ej orkar se bilden av sitt ansikte i spegeln
vad är denna spegel och hur uppkom den
den levande spegeln – vad finns att säga
är förhållandena likartade i mötet med den levande spegeln
eller verkar dessa sinsemellan
spegeln skapade – gjordes ur en vilja att se sig själv
hur ser jag ut då jag beger mig ut
är jag vacker att skåda
eller väcker jag anstöt
hur skall spegeln kunna förtälja dig detta
vari speglar stjärnvindar sina ord
och är detta speglar
är det icke; vari skimrar stjärnvindar sina ord
i ängdernas höstdroppar
regndroppar
vilka skrider till tjärnen
svarttjärnen i granarnas rundel
denna tjärn är en vidgad pupill
en vidgad pupill av det alltid öppna ögat
av det i kärlek seende ögat
och varför är tjärnen svart
och natten skärper dina sinnen
varde ljus är icke dagsljuset
detta ljus är fågelns ena vinge den andra är värme
och kroppen
är
liv
och varför är tjärnen svart se nattens himmelsblå
midnattsblå så vet du med ens att detta svarta är indigo
därför skimrar stjärnvindar orden i denna tjärn
lägger själsdroppar i detta öga
denna pupill
samt vidgar ditt sinne
och varför är det så
ty tjärnen viskar till dig
se in i mitt öga
vandra in
in dig gå
indigo
vandra djupare
ser du detta mörker
denna tunnel vilken leder dina steg
den lär dig nattens sång vilken är alltid begynnelse
ty i denna tunnel ”dör” du varje natt
varje natt
instiger i gryningen
eller återföds varje natt
därför skimrar stjärnvindar orden i svarttjärnens öga
och själsdroppar belyses med andars ljus vilket lever i de höga tronsalarnas allvilja
så tala icke om den åtskilda andens ljus
detta förtäljer dig detta öga i det fjällugglan bäddar bädden med rena vita stjärnlakan och kattugglan spinner dagens väv
andevärldens kunskap
den kunskapen är vi alla i
barnet är tydligt i den världen, vilken inte är den – den - världen
så sköljer en slöja över
symboliskt
det enda vi behöver göra är att lyfta handen
se bilden av att du arbetar hårt
svettpärlor tränger fram över pannan, genom pannan
ur pannskålen
du lyfter handen och vänder mjuka sidan till
smeker suddar torkar bort svettpärlorna
anden är i oss vi är i anden
*
igår levde jag med fästingar igen
denna gång av en specifik anledning
en av dem hade följt med mig in
fästingen var en del av min hud
ändå liknade den mest en sårskorpa
platsen den valt behåller jag för mig själv
undrande var jag och är
hur den kunde nå dit, med avseende till att jag verkligen burit kläder stövlar –
den borde inte ha lyckats med avseende till att jag genast tar av kläder, kammar håret med en luskam, duschar samt skrubbar… kalla det hysteri – för mig är det ett faktum. fästingen lyckades och åter börjar jag fundera – vem är du fästing – vad säger du oss
fästingen är uråldrig, min upplevelse är att den alltid funnits
att den är en av de så kallade första organismerna
det kan jag uppleva i betraktandet av den
fästingen genomgår cykler - månfaser
innan den är redo till sitt värv
fästingen ser ju oansenlig ut
hur kan en sådan liten varelse tillfoga så mycket
betraktar den och visst är den söt
den ser snäll ut
ser fästingen genom en lupp
benen rör sig sakta fosterlikt
sköldpaddelikt
kroppen är ju ganska mandelformad innan den svällt till en blodfylld luftballong
i skrivandet fylls jag av scaraben lyfter bort
fästingen lyfter fram
vet ej vart detta leder, skriver i följd
fästingen har funnits i urålder
lever högt upp i trädens kronor
i lövens skimmervärldar
i bladens skimmervishet
den byter kropp
vandrar genom drömstadier
månportar
knutar
andas sol måne stjärnor susande
andas alltet så att säga från ovan
så landar den helt nära marken
i gräshav
det sägs att fästingen är blind
ej kan se
fästingen upplever
rörelsen
doften
jag har tidigare sagt att jag ej egentligen tycker om fästingen och undrar varför. det är sant att jag letat i skrifter för att finna vilken så kallad nytta den gör… för ovanlighetens skull verkar de kunniga enade. jag säger dock att inte ett väsen finns utan mening. jag kan se varför jag inte kan egentligen tycka om fästingen – den lyfter ju fram rädsla osäkerhet med mera, den påminner mig om att alla dessa färger ligger och lurpassar.
fästingen säger också att vi skall värna om våra kroppar. var varsam med din kropp, din kropp är i den stora kroppen – se din kropp se kroppen, var varsam med dina steg, vart du sätter dem, planterar dem, hur du sätter ned dina steg, hur när var
jag ser dem växa i antal – vilket mycket gör – på grund av skräck av fasa och så vidare för dem – men vad är deras uppgift, vad säger fästingen
fästingen stiger ned från träden
stiger in i
helt nära marken
de så att säga gömmer sig
lurpassar
och jag ser bilderna av den mänskliga tillvaron.
ser hur utrotningsaktioner har begynt – ofta ur rädsla, fasa över ting sinnet ej förstått. visst finns diverse sjukdomar med så som avund , svart sjuka med mera.
det vilket var ett uns av har vuxit, svällt upp blivit en luftballong med giftiga gaser vilka skymmer ljusvärldarna, ljusvärmevärldarna
har skrivit många gånger, att rädslan från början är liten, från början finns den ej, den växer ty den upplever vår rädsla för den och därigenom växer denna, det går att skriva så om de flesta skräckscenarion och de leder alltid till fruktansvärda handlingar i stor eller liten skala, men hur handlingarna än är storleksmässigt påverkar dessa helheten.
jag upplever det obehagligt att fästingar lurpassar och gömmer sig innan de hoppar på och innan de sätter sig kan du känna att det kryper på eller i huden. ofta har jag skrivit att mänskligvärlden är svår att befinna sig i – tröttande. på grund av att jag har svårt att tyda detta kodsystem. jag ser och hör ständigt hjärtrösten dovt eller tydligt hos de jag möter. däremot har jag insett att ögonen säger ett, munnen ett annat, gärningen ett tredje och så vidare i all oändlighet. de gömmer sig bakom charader, masker förvridna klichéer innan de hoppar på.
så ser jag sjukdomarna, smittan fästingar kan ge - det börjar med en ring , en växande ring och jag ser havens vattnets ringar, jordbävningar och så vidare. kan leda till feber, demens, hörselpåverkan, ansiktsförlamning, hjärtpåverkan, ansiktsförlamning och så vidare – så tydlig är bilden. rädslan påverkar dig så, fruktan – skymmer molnen solen månen stjärnorna stjärnorden, din kärna
och då en fästing sugit sig fylld, mättad släpper den greppet, ligger på golvet och liknar väl mest en melonkärna, en kärna eller en svamp med rottrådar.
det har sagts att fästingar sitter eller trivs i alträd och det stämmer helt följdenligt i min värld. alen har röd saft, alen är helgad, alen kan visa dig sjukdomar vilka härjar i din kropp. var växer alen, den växer i fukt, var trivs fästingen i fukt på din kropp. vid bäcken lever en al lystrar till bäckens sånger, källans sånger, jag säger dig ditt blods ursprung, vad svara du mig. ur vattnet stiger hon med rodnande kinder oskuldsfylld ren blick och barnet är en ros ur stjärnors händer kom sätt dig här vid elden hör ditt hjärtas sång jag säger dig ditt blods ursprung.
se dina steg dina stigar upplysas av vinden vilken talar djupt i dit hjärta, vinden vilken hämtar kornen ur markens åker, vinden vindarna vilka rör vid allt, se hör vindens moder fläta barnets hår nynnande förtälja tonernas vida skönhet och hon fäster fjädrar i barnets hår, flyg tanke fri i hjärtats händer, hon fäster rosenkransen runt barnets hjärta, vandra i din skönhet alltets barn.
*
(brukar drömma dina ögon)
viloblå andas kvällsfågels skrud i skogens duva
sitter vid svarttjärns öga
vari skimrar stjärnvindar sina ord
i ängdernas höstdroppar
regndroppar
vilka skrider till tjärnen
och varför är tjärnen svart
se nattens himmelsblå
midnattsblå så vet du med ens att detta svarta är indigo
därför skimrar stjärnvindar orden i denna tjärn
lägger själsdroppar i detta öga
älskade
både du och jag vet
jag brukar drömma dina ögon
hölja mig
nu i det stormarna greppar
så hårt i dagför
för en stund
släppte jag stegen
rann nedför månsilverträdet
så vackert
rann vattenfallets silversånger
mitt hjärta är en sjö
av rubintårar
älskade
där vid kanten
av den sista blommande jasminens doft
ser jag trollsländans vingar
röra vid blå förgätmigej
åkervindan
bjöd henne dagg
blå förgätmigej slöt bladen
runt sig
och hösten är vacker
ser du bladen bli knoppar
i allts bröst
andas du
in
doften
tvenne händer synes flätas samman
våra ord är vackra i denna skål
växer rosen
älskade
dina ögon brukar jag se in i
i drömmen
är de
goda
mötesregn
det är vackert se den blå rosen vika ut bladen
ur den flyger hon med skira vingar
viskar dig
tack
i sjön omfamnar lotus mitt ansikte
vattenfallet rinner uppför
bär mitt hjärtas
silversånger
in i månsilverträds krona
dina ögon brukar
jag se in i
däri finner jag lugn
*
(renhandade)
ur haven stiga de
renhandade
och vassen seglar
milsvida
tärnor svävar i molnängder
himmelsslända
spinna
av månsilver
ur haven
sträcka de korgar med
pärlljusa
ord
och gryningen öppnar
bokens blad
*
(månsilverträdet)
hennes ögon flög fria
väckta av kristallsångernas höga
in i himlars
hav
strändernas mjuka vågor
bäddade in hennes
fötter
vingarna lystrade
dök in i
silver
i månsilverträd
hörde fågeln
upp
träd trädde silverne klangblad
i fingermötesregn
vart vandrar du vandrare
om jag skriver tillräckligt vackert kanske du
älskar mitt ansikte
hon blickar in i sina händer
glödande
kristallsånger lockade henne ut i
indigohavs stjärnbeströdda mantel
mina händer glöder
så mycket längtade hon
till rörelse
lade händerna i haven
gnistor stiger
äntligen
fågel sitter i månsilverträd
ser henne
gnistrande
dansa
månmoder höljer hennes hjärta
*
(enande)
kaskadljusen kastar sig ut över
de högbröstade
svanhamnarna
flyger
i viga
streck
klyver eggens enade märg
klippor når henne
river
klädnaden
sönder
tråd efter tråd drar de ur
det måste ske
endast så kan vi mötas
solhav
färgas
rött
hon rör vid hans svarta sorgvinge
han släpper smärtan fri
i tystnad
vaggar
hon
skriet
eggen helas
de flyger i enad kropp in i
kärlekens rena
hav
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar