gudomens ljus är i allt
i allt är gudomens ljus
gudomens värme är i allt
i allt är gudomens värme
i gudomens ljus strålar själens skönhet
i gudomens värme strålar andens skönhet
det lever en vacker kyrkoruin här i närheten
undrar varför det benämns ruin
den lever i allra högsta grad och är vackerfylld
taket är ej mer ett hinder golvet är gräs och vilda blommor
stenarna är råstenar i ur
hon hör regnets droppar falla, ur marker stiger de, är dessa droppar själsfrön,
planterar hon livsdroppar
taket är ej mer ett hinder golvet är gräs och vilda blommor
stenarna är råstenar i ur
i själens rena ögonblommor strömmar min andning fri
jag finner ro i vindarnas sannhets rörelse
strömmar min andning fri finner frid i havens vilja
finner mig i elds stjärnglöd
däri är min skugga ett med mitt hjärta
taket är ej mer ett hinder golvet är gräs och vilda blommor
stenarna är råstenar i ur
ibland har jag undrat varför kyrkor byggs varför monumentala katedraler byggs
är det för att människan skall häpna, stå med en öppen mun i väntan på att moderfadern skall mata henne
för att hon skall kunna flyga fri
hur skall hon människan kunna flyga fri, däri hon människan är instängd
är det så att detta kyrkorum stänger henne inne med sig själv
denna sommar var jag i domkyrkan i denna stad
beundrade fönstren
avser inte att stanna i specifika detaljer
det jag nu ser är vad detta rum är fyllt med
det är fyllt med reliker
så kallade helgade samt ohelgade ansikten
helgon samt demoner
dödskallar
änglar
allt i en salig blandning
ändå under ordnade förhållanden
det finns ljusöar i detta kyrkorum, inom vilka du kan tända ljus
böneljus
det finns dopfuntar
altare
predikostolar
kanske kan allt detta liknas vid organ
samt det vilket lever inom dig
kanske stängs du symboliskt inne för att se ditt inre
och naturligtvis är det lätt i sådana rum att slås ned
– avser då åldriga predikningar – ja, de förekommer ännu.
detta rum andas ålder
visst gör det
och jag kan finna ro inom dessa väggar
de önskar mig ej illa
jag kan se skönheten i dessa rum i panoramavandringar
ibland har jag undrat varför kyrkor byggs
monumentala katedraler
monumentala katedraler vilka materiellt sett bär eller väger en oerhörd tyngd och visst kan jag säga att det är meningstyngd utur många avseenden. det jag nu talar om är gram, hekto, kilo, ton- jag talar om massans tyngd – kroppstyngden. visst kan jag säga att dessa byggnader bär människans tro på vägen in, det är inte det jag avser, jag avser den tyngd massan uppbär.
dessa så enorma byggnader väger mycket – närmare bestämt tonvis med byggmaterial
ja, jag stannar vid många ord i det jag skriver – ser skönheten i dem alla , orden grenar upp sig blir enorma rotvägar, rotkronor samt himmelskronor, träd vilka bär blad vilka blommar vilka bär frukt och samma skeende sker i rötterna. det ser jag i orden och samtidigt kan detta vara alla åar, bäckar, floder, artärer kapillärer, det ser jag
ja, jag ser skönheten i dem alla och jag vill så gärna stanna i dessa ord
jag är en vandrerska i denna alltidstund
så jag vandrar vidare
tonvis
tonande vishet
giver tyngd
till dina
stigar
dessa byggnader är en oerhörd tyngd att bära, lev med detta att du bär en av dessa byggnader på dina axlar, visst är det lite spännande.
dessa byggnader är en oerhörd tyngd att bära
de tynger hennes bröst
hon bär dessa byggnader i kärlek
hon strömmar värme in i dessa tempel
in i vart tempels rum
jag kan se varför kyrkor byggts, byggs i ett behov av att påtagligt omgivas av väggar
av väggar eller kupade händer
hörde en röst säga att en katedral är guds antirum
kanske är det så – detta antirum är en slags livmoder en slags bönekapsel
jag ler i det jag skriver bönekapsel ty jag hör sagan om jack och bönstjälken
de såg honom gå på vatten
skräddaren kan gå på vatten
många har försökt gå på vatten – deras tillit till sig själva eller till vattnet eller till bäranden svek dem och därvid sjönk de igenom – nej, var inte så negativ – de drunknade ej. se hur de plaskar och ljusdroppar dansar runt
låt oss helt kort leva med denna bild:
kyrkan blev det vilket gjorde att du att de kunde gå på vatten.
visst är det en vacker bild; kyrkan blev de stödjande händer vilka gav kraft energi ur kraft att gå på vatten
det är den stora tilliten
det är helhetstillit
där ytspänningen planas ut till ett bärande element
där vattnet egentligen upphör att vara vatten, där egentligen du upphör att vara du
ni är ett element – människor eller vatten – jag säger allts element
ja jag kan se varför kyrkor byggdes och byggs
ändå kan jag se att dessa fredade rum lever i oss samt med oss
ibland har jag undrat varför kyrkor byggs varför monumentala katedraler byggs
är det för att människan skall häpna, stå med en öppen mun i väntan på att moderfadern skall mata henne
för att hon skall kunna flyga fri
hur skall hon människan kunna flyga fri, däri hon människan är instängd
är det så att detta kyrkorum stänger henne inne med sig själv
ja, jag ser skönheten i dem alla och jag vill så gärna stanna i dessa ord
jag är en vandrerska i denna alltidstund
så jag vandrar vidare
tonvis
tonande vishet
giver tyngd
till dina
stigar
hon bär dessa byggnader i kärlek
hon strömmar värme in i dessa tempel
in i vart tempels rum
gudomens ljus är i allt
i allt är gudomens ljus
gudomens värme är i allt
i allt är gudomens värme
i gudomens ljus strålar själens skönhet
i gudomens värme strålar andens skönhet
det lever en vacker kyrkoruin här i närheten
undrar varför det benämns ruin
den lever i allra högsta grad och är vackerfylld
taket är ej mer ett hinder golvet är gräs och vilda blommor
stenarna är råstenar i ur
hon hör regnets droppar falla, ur marker stiger de, är dessa droppar själsfrön,
planterar hon livsdroppar
taket är ej mer ett hinder golvet är gräs och vilda blommor
stenarna är råstenar i ur
i själens rena ögonblommor strömmar min andning fri
jag finner ro i vindarnas sannhets rörelse
strömmar min andning fri finner frid i havens vilja
finner mig i elds stjärnglöd
däri är min skugga ett med mitt hjärta
taket är ej mer ett hinder golvet är gräs och vilda blommor
stenarna är råstenar i ur
*
(ruinen)
det lever
en vacker kyrkoruin här i närheten
undrar varför det benämns ruin
den lever i allra högsta grad och är vackerfylld
taket är ej mer ett hinder
golvet är gräs och vilda blommor
stenarna är råstenar
i ur
hon hör regnets droppar falla
ur marker stiger de
är dessa droppar själsfrön
planterar hon
livsdroppar
taket är ej mer ett hinder
golvet är gräs och vilda blommor
stenarna är råstenar
i ur
i själens rena ögonblommor
strömmar min andning fri
jag finner ro i vindarnas
sannhets
rörelse
strömmar min andning fri
finner frid i havens
vilja
finner mig i elds stjärnglöd
däri är
min skugga ett med mitt hjärta
taket är ej mer ett hinder
golvet är gräs och vilda blommor
stenarna är råstenar
i ur
*
(livarmar)
hon öppnade sina silverögons blå
pudrade kinder med
molnskuggor
hon öppnade händer
silverskålar
visade henne kvinnan färger
penslar lades i hennes
kvinnans
händer
målade
nattens skönhet
hon
kvinnan
avklädde sig huden
hon dansar i målningens välkomnan
och hennes silverögons blå
är höljande silverskålar
fyllda med klarnade
moln
om kvinnans brustna stämma
vindspelens klangers
öppnade segel
är armarna om hennes
kvinnans
liv
(höftmjuka)
med mjuka penslar målar hon
skymningens gryning
vacker
vägen till dans
är åter
fri
i cirkel av musik
rör hon sig
han vilar kroppen i mossan
hon lyfter hans omedvetna
ögonvingar
han kysser bergens toppar
hon lägger
hans händer till
han gör hennes höfter mjuka
tanken
är ro
i hjärta
hon målar igen
kopparkittel kokar arom
vedeldad
hon sitter i
sumpens
öar
hagtornsfågel
målar
hennes ögon
detta
är
röd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar