så ofta har jag levt med
då fram nu
framom
bakom
i
är
nu
denna natt ser jag en vacker bild
i ekens krona
eken gav mig en av sina starkaste grenar
lianer lade sig runt
lianer
blomstergirlanger
eller vad
var det en ek
eller en lönn
eller var det ett fruktträd
vilket det var så är det
jag sitter i ett träd och gungar
gungan svingar vaggar mig
är i jämn rytm bakåt framåt
vilket är vad
jag sitter i gungan
jag är
är i
är nu
jag är
sluter ögonen
upplever allhet
upplever
pendelns rörelse
i den vackra gungan av bakom samt framom
ibland blöder vi därför att vi glömmer
inte vill
ta bakombarnet i handen
så stiger samtalet jag och den lille
femårsvise hade under dagen i dagens hand
vindarna ven starka, vinande svepande
hur lätt är det icke att förfasa sig över vindarna över regnen
jag har lika lätt att halka in i denna suckan – så ser jag honom – vad präglar dig mina ord till
vi börjar tala vindarnas språk
vindarna dansar i träden
träden dansar med vindarna
vindarna är vackra fåglar
vindarna leker med molnen
kanske är de garnnystan vilka leker med molnkatterna
och molnen mulnar har mulnande ansikten
regnen ljuder
vindar bär böljande mantlar
svepande
rörandes vid allt
i famnen bär de droppar
regn droppar
klara kristallpärlor
kanske är det glaskulor
kanske bygger vindarna en pyramid och spelar kula
ja vad vet jag
vad vet vi
i famnen bär de regn droppar
renaste kristallpärlor
i stenarnas ring
i mitten ligger ett fat
en skål
huden är spänd
är det en havande moder vilken lyssnar till barnets rörelse
nej det är en trumma
den stora regntrumman
vindar lägger renaste kristallpärlor däri
rör varsamt vid huden
droppar öppnas
regnbågstoner stiger ur
vindar bär
tonerna till havet
ur havet ur haven stiger vackra sånger
dessa ljuder
vida
vidare
andas framom bakom
i mitten sitter jag i gungan
gungar
vaggar
är
och jag vet att jag är
jag är i sker
en blomma i huset orkade ej resa sig, egentligen var dess härmomst regnskogen
sakta ser jag blomman sloka, denna blomma är den lilles, femårsvises
vi pratar blommans väg
hur den vandrade till oss
hur detta ljus inte var riktigt likadant som i dess hem
hur den längtade till de stora skogarna
jag säger
vi lägger den i komposten så blir den jord
jamen hur skall den komma hem
blomman blir jord
och jorden
blomman vandrar hem
vi ser regnet
dropparna
hur vattnet sjunker in samt når havet
så är det med blomman
så är allt väl
för oss alla
sakta skrider sommaren in i hösten
sakta skrider hösten in i vintern
är vintern ett ide
ja, kanske är det så
ide
i idet skrev jag och ser i det
i det att jag sitter i gungan är jag pendeln vilken når framom når bakom
vi väver ljusväven
i det
hur kan det komma sig att kvinnans hand så ofta sträckes ut för att plocka en blombukett, antingen till att giva eller till att skruda bordet med
en blombukett i en vas till ett blickfång
varför gör kvinnan så
är det en gest av hennes själsönskan eller sinnesönskan
blickfång – glädja dina ögon
är det min kvinnovilja att bli plockad/ bruten av
få min stjälk avbruten, bruten, råka bli uppsliten med roten
allt mer inser jag skönheten i ögonblommor
plocka blommor med ögonen
ögonblommor
vad är detta plocka
var på väg skriva; vi plockar inte stenar, träd och så vidare, så kom det till mig att vi gör det
undrar en stund varför barn så gärna plockar blommor
varför barn samlar
ur ett perspektiv kan jag se detta samlande, plockande vara smakande
barn plockar med rena öppna sinnen
egentligen sig själva
barn upplever ej det åtskilda
har ej avsikter
eller begreppsbildningar
ur ett ytterligare perspektiv kan jag se det barnet ser – allt vi så kallade vuxna har tuntom oss
ja, vi kan skriva historier om det vilket skett
historier, berättelser vilka ger omgivningen en slags bild av oss
så kan vi omge os med saker vilka ger omgivningen en slags bild av oss
vi plockar smaker, ting, omkrets samt inreder och genom allt detta får vi en ”dom” eller placeras i fack
fråga dig;
om du inte har ett enda ting – är helt naken
är du i det den du är i det
*
hon plockade sig själv i dagen
ur ängen den vida
lyfte varsamt ned lerkrukan
den vilken
urjordarnas vishet gav
fyllde vatten från brunnen
ställde lerkrukan på bordet
satte
blombuketten i
blickfånget
i gest av hennes själsönskan
sinnesönskan
i blickfång
glädja dina ögon
kanske
du
ser
den öppna dörren
*
(vagghänder)
stormarna har stillnat en stund
i hennes bröst
hon gråter över
alla utspillda hinkar
varför
ser ni icke svarta pärlornas verkan
ser ni icke deras verkans inredjup
varför
ser ni ej de svarta pärlornas
stjärnglöd
hon gråter över
alla utspillda hinkar
med vattnets ringar
vilka sjunker in
i bidan
hon har sett kvinnorna i dalen
vaska efter solguld
stormarna vilka river hennes bröst
har stillnat en stund
hon vaggar gråten i sina händer
läser dess ansikte
’
(ur vind)
vindarna drev in
befriade
gråtecknade skuggor
träd smeker hennes hud
i blad andas
solögon
lupinblad
bär varsamt
silverstrålande
*
(i idet )
kvinnan fann platsen
stenar
rötter
mossa
ett av stenblocken steg åtsidan
hon såg grenar flätade
rötter vävda in
en höljeskupa
golvet
så mjukt
så varmgjort
doften
så andas fylld skönhetsvärnad
i detta ide steg kvinnan in
drömde alla vackra möten bakom
drömde möten i framom
vårgryning
de kom ej
hon bar pärlande skrud i våren
vek ut blombladen
blommade
hur det surrade i hela henne
surrade
pirrade
så vackert fröjdade sig de vingburna
deras eldkyssar
ordfrukters blivande
han satt så vacker
lutad till
livet omfattade
infyllde honom ej
hon gav honom skugga
viskandemjuka
varmord
sköraste kristalltoner skimrar
för honom
i ömhet fattar han lätt om
kysser hennes fingerblad
ögonen djupnar
hon dansade med vindar
i sommaren
bar regnkjolar
lyfte dem av
visade honom regnbågsfåglarna av dem
hon har klättrat uppför den glödande trappan
vandrat i het brännande ökensand
hon tog emot det vackra glaset
så mycket törstade hon
kvinnan drack
det splittrade glaset skar hennes läppar blödande
hon vakar med elden i höljekupa
andas vinterns hårdstormar
kristallsångerna
är hennes ögon
hon är kvinnan
i idet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar