horisonten strimma fjäder cirkel mitten – denna bild är svår skriva
ty jag ser horisonten, det flimrande ljuset
jag ser denna strimma
ett vasstrå
ett hoppets strå
jag ser en fågel
horisonten är utbredda vingar
samtidigt ser jag en kvinnogestalt
med en fjäder i hand
hon suddar ut linjen
det linjära
och linjen böjer sig upp
vingarna böjer sig
upp
och är en gyllene cirkel
denna bild är återkommande
den visar mitten
alltid mitten
i denna stund är denna cirkel
två pilbågar vilka förts samman
därvidlag
är strängarna
i mitten
vibrerande
det är alltid svårt att skriva det vilket ej egentligen är en fast form
begreppsform
och jag önskar säga;
då jag skriver sol; talar solens ljus
då jag skriver måne: talar månens ljus
är detta icke planetarisk verklighet
detta är skapelsens dimensioner vilka rörde vid allt
moderfader
fadermoder
gud
gudomens ljus
gudomens värme
är i allt
allt är i detta
gud tror på dig har tillit till dig
så varför har du det inte
varför har du ej tillit till dina jordfästa steg
i den jordmån du växer
jord mån
visst kan du förfasa dig över det jag skriver
”den andra halvan lagd i jord”
gör ej så – förfasa dig ej ty jag talar ej om död om begravning
och gör jag det är det
ur begynnelse är det att jordfästa – plantera
jag talar den bortvändande vindens återkomst
*
(pilträdsvinden)
shaman
jag ropar in i vinden
kom
gör mina ögon fria
låt mig lägga din hand i din
älska mig
i den jag är
se genom mina stängda dörrar
vänd mig ej
ryggen
jag vet att du andas mig
så andas jag dig
jag är litemycket
skör i dessa
stunder
det är väl inte så mycket med det
det är bara det att
jag orkar ej mer blomma på bar kvist
jag längtar efter handregn
talanderegn
det är nog dags att jag lämnar denna boplats
den gamla sitter i stugan, nästan uppe på spisen
skulle du se henne, skulle du se henne nästan krypa in
så närma hon någonsin kan komma
den gamla mumlar, en uttjatad kruka är du
uttjänt uttjatad och det och det och det är du
du frågade mig hur det är, det är en fråga vilken är
så svår att besvara, människokvinnan är det
vilken ställer till det
jag vet inte vad det är som sker med mig
och jag avser inte fundera vidare
avser inte gräva upp, den ena plantan efter den andra
den ena plantan med den andra
jag vet rötternas vägar
jag vet blomningen
så mycket har givits mig
det inte någon ser
är att jag ständligen gråter
kan inte hindra
och förresten
varför skall jag
det är bara jag som hör
som ser
kanske skall jag hindra gråten
jag blir så trött
uttorkad
livet har liksom tystnat runt mig
det finns de vilka ser
vilka hör
mossan vilken omfamnar mina fötter
solarna i trädens kronor
stjärnorna bäcken
ängderna
skogarna
bergen
träden vilka smeker min kind
stenarna vilka nynnar djup
fåglarna
med dem kan jag tala
annars går det långa sträckor
utan mötesröster
det måste vara ett tecken på nåt
vända ryggar
för varje vänd rygg
gör det allt ondare
ni sade jag skulle släppa
nog släppte jag allt
och har alltid gjort
ibland
ibland har jag önskat
att jag kunde hata
att jag åtminstone kunde bli arg
inte bara krypa in i hörnet
vad skulle skillnaden bli
ryggen är tillvänd
alla dessa vända ryggar
… så många har det inte varit
hur skulle det kunna
inte någon var det
var den
vart
det måste vara ett tecken
på nåt
ja jag sade
jag klarar nog en höst till
har klarat höstar förut
en vinter till
har klarat vinterstormar förut
en vår till
har klarat se pardansen förut
en sommar till
har klarat se blomningen förut
det går bra
du klarar det
vad är det med det
så har jag upprepat
är jag bitter
om så vore
minns att bittermandel är en god krydda i bakverk
att bitter är en välgörande magmedicin
hjälper dig att smälta det hårdsmälta
det är nog dags att jag lämnar denna boplats
varför skall jag
ja det kan du fråga
moderfader du sade jag ej skulle önska för mig själv
önska dig intet sade du
har jag nånsin önskat
önska dig intet
var för andra
så skall allt
komma
allt är dig givet
jag orkar ej mer blomma på bar kvist
jag längtar efter handregn
talanderegn
är det att
önska
vem kan existera utan önskningar
och havet steg in i den gamlas ögon
hon uppfylldes av bruset
doften av tång
av salt
av bräckt
steg
in
hon blickade in i horisonten
skimrande
flimrande
dröm
drömsegel vackra omfamna min utslitna kappa
är jag i öknen frågade den gamla
är det solen vilken
skimrar
flimrar
dröm
är det en nalkande jag ser, är det en hägring
gräshoppan sätter sig
vid hennes nyckelben
spelar violin
ökenrosen
blommar
i en stund
i hennes ögon
sanden virvlade runt henne
hon hörde glaset spricka
floden steg in
du är vid havet
så det är horisonten jag ser, den ropar in mig
vacker är denna strimma
fjäder stiger ur
putsar sandens mjuka
stjärnstoffsdamm
putsar
rent
rör vid horisontens strimma
strimma
böjer sig runt
skimrande
livs
cirkel
jag är i din hand
hon la in några ytterligare pinnar i kökets hjärta
hon hade börjat huttrade lite lätt i blåsten
vilken drog in genom väggarna
handen öppnas
ur handen flyger en fågel
av okänd känd art
trasdockan
sitter
i ett hörn
så många tumavtryck
sömmarna
håller
ännu
ihop
då hon längtar se hur liv är
ser hon ut genom gardinernas springa
utan att
störa
en solstrimma spräcker en av sömmarna
så lägg mig då i jord
låt min själ
blomma
det vill jag ej för dig
och vargen kallade till
den vidvingade med skarpblick
lyfter henne till en plats
där ro andas in i hennes bröst
det är dags
bege mig
till berget där ljusen är vita
där stjärnorna är markstrålande klara
där dessa vita kristalltoner
spräcker glas
där luften är
hög
lättandad
tunn
där
bugar jag mig
i vindens
ögas
kärlek
det är dags
bege mig till berget vilket mottager mina steg
där ljusen är vita allomfattande
kristallklara
där klangerna i tysta tillåts stiga fram
det är dags bege mig
till mötet med
snöleoparden
så är jag högt upp bland bergen
de höga bergen
luften är hög
ren att andas
tunn
visst är den tunn, den är slöjan mellan ansiktena
jag njuter i fulla drag hör tingshas sjunga
silverne klockor
långa rag duns
de nynnande sångerna
överallt i allt
genom
allt
jag bjuds att dricka ur mässande klangskålar
vindsånger fyller min andning
du är väntad
så talar snöleopardens ögon
vid ingången
snöleoparden för henne till bergen
berget har alltid tvenne ingångar
utgångar
den ena är den andra
den andra är den ena
båda leder in till ut
ut till in
i berget finns gångar
labyrinter i din själ
tråden du håller
hör du
sången
ledsången
tråden du håller är spunnet socker
himmelskt guld
är havens sälta
vinden vände min blick in i dalen
ser vallmofälten blomma
vandrar in i
regnbågsdalen
snöleoparden spinner mjukt
vägarna är många
alltid en
trasdockan
sitter
i ett hörn
så många tumavtryck
sömmarna
håller
ännu
ihop
då hon längtar se hur liv är
ser hon ut genom gardinernas springa
utan att
störa
en solstrimma spräcker en av sömmarna
så lägg mig då i jord
låt min själ
blomma
det är ej mitt ske för dig
och vargen kallade till den vidvingade
med skarpblick
lyfter henne till en plats
där ro andas in i hennes bröst
nyckelpiga
nyckelpiga
hur många
hon sjunker sakta undan
så länge
svävande i
intet
bågen är stilla
ur markerna stiger orden till henne
den andra halvan är lagd under jord
den är
detta frö släpptes
nu ligga det
i jordmån
frömån
under täcke av mossa
begynnelse är det att jordfästa – plantera
vi talar den bortvändande vindens återkomst
jag orkar ej mer
ej längre blomma på bar kvist
hon sjunker sakta undan
så länge
svävande i
intet
bågen är stilla
halv är
jag
hon sjunker sakta undan
så länge
svävande i
intet
bågen är stilla
begynnelse är det
det är att jordfästa – plantera
vi talar den bortvändande vindens återkomst
hör
lägg din hud intill
upplev
frögången
förlustregnen
vattnar
spirande
vår
vårgryning
i bröst
upplev huru molnhand
varsamt för dessa bågar samman
strängarnas
vibrerande
vaknan
vinden öppnar den dörr
vilken hon så noggrant stängt
hon sitter vid pilträdsvinden
bågen är
stilla
doften av hans händer
driver upp
havet
vågorna slår
hon trär
mattade
pärlor
att lägga runt min hals
så orden flyter bättre
bäcken sjunger så vackert
in i tjärnöga
pilträdsfingrar
rör vid hennes strängar
hör du
bäckens sång
koltrasten
andas
vita
vingar
än andas vindarna
jag fryser så
mina tårar är iskristaller
leoparden lindar sin värme om
jag tar emot dina tårar
hör du bäckens
stjärnord
klarna
jag vill inte mer
det
är ej din vilja
ej ditt hjärtas
röst
ej din jordesång
den svarta pantern
bär hennes
natt
eko eka når stranden
hon märker ej
att de lägger
henne
däri
strömmen av liv för hennes väg
till
låt mig se ditt halsbands nyinträdda
varför
jag orkar ej mer blomma på bar kvist
jag längtar efter handregn
talanderegn
det är nog dags att jag lämnar denna boplats
så kom det sig att magnolian steg ur jordkupa
lade sig i min hand
kom så går vi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar