viljan är förunderlig
säger jag är inte vill jag är vilja
hur skall du beskriva mig
kan du beskriva viljan
vad skänker dig värme, vad smälter stenar inmundigade, isen svald, hårdskal och allt annat
viljan är ett
är
rörelse
du står på kanten av vulkanen
du står på kanten av kraterögat
blickar in i kokande lava, svarta flisor, glödande rödsaft
så ser sylten ut i grytan
så ser knäcken ut i grytan
ja, dessa har kanske andra färger
jag är viljan
i ständig rörelse smälter jag därför att det är allts vilja
skulle detta ej ske betänk då vilka lass du skulle bära
det glöms lätt att jag är viljan. kanske säger du att viljans säte är i lemmarna i det yttre
dessa är bilder av mig viljan, lemmarna är vill. och visst är jag och visst är lemmarna så kallat underställda din allts yttre verklighet, det visar dig endast ett ting – nämligen var medveten om dina rörelser. du sticker inte handen i syltgrytan, du sticker inte handen i knäckgrytan, du hoppar inte med avsikt ned i vulkanen av den enkla anledningen att du vet vad detta skall åsamka dig och det uppstår en naturlig kedjereaktion.
låt oss leva med bilden av att jag – viljan – är underställd de yttre lemmarna – de egentliga synbara lemmarna. vad är då dessa lemmar, de är strålar, stjärnstrålar och vem är då jag – viljan – jag är stjärnkroppen eller kärnkroppen, ser du jag – viljan – strålar ut samtidigt strålar strålarna in till mig – viljan –
i allt lever dessa rörelser och i det att jag – viljan – är en stjärnkropp så är du en stjärna
och i det att du är en stjärna är alla livsväsen stjärnor och i och med detta är allt ett verkande stjärnhav. genom att liv är vilja, så kan du i princip skapa din kropp ständigt.
kroppen är inte endast kroppen du lever i, kroppen är hela din blivelse samt ständiga tillblivelse och det sker i det du är fokuserad, centrerad mot= till ditt centrum och detta centrum sänder ut ringar vilka når stranden, detta centrum strålar samt tar emot = in strålar. därmed är du ett sinnesvarseblivande organ inom vilket viljan verkar
stiger in i skogen, släpper armar händer, en rishög ligger vid mina fötter
det är en vacker rishög så fylld med dofter, stickor visst finns det
taggar vilka rispat, blad, löv, barr
lyfter handen,
gnista faller in
elden stiger in i rishögen
lågor, eldvingar omhöljer ögon
värmen genomstiger
det är en vacker eld
stiger in i skogen, släpper armar, släpper händer, släpper huden
släpper gränser
så mycket stoft ser jag falla
skuggor dansar genom mina ögon
natten faller in
och natten är ett skepp
natten är skuggor
jag gör dem, sömmar seglen med mitt ljus
det jag aldrig släcker
visst försöker jag, det gör vi alla av och till
det går ej att släcka
jag inser att skuggorna är ditmålade av stoft
jag hör skuggor kvida
giv oss ljus
lyfter dammvippan, den med mjuka fjädrar, med mjuka dun
och varsamt smeker jag skuggor ur stoft
snart är jag hemma
det blåser en svag vind in, tyllgardinen fläktar
det blåser en svag vind ur väggen
jag inser att jag är tyllgardinen vilken vandrar fri
snart är jag hemma i boet
stiger in i skogen, släpper armar, släpper händer, släpper huden
släpper gränser, ögonen är regn, regn är vatten, vatten är vatten, blod är, lymfa är sav är växtsaft, allt är sammanflätat
kan känna armar, händer, fingrar, lemmar
träd har armar händer fingrar
blommor har, gräs har – lemmar
kanske benämns det med grenar, kvistar, flikar, taggar
stjärnor, kristalljusen har verkande lemmar
rör mig med vinden
fötter är rötter
silar solstrålar mellan fingrar
och egentligen vet jag
att jag är
allt
detta
min inre rikedom är min yttre
allts lemmar flätas i varandra
utan trassel, utan krångel
bara därför att det vet att det är så
harklar du dig, harklar du din stämma nu och frågar mig om jag aldrig varit i snårskogar
det har jag och i förstone ser du oframkomliga vägar eller stigar
skogen ser helt enkelt oframkomlig ut
ställer du dig helt stilla samt gnuggar sömngruset ur ögonen
vidgar blicken en aning längre än näsetippen
skall du finna stråk
och han vandrar med dig
står i forsens vackra levandeströmmar
med felan så ömt intill
med stråken lyfter han fjärilar
tonfjärilar in i din blick
allts lemmar flätas i varandra
utan trassel, utan krångel
bara därför att det vet att det är så
harklar du dig, harklar du din stämma nu och frågar mig om jag aldrig varit i snårskogar
det har jag och i förstone ser du oframkomliga vägar eller stigar
ställer du dig helt stilla skall du se stråk framträda, framstråla, rådjur har vandrat dem.
harklar du dig igen, din stämma - oj, ruskar du på huvudet – då säger jag; hållfast tankarna, tankarna är fåglar, höstlöv vilka längtar in i vinden. träden ruskar sina grenar, sin päls – inte päls. träden ruskar sina grenar, blad löv far yra kring i ring, torra kvistar klättrar vindars stege ned. djur skakar vätan ur pälsen. jo, jag håller med det finns snårskogar vilka är svåra att vandra i. varför – därför att någon gick med röjsåg utan att ta reda på det fällda.
så min vän, låt oss ruska huvudena tillsammans se fåglar flyga fria in i hjärtbo
lemmar
se dina lemmar och upplev dem i dig - ut
dagen vandrar genom zoner
genom begrepp
moln seglar fria
marker är höstlig skönhet
i dikeskanter andas vatten
gräset det vackra bär plymer
dagen är grå ändock ser jag skönheten i detta grå
ser skimmervärldar i detta grå
även om det stundtals känns att molnen lägger sig på axlarna
och kanske gör de detta
inte för att lägga börda på dig
molnen visar dig
våga sätt ned dina steg
se huru vacker hon är
jorda dig
i det du är
hon älskar att kupa sin händer runt dina fötter
och dina fötter är visande
se hur gladeliga tårna viftar i vattnet
vad är detta för vatten, det är livets hav fyllda med pärlor
inte nog med det, livets vatten är framombarnets ansikte
se huru vackert detta ansikte är, det ser dig i kärlek och det säger; se in i mina ögon
kom låt oss vandra – inte ensamna vi inväntar bakombarnet och stiger in i är
fötterna är framombarnet med viftande stjärntår och hälen är bakombarnet, vad ser hälen ut att vara. en kupad form, kanske såningshanden, kanske en potatis, låt oss för enkelhetens skull säga en såkupa. se fotens valv huru vackert livets hav här är en bäck en å en flod en, ett flöde och du är, du är den du är
och fötterna bar mig till savannen
gazeller ser jag
vad har detta med lemmar att göra för det vet jag att bilden är. en av gazellerna vänder sig till mig och ögonen säger kom. jag betar i gräset med mina vänner med min flock, du kanske ser oss stå där en och en, så är det inte för vi är en. det är så lustigt uppleva ser en ett kryp, rycker det i oss alla. det är ju svårt skriva att det börjar rycka i en och det rycker i alla, för det är inte delar.
kanske om jag ger bilden av träden i dagen. såg grå molnansikten bli en aning cinnober, sådär stormbegynnande, kanske var de ilskna på något, vad vet jag. regnen höll uppe och så ser jag vindarna röra vid träden, löven rör sig med vindarna, mellan löven ser jag det grå och inser att allt är gemensam rörelse. så lätt är det att säga; vinden rör vid bladen och bladen andas, allt andas – det är gemensam rörelse.
så återvänder jag till hjorden. det finns en i hjorden vilken vakar över oss - den gazellen lystrar är totalt närvarande i allt. lystrar till vinden, till en nål vilken faller och varnar oss. det finns de i hjorden vilka liksom sprätter till, liksom skuttar till i smyg, lite egensinnigt sådär, med ens lystrar den vakande, silar ljuden rörelsen genom hela sitt väsen. är det fara eller av godo springer vi iväg. så är det med lemmarna, med viljan. ledaren i bilden är viljan och hjorden är vill – så ser du rörelsen vilken blir då du inte har så kallad kontroll å dina lemmar
lemmar
se dina lemmar och upplev dem i dig - ut
*
(låt oss ruska huvuden tillsammans)
rör mig med vinden
fötter är rötter
silar solstrålar mellan fingrar
harklar du dig, harklar du din stämma nu
och frågar mig om jag aldrig varit i snårskogar
det har jag och i förstone ser du oframkomliga vägar eller stigar
ställer du dig helt stilla skall du se stråk framträda, framstråla
rådjur har vandrat dem.
harklar du dig igen, din stämma –
oj, ruskar du på huvudet – då säger jag;
hållfast tankarna, tankarna är fåglar
höstlöv vilka längtar in i vinden.
träden ruskar sina grenar, sin päls
vad – inte päls
träden ruskar sina grenar, blad löv far yra kring i ring
torra kvistar klättrar vindars stege ned
djur skakar vätan ur pälsen
jo, jag håller med det finns snårskogar vilka är svåra att vandra i
varför – därför att någon gick med röjsåg utan att ta reda på det fällda
så min vän, låt oss ruska huvudena tillsammans se fåglar flyga fria in i hjärtbo
*
(tonfjärilar)
han står i forsens vackra levandeströmmar
med felan så ömt intill
med stråken lyfter han fjärilar
tonfjärilar in i din blick
*
(eken)
på en kulle står han
en svag vind blåser genom väggarna
han huttrar en aning
i boet
pannan
öppnas
han kastar in några kubbar
vågorna driver
vraken
natten är ett skepp
med hissade segel
skuggorna är
ditmålade
av stoft
ur väggen blåser
en svag vind
det är många skott
i länderna
jag ser eken avkläda sig
hårdbarken
i allt detta är
myllrande livrörelse
varsamnäbbar
bjudes
in
ser
eken avkläda sig
hårdbarken
eken
glöder
ser vallarna brista
murbruket
är ändat
bakom alla dessa är
myllrande livrörelse
vallen andas klingande havre
med
blåklintsblå
och i det jag lever med glöden
minns jag
vallmofälten
så sade
eken
*
(är du)
och dansen talade
skarpt
tillrättavisande
till mig
mötte en kvinna
med det mest underbara ansikte
skimrande skymning
skimrande gryning
smaragdens
kopparglödens
ur hav steg hon
räds icke den mannen
se han sitter vakande i trädet
på västra stranden
edra blad
släpper edra trädkronor
till rörelse
och bladen skola finna
varandras
kärlekskropp
och vem är du vilken talar
frågade jag stigen ur dansen
är du
min egen röst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar