det talas så ofta om misstag om fel
ser ordet misstag och kan endast upprepa det jag en gång skrivit; det är ett missat tag
därmed är det ej en negation utan detta tag är en bön om omfamnande; det jag ser är handtaget samt handen vilken slinter eller helt enkelt stannar i luften. hänger i luften varandes ett moln. molnet kan uppleva handtaget samt handtaget kan uppleva molnet; de väntar in varandra. tag din hand i min – varför skriver jag så – det heter tag min hand i din. jag skriver så av den enkla anledningen att det är en bra bild av det missade taget. att taga kan ses vara en negation och det är det då det sker i lönndom. detta märkliga ord; lönndom. jag kan se lönnen glöda och jag kan se de negationsdömande ögonen däri är glöden den fyllda smärtan av att du ser mig ej i den jag är. missade tag viker ej undan, de väntar in dig. du snubblade och vem går förbi utan att sträcka fram handen – ja, jag vet att många gör det. i den värld jag ser är det dock så att inte ett levande väsen går förbi. var du än snubblar; blir gropen händer, blir roten en bro och så vidare. säger du; om du snubblar över stupet/kanten med ett leende i väntan av mitt svar. jag säger dig att vinden blir händer vilka bär mig.
så ser jag ordet bli misstag igen och då är det en fadäs. ser ordet och det ger mig en smak av fadd smak. nåväl står du vid spisen kan du av misstag glömma en krydda då blir smaken fadd eller du tappar hela pepparkaret i grytan då brinner smaken, det är även det till viss del en fadd smak, du det brinnande tar bort smaken, bränner bort smaken och du måste släcka smaken.
denna känsla vilken så ofta gives barn, gives vuxna av att de begår misstag upprepande gånger, stundligen är egentligen att rispa deras hud med ett vasst trubbigt föremål. sakta nöts såret in och det blir sammantaget en negationsgröt, en jag är ett misstag vilket därigenom begår misstag. jag ber er; giv icke varandra denna känsla. den blir en fallen gravsten över dig och det tar så myckna energier att resa denna gravsten
visst vet jag att fadäser sker
att misstag sker
att fel sker
se dem ej i negation
se dem i det de är
se handen vilken ”hänger” i luften se handtaget se molnet
då vet du att fel samt misstag är bilden av barnet vilket snubblar samt får ett skrubbsår. slutar du älska barnet för det – troligen inte du tar hand om såret för att det ej skall vara bli varigt och du tröstar barnet, gråt barnet mitt och har barnet lärts att gråta gör du ej då säger du helt stilla; du får gråta.
så gör fadäsen till en favör dock icke i betraktandet av att söka göra dessa misstag eller fadäser för att få favörer. det blir favörer i det att du medvetet betraktar ursprungsorsaken.
ja det är förgörande att kasta dessa ok över barnets axlar
oket blir en förgörare
du blir en förgörare
barnet blir en förgörare
ser du detta ord är det något vilket utplånar.
delar du ordet ser du för görare
det kan vara en väg för att se misstags fadäsvägen
du gör före
visar rörelsen eller tekniken
du gör före utan att ta över utförandet
tar du över kan du vara övertygad om att barnet förlorar tilliten
samt självtilliten.
det jag med detta önskar förtälja är helt enkelt, se orden i alla ordets aspekter, ty ord är spektrum av färger. möter du en förgörare – se denna i den det är. begår du en fadäs håll i kryddkaret fastare nästa gång. begår du ett misstag, tillåt handen att omfamna handtaget.
*
(anno)
det var i natten anno den brutna ådern av tidsskeende
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom
doften sände de till uppsnappande
haven hade stigit upp
helt spårlösa
kupade de vågor
lyfte utbrunna in i ögon
vaggade de avhuggna träden
vandraren satte sig följde den brutna ådern
skogarna syntes släckta
i hans ögon glödde glöder skogarna
jag bär dig genom skären
alltid
tag min hand
i hans ögon glödde glöder skogarna
bladens skriftan lövhänder kupades röda
röda i guld lyfte hennes silvrande
öppna dina ögon
kvinna
det står en säng i det avklädda rummet
svarta sopsäckar knutna
ihopvirade
väntsal
håll er däri
jag inväntar hämtningen
inväntar höstbålen
en gång brann de bålen flammande fingrar
fjärilskyssar väckande var blommas fägring
snödropparna vid jasminens
nakenfötter
den ena vår den andra sommar
en jasminblomma blommar höst
det står en säng i det avklädda rummet
väggarna i rummet bär spikhål efter bilder
kristallblommorna är burna
till floden
där
skall de blomma i hennes händer
och hennes hud skall skimra för dig
människobarn i din
vandring
gardinerna ja, jag öppnade fönstren
eldsflammor skira cinnober
de gavs vingar flög fria
fjärilskyssar
väckande
var blommas
fägring
drömfångaren kände
vinddraget
spindelmor fann vägen
drömfågel flög fri
silverklockorna
trippade ut
träden hälsade ja, nu sitta de i trädens kronor
klangerna skall lindra hårdspråkens knivar
det står en säng i det avklädda rummet
den är tom
allt annat har jag tagit bort
är borta
var skymning ser hon hans ansikte dra förbi
jag tänder inte längre lampans sken
trådarna är allt för dyrbara
en eldskål brinner ännu
den lågan följer jag
det är ej mycket olja kvar
det står en säng i det avklädda rummet
sängen är tom
det brukar vara så, mötesbilden eller är det
mönsterbilden, den brukar splittras i möte med mig
hon ser sönderrivna
de lämnade inpackningsarken kvar
det är märkligt
dessa ark brukar vikaslindas
för att glasen ej skall splittras
nu är de hopknycklade papper kastade över axeln
trycksvärtan är svårtydbar
det går ej
jag borde
jag orkar inte lyfta kvasten
jag fryser
kolen vakade med glöden inom
stranden ser fiskarna simma på ytan
fjällen skimrande glasmålningar
kyrkfönster
fenornas vita blad
segel
spända baldakiner smälla i vinden
trumma ljuder
hennes
pulshud
stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se
sanden mindes
alla strider i mannaminne
färgades röd
stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se
fåglarna lyfter havets yta
sträcker lakan viker lakan i trenne
sträcker det vikta
lakan glider genom mangels stenskivor
eller är det sömnen
sömnen vilken glider genom urets
fickrovans öppnade
bladlock
sängen är tom
pendeln i köket jagar tolv flyende
i sjuspann
molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad
havet strör silvrande klanger
silvrande i fiskarens solguldsöga
det var i natten anno den brutna ådern av tidsskeende
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom
dennes natt
hon regnar
silvrande
ned i trädets krona
ögonfåglar
ser lanternor flyta på havet
hon inser att hon natten vilken for
planterade
alla ljusstunder i havet
öppna dina ögon
kvinna
det seglar en säng i havet
stranden inväntar
hennes
an
komst
molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad
havet strör silvrande klanger
silvrande i fiskarens solguldsöga
åder
flödar helad
dagar äro upptända
kolen öppnar bladen
doften andas in
träden reser sig av haven
vandraren reser sig följer hennes resa
skogarna är ljusfyllda
i hans ögon glöder
bladens skriftan lövhänder kupas röda
röda i guld lyfter
hennes
silvrande
stämma
hon svarar an
ur havsfågels vingar stiger hon in i hans kom
i nätet tindrar tårpärlor
spindelmor
andas
ut
tolv droppar olja av rosenvind gives
eldskåls sinande upphör
i sanden stiger
lågan
genom dem för dem
är jasminen i vintern ett blommande vattenfall
och de badar i månsilver
i snödroppars lyftade
kronskålar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar