ofta har jag sagt att jag ej ser orden vara mina
att orden talas genom mig
orden är
stilla regn vilket rör vid mitt ansikte
är vindens mjuka hand
är ljus vilket faller in i mig
är den milda stämman
orden söker jag nedteckna utan min ”nedärvda – inärvda tanke”
utan den personliga sfärens tyckanden
så har jag sagt
ofta har jag hört; oabvsett vad du säger så är det du vilken skriver orden därmed är de dina
och så kan man se det
det jag undrar är varför allt måste vara mina dina
ägodelar
orden är levande
är brunnar
källor
liv
så återvänder jag till ikonmåleriet
ikonen är ett fönster mot eller till himlen
ikonen målas enligt strikta regler
egentligen personbefriade
ändå kan du urskilja vem som målade ikonen
ikonen målas i tvådimensionalitet
tvådimensionell verkan
så kan jag se skrivandet
orden strömmar in eller ned eller genom i en endimensionell verkan
jag skriver dem i tvådimensionell verkan
med läsaren är det tredimensionell verkan
så är det ju
alla vackra ord är redan skrivna
vi är förmedlare
så är det med allt konstnärligt skapande
och allt konstnärligt skapande är liv
låt mig se mitt livs ljusbilder
varifrån bilden kom
från molnens skira slöjor
från trollsländan vilken rörde vid luften
från trollsländan vilken helt stilla stod framför mig
från den vita fjärilen vilken snuddade vid slånbär blå
nypon röda
klöver vid ängens kant
från fåglarna vilka svirrade i solskålars solvatten
från träden trädens blad vilka släppte solströssel in i mina ögon
därifrån svepte bilden in
doften av farmor
hur hon matade domherrar
hur hon såg in i mig med kärleksögon
jag ser dig
hur hon visade mig patiens
hur hon i fönstren hade brännvin med svarta vinbär i
farmor så vacker så god
ett ljus i min tillvaros snårskogar
hon svepte in i ögons brunnar
dystermolnen drog in
drog ihop sina påsar sina nät runt ljuset
så mycket sökte jag hålla kvar bilden av
farmor
istället sköljde tvången fram och med dem frös jag i solen
så susade träden
du är den du är
en gång var du med dessa människor
din släkt bestående av dina föräldrar av dina syskon samt anhöriga – an höriga
ja de präglade dig
de fyllde dina påsar med karameller med eller utan papper. en del av karamellerna kletade sig fast eller ihop, andra låg en och en, en del sura en del söta. de fyllde dina påsar med tillåtna frukter med otillåtna. de fyllde dina påsar med lättnader med tyngder, oken blev mycket tunga.
du är en del av den släkten – den kretsen
det innebär inte att du är den
det innebär inte att du är din far eller din mor
de lever i dig
det innebär inte att du är dem eller blir dem
en del väsen har mycket stora ok – pålagda – att bära
de orkar inte lyfta dem själv att säga så är absurt.
viljan måste finnas – det är sant – men till själva lyftandet behövs hjälp.
du kan se bilden av tyngdlyftaren
vilken ligger i bänkpressen, tyngderna vilar på eller i ett stativ. eller då tyngderna väger väsentligt mycket mer än tyngdlyftaren klarat hittills är medhjälpare med ty tyngderna kan tappas på bröstkorgen. tyngdlyftaren har övat, har tränat för att kunna lyfta dessa tyngder, förmågan finns, viljan finns ändock väger tyngderna mer än tyngdlyftaren någonsin lyft. han har dessa medhjälpare eller tränare med sig.
och så är det – en del väsen bär mycket tunga ok och de behöver hjälp att lyfta.
du är en del av den släkten – den kretsen
det innebär inte att du är den
det innebär inte att du är din far eller din mor
de lever i dig
det innebär inte att du är dem eller blir dem
så möter du en människa
den människan har också så kallat bagage
vi växte upp så – ni växte var och en upp så och har detta med er
genom er kärlek ser ni livet med era kärleksögon
dessa ögon förlöser
det medhavda
oket
jag upprepar;
du är en del av den släkten – den kretsen
det innebär inte att du är den
det innebär inte att du är din far eller din mor
de lever i dig
det innebär inte att du är dem eller blir dem
denna mening – ordmening brukar jag igen: en del väsen bär mycket tunga ok och de behöver hjälp att lyfta. det betyder inte att du skall släppa allt för att lyfta detta väsen. det innebär inte att du är avvisande eller kärlekslös i det du säger nej. du kan ha insikten av att du ej innehar kraften eller energierna för att lyfta av oket. du kan befinna dig i en egensituation där du är orkeslös –
är det kärlekslöst att säga nej i en sådan situation.
det är ”mer” kärlekslöst att säga kom och ej inneha styrkan. samtidigt kan du ha styrkan
men du inser att genom att – om du - brukar den kraften kan detta innebära att du faller själv.
det är ej den negativa egoismen vilken framviskar ditt nej – det är omvårdnaden,
omvärnaden av ditt liv vilket gör att du säger nej.
i det att du vågar säga nej kommer orden:
detta väsen säger nu till dig att det älskar dig och att du betyder så mycket för detta väsen
men
genom ditt nej
lämnar du – är det du – vilket lämnar kvar väsendet i den situation det befinner sig i av slag av misshandel – med andra ord är det
ditt nej
vilket gör att väsendet blir kvar i sin situation
väsendet, personen fortsätter
genom ditt nej
med att säga till dig att det är gott för dig att du har kraften att säga nej – i princip: jominsann tänk bara på dig själv du, tänk inte på mig - och att du därigenom låter personen – hänvisar personen till evig fångenskap i våld och misshandel/utsatthet samt lämnar det till att dö i den situationen.
och så åter kärleksförklaringen till dig –
det är inte av godo – detta är ej av godo och det andas inte kärlek mellan raderna
detta är det mest fasansfulla en varelse kan göra –
å ena sidan deklarera sin kärlek
samt i nästa andetag deklarera
ditt ansvar
eller din skuld i det vilket sker – att du mer eller mindre hänvisar personen till döende.
det nej vi här talar om är inte ett nej vilket vänder ryggen till – det är ett nej på grund av insikten av verklighets verkan.
det är inte välvilja eller kärlek att lägga på andra
sina plågor
om
dessa
ej gör det personen vill
i det hanterandet av skeendet är den misshandlade lika mycket misshandlare – skulle vilja säga: skuldpåläggare.
detta är en riktig snårskog att ta sig igenom – ändå säger jag att då ditt hjärta säger nej är det nej vilket gäller och det är ej att vända ryggen till.
den skolade hör hjärtats röst och följer detta
men det finns alltid de vilka önskar lägga sitt ris på andras axlar,
de känner var de kan nå fram och då de ej får igenom sitt vill sker skuldpåläggelsen.
ges samvetskvalen.
minns att då ditt nej kommer ur begrundande är du i det du benämner objektiv kärlekskraft
och det är ej av illvilja eller illmenad du säger nej
det är märklig ord detta - illamenande, illvilliga – i dessa ord ser jag stickande ögon vilka lägger alla sina plågor på medvandrares axlar.
ser orden lägga och kan så skriva:
att se medvandrare med menade blickar gör illa
då vill är oskolad roffargärning gör det illa
så egentligen kan jag med ens se ordens bedjande blickar, höra deras varningar – såra icke dina medvaranden se dem i kärlek den kärlek du är allt är.
och vad är rätt och vad är fel
jag har inte rätt
dessa begrepp; rätt och fel bottnar – i min värld - i en helt annan källa än de givits
jag upplever att vi måste finna andra uttrycksmedel för rätt och fels innebörder
rätt bottnar i den djupa upplevelsen
den lever i hjärtats rena sannhets moral
den är igenkännandes i allt
… kanske rätt är en god anrättning
kanske fel är violinen vilken ljuder medans rätten intages
det är en vacker bild, en rätt består av många delar. följer du hela vandringen så har råvarorna vandrat en lång väg, jordarna de växte i, frösådden, bidan, spirandet och så vidare fram till skörden.
fram till korgarna, vandringen till torget – så kommer du dit med din korg och inhandlar råvarorna. skall kött eller fisk serveras kan du se deras vandring likaså. rätten tillagas med och av alla ingredienser och detta är en god anrättning ty du lagar den med kärlek, det är din främsta krydda.
så dukar du bordet och tänder levandeljus – en violinist förhöjer stämningen, violinisten rör vid felans strängar.
visst finns rätt och fel ordmässigt, det är alltmer min övertygelse att vi skall se vandringarna vilka leder till vilka stiger upp ur, vi skall se den goda anrättningen i stämningsljusets värme.
vad är sova
är det att vara vaken
vakande i natten
de flesta sover i dagen, vandrar så kallade säkra steg
jag upplever marker vara ”mer” vakna
stenar vara ”mer” vakna
klarvakna
så kommer natten
stegen skärps
blir så kallat osäkrare
kanske borde människan vandra ständigt i nattmörker
lyssna till natten... se jag visar dig stjärnor
det enda du behöver göra är
att sträcka ut handen för att tända ljuset
så säger natten
låt oss se detta vaken
vad är att vara vaken
är det i den stund gryningens förstlingsstråle nuddar ditt ansikte
är det i den stund skymningens förstlingsstråle nuddar ditt ansikte
jag skriver vaken och befinner mig med ens vandrandes på isen, det är en mycket vacker vinterdag.
isen råmar, luften är hög är kall
andningsrök stiger ur munnen
kinderna är rosor
läpparna är stela
blixtar har ritat mönster i isen
kanske sträckte dessa blixtar sig efter bubblor
snökristaller, snöstjärnor gnistrar
kanske är de isens brudslöja
isjungfruns brudslöja
gnistrar
vid
solhänders berörande
mjuka vindar rör vid slöjan
slöjan är snörök
snörök stiger ur isens hud
isen öppnar ett öga
en vak
det är klart dagsljus
du har slappnat av
eller somnat in
isen öppnar ett öga
en vak
du faller i
hör du dånandet i öronen
i huvudet
i hela sjön
i hela havet dånar det
samstämt
du har fallit i vaken
vattnet är kallt
din informationstanke säger dig detta:
se farorna
farorna av att falla ned i en vak
allt detta far blixtrande genom dig
du grips av panik allt medans du sjunker
alltmer
frysandes
frysande
du är verkligen
klarvaken nu
åter ser du detta faktum – i det du ej greppar skärps dina sinnen, dina samtliga sinnen
dina samtliga sinnen skärps och genom detta skärps allts sinnen
vad – undrar du huruvida du kom upp ur vaken, det gjorde du
det gör du
med en erfarenhet rikare
en medvandrares hand sträcktes fram – det kunde ske i och med att du steg ur panikrädslan samt lugnade dig.
*
(jordemodern)
jordemodern blickar upp
blickar in i
molnens mulnandeansikten
regnfolken har vandrat milsvida
hungriga
törstiga är de
hon har dukat det vackraste bordet
sätt er ned
låt mig värma edra kläder
regnfolken avkläder sig sina mantlar
jordemodern
hänger dem på tork i trädens kärlek
hon rör vid deras hudar
skimrande värme sprids genom
de äter sig mätta
förtäljer henne vandringarna
jordemodern ser deras ögon tröttas
hon har tillrätt vilobäddar
sveper sömntäcken över
strör solströssel över deras trötta
jordemodern vakar över regnfolkens sömnad
hon ser djupt in i eldkärna
det enhetliga
bladet
delade sig
höstkroppen glödde
i
mitten
flyg vackra fjäril
in
i
jordebröst
solkatt kryper upp i jordemoderns knä
hon smeker ömt
gnistregn ur pälsen
spinnandes
värme
regnfolken har vandrat milsvida
markerna är blöta
blötmarker är de
inte träsk
har du märk detta vän
vandrar du på ängen
kan du genom gräset höra dina steg
dina
steg
fortplantas
jordemodern har med månskära
skördat säden
med stenhänder
malt säden
hon har lagt alla ingredienser i kitteln
vår sommar
vindar dofter smaker
hav
degen har hon satt
hon ser degen jäsa
i sakta mak
stiger den
hon häller degen ut över träskiva
knådar
tillsätter
solsmör
himmelskt socker
sinnesros kanel
doft av vanilj
hon ringlar kringlor
penslar med ägg med grädde
strör pärlsocker över
pärlande socker
ser kringlor jäsa under höljesduk
värmer eldugnen
gräddar bullar med
pärlande
socker
doften omvärver de sovande
jordemodern vandrar till ljungen
ber om honung
vandrar till maskrosen
ber om mjölk
hon värmar mjölken med honung
dukar det vackraste bordet
väcker regnfolkens strålande ansikten
med varsamma händer har hon strukit mantlarna
i gryningen andas regnbågsvärldars rena skönhet
*
(smaragdögon)
sjöns smaragdögon
omhöljde mina ögon
såg sjön
himlarna
såg vattnet möta stranden
smaragdögon omslöt mina ögon
sjöns
smaragdögon
omhöljde
mina ögon
*
(jordbröst)
det enhetliga
bladet
delade sig
höstkroppen glödde
i
mitten
flyg vackra fjäril
in
i
jordebröst
*
(rosenbalsaminen)
rosenbalsamin står i skogsbård
stenar drar mossa över sig
löv står i lågor
här vill jag inte stå
i skuggan
bara invänta
vissnandestigars
iblomning
rosenbalsamin skuttar frödans
knäpper på luftgitarrens strängar
snart
är jag
en skog
rosenbalsaminskog
det du
*
(varifrån)
varifrån bilden kom
från
molnens skira slöjor
från
trollsländan
vilken rörde vid luften
från
trollsländan
vilken helt stilla stod framför mig
från
den vita fjärilen
vilken snuddade vid slånbär blå
nypon röda
klöver
vid ängens kant
från
fåglarna vilka svirrade
i solskålars solvatten
från
träden
trädens blad vilka släppte
solströssel in i mina ögon
därifrån
svepte bilden in
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar