jag kan i vindarna
höra vemodsängder andas
stilla
uppgivenhet
jag frågar dig vind
hur kan uppgivenhet vara stilla
det är så i det handen stranden vandrats förbi
upprepanden
livet upplever maskorna
sömmen repas upp
och i intet andas stillheten
den är det vilken omfamnar såret
den är det vilken håller händerna över såret
ser du henne sitta vid elden
hon lagar strumpor
ser du
hur hon gör
hon följer mönstret
det är detta intet förtäljer uppgivenheten
i är
är
och vinden skall hålla dina händer
är detta uppgivenhet frågar jag dig
är detta stilla uppgivenhet
det är det
uppgivenheten håller sig
sig
stilla
lyssnar till hjärtats vind vilken säger
först måste vi hela såret annars rinner allt ut
detta är inte att lägga ett lock över
det är att se, se i begrundansdjup i visshet av
att såret är icke ett sår
det är visshetens brinnande låga
känslan är att du människa
givit upp ty du är framåtlutad med kupade händer
över denna låga, är fokuserad i total närvaro
ty du vet att denna låga är meningens glödtråd
hur kan detta vara stillhet
ser du katten vid spisen
hoprullad är katten
katten är stilla
katten spinner
ty katten upplever värmen
det gör dina händer över lågan
är denna uppgivenhet min
så frågar jag dig
visst är den din uppgivenhet
så är den allas uppgivenhet vilken bär tårade ögon
av osedda markers blomning
och uppgivenhet andas alla havs diamanter
se
natten upplysas
i dig
*
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
en gång steg klipporna ur havet. först sträckte klipporna ut benen, sakta mycket sakta
sakta sävligt ty de benen hade ej varit sträckta i evinnerliga havsandningar.
havet, haven hade cirklat många gånger om
tinderögonen vid elden såg frågande i berättarljusets ansikte,
tystbladet lade sig en stund i kretsen av stjärnor
undrar du varför jag ständigt skriver cirklar, havet cirklar
den enda fråga jag till din undran viskar är – varifrån tror du kvarnhjulen kom från, skovelhjulen kom från. och visst var det så att vattenfolken visade människofärder hur de kan lyfta vatten
tystbladet rörde sig litegrann, en aning och tinderögonen fann lugn
nåväl, klipporna hade länge drömt detta tillstånd, ända fram till denna exakta stund.
de rätade ut benen ur den sammanhållna rörelsen.
åter såg tinderögonen undrande ut.
har du sett valar stiga upp ur havet eller lyft din hand samt prova rörelsen av att mjukt stryka undan en hårlock från din panna, från dina ögon, en regndroppe från ditt ansikte från pannans radband, en slöja från ansiktet, eller helt enkelt vika undan täcket i morgonsolen.
berättarljuset log kärlek i det detta såg tinderögonens händer stiga in i fågelvingar, så vackra rörde vingarnas rörelser sig genom tystkronan
den rörelsen använder klipporna, använde klipporna och havet särade särar sina slutna ögonlock, ögonvingar, ögonfåglar viker undan molntäcke stiger ur sömn in i drömvisa vandringar
det var inte så att klipporna vandrade länge för den skull långt. klipporna satte sig vakande vid havet, i nätternas släckta vemod vaka de med henne, vaka de med gryningsstrimmans bud, det är fullbordat
så mycket älskar klipporna havens sånger, så mycket älskar haven klippornas sånger, så mycket älskar de varandras händer i varande.
nu kunde klipporna se havet, uppleva havets berörelse och klipporna kupade sina händer för att möta havet och havet lade sig mjukt tillrätta
se viskade havet, se viskade vindar
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida. mjuka vackra böljande linjer, mjuka kullar dalar, vi är vackra, vackra tillsammans, i fjärran hörde de en vemodsklang av vissnad kvinnoblommas bladhänder, klipporna fällde tröstandeljus genom ådror bedjandes nå henne
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida.
och klipporna visste att de var och är en del av allt detta vackra
klipporna såg friängarna med gräshav med ängsblommor såg öppna frividder, hörde ljud stämmor, röster sade vinden. röster var det visst oslipade eggar gälla skärande talade om, om haven om klipporna, sparkade undan stenar i vandring, talade om molnen om himlarna om varandra, om utan ögon, om bakom ryggar.
klipporna ryste samt sökte förtälja rösterna skönhetens sanna varande, pudrade glitterljus i fingerfåror, pudrade skimmervärme i hudars sprickor, rösterna, rösterna hade svårt att höra klipporna, rösterna satte sig över
klipporna skådade i det rösterna sov
var det molnen vilka strövade
vinden viskar får
får är detta, lamm är detta
så mjuka de ser ut
andra röster bar vindar fram
barfotafötter kittlandemjukas rörelse
klipporna hördeupplevde silverblad svischande i ängen
ett underligt ljud, vinden satte sig en stund i klippans hand, detta är skäror, de skördar säden, detta är skäror är knivar med vass egg, de skördar säden till höstan till vinterstormarnas ylanden. det borde göra ont viskade klipporna, det skälver i oss alldeles innan, det borde göra ont ändock lägger sig ängsgräset ned i glädje till mättnad, det gör inte ont på det viset rörde vinden vid klippornas panna,
löv, blad dansade virvlade ysterdanser i luften i markerna
barfotafötters pärlljus
vinden rörde vid smärtans pilträd, dessa finns i allt detta
länge kunde klipporna se eldar dansa i nattljusen, rösterna var varma ljusa i elddansernas skimmer. i dagsljusen var de mera skarpa återigen lätta till gällhet, taggiga eggar, brustna silverblad. eldar blev allt färre, märkliga ljussken begynte uppta nattljusens milda ögon, eldar blev allt färre och så en dag upplevde klipporna skarpa hugg. rösterna bröt stenar med hackor och spett, bröt bitar ur klipporna utan frågor, frågeljus utan berättelser om, varför
utan förklaringsljus
det gjorde ont, visst gjorde det. det vilket gjorde mest ont var, var rösternas okänsla ändå ville klipporna tro att det vilket skedde var av godo. och visst var stenarna brutna ur men ändock var de samman med klipporna vid havet. då och då hördes stenarnas kvedosånger, då och då steg stenarnas kvedosånger in, i vindarna höres vemodsängder andas, stilla uppgivenhet, stenarna pressades samman, hölls fast, det brände, det kylde, det skavde. klipporna såg en mur växa upp, en stenmur delade ängen, ängens ansikte, ängens bröst bar ett skrovligt ärr och stenarna grät, rösterna trodde det var regn i nätternas släckta, och inte var detta klippornas vilja, stenarnas vilja.
i intet andas stillheten, den är det vilken omfamnar såret, den är det vilken håller händerna över såret. vid kanske mitten av muren växte ett träd fram, ett synnerligen sällsynt träd, krona vid, rötter vida, stammen stadig. ändock lutade trädet sig omfamnandes talandes med muren, med ängen, med dimman, med allt och i nattljusens vakande skedde det.
inte någon av rösterna såg trädet kupa händer runt sten efter sten. kastade varsamt stenar i vidbåge in i havets mottagande händer. och stenbarnen lade sig till ro i havet med klipporna.
däri växa rosenbladssången in i ängens helade marker.
och trädet, trädet står i ängens vida cirkel vakar över liven, frigör de fångna. och högt upp i cirkelns eviga eld svävar örnen svävar kondoren i balansströmmar
och där
där under trädet växer drömorden mina
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner till din ära moder
i kärlek ur våra hjärtan
uppstigna är vi ur drömvakar
vakande är vi
med lågor i handbladsskålar
berättarljuset svepte med ögonvingar drömstoff i tinderljusögon
nu hoprullade i vakandesömn.
Bredde kärleksmantel över de sovande
vakande, bad eld
glödskimra
bad daggens diamanter vaka
med deras ljus
med deras värme
så lyfte hon
färdas med månstrimma till berget
bergets skål där hon vakar med ordens bladregn
stänker regnbågsvatten i törstandestigar
och längtanssorgen öppnar sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner
till din ära moder
i kärlek ur
mitt hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar