i ett av alla ögonblick
kan skönheten
omfamna
dig
du ser orden
egentligen utan tolkning
jag ser ord vika upp bladen inför dig
ser dina händer varsamt röra vid det du ser
oändligt varsamt
uttrycker du din upplevelse
detta
utan att störa ordklangens
doft
*
stig fram i din värdighet
mansvärdighet
kvinnovärdighet
ja - ett människovara i det
vilka i detta lever skulle vara
alla drömmars förverkligande i varandet
det är
drömmens vilja
ses
vandras
in i verklighetsförverkligande
stig fram i din värdighet
mansvärdighet
kvinnovärdighet
ja - ett människovara i det
vilka i detta lever skulle vara
alla drömmars förverkligande i varandet
genom detta skall det mänskliga
stiga in i vara bli
vara källans
rena
flöden
de skulle vara älskanden utan gjorda bilder
älskanden
där de älskande
älskar varandra "vita"
där de ej älskar den bild de har gjort av den de mötte
så ofta göres en bild
så söks den bilden
i gator i prång i korridorer
labyrinterna tätnar
tråden viskar
se
hörs ej
drar ihop sig i
bidan
ty i nystanet andas sannhetens möte
så ofta göres en bild
så söks den bilden vilken den tilltänkte/tilltänkta skall motsvara
en bild, en slags animering
så plötsligt en dag en natt står ett ungefär där
bilden
den bild jag har gjort av den jag nu skall älska
den bild vilken nu skall älska mig
står plötsligt inför ansiktet
sakta klarar bilden inte av att vara den gjorda bilden
bilden har ju en ram
det levande väsendet har ej en ram
mötet är liv
levande
vulkanandning rent av
levande
liv
är mötet
så är krackeleringsslagen igång
älska är ett av de vackraste tempelgårdarna
att föra någon bakom ljuset
är ej
att föra denna i mörker
är ej att lägga händer över dennes ögon
ty ljuset lyser upp mörkret
och hur skall jag se dessa ord, naturligtvis stannar tanken mig – vad är det du säger – är det en undanmanöver eller vad.
å ena sidan kan jag se det krumbuktiska i detta å andra sidan ser jag skönheten. låt mig söka giva en bild ur det orden kom till mig.
(nattskepp)
vet du vad mörkret är
den vackra natten
ibland
helt så kallat släckt
natten är
indigoskepp
fören nosar in i dimbalkar bärande tak
aktern följer följesamt med
du är i en hand
vaggande
doftande
skogar höjder vidder
händer silverblad upplevande händer
kvistar skov
master
ankare
roder
kompassnålen följer rosens väg
indigosegel
andas
inreriken öppnas vida vingar
blåblommande
till skallror bruna
linnelärft
ängsullsfältens skimrandevita
bomullsmjuka moln
i nattflodens djupblå händer
gavs de vitsolars djupblå midnattsdröm
mattade av vindar
av sols torkan
böljande tält
flammande eldar
mjuka
böljande höfter
bjällror
kvinnosånger
kvinnofägring
mäns mantelvärnads
ögon fyllda
i nattens klara tändas stjärnor
haven sträcker fingrar
väter seglen
doften stiger till dig
ur nattens händer
hav
tinderljusstänk
tång
klippor
allt det nattens skepp strävar i
i gryning
rodnar de sovandes
kinder
strimma är en fjäder
vilken lägges i din hand
så skriv mig orden
talade
*
en vy kan tilltala blicken, ögonen så mycket att blickinnehavaren förglömmer en närvaro fylld av kärlek
så mycket fylls blickinnehavaren av ägandevånda att denne tar fram sin vassaste sax samt klipper ut denna vy.
för att denna vy ej skall smita undan sätts en fasthållande ram runt, till yttermera sätts, skruvas öglor fast på baksidan i vilka upphängningstrådar/tråden sätts.
denna vy är nu försäkrat fast.
det vill säga denna vy är rymningssäkrad.
ju, du kanske har försäkrat denna nu tavla genom en försäkring, utifall att väggen rasar eller annat sker, så att du inte förlorar något om bilden/tavlan går sönder. du vill ju ha ett visst värde åter på grund av allt arbete du lagt ned.
menar blott, först klippa ut denna vy – detta landskap samt bära hem detta landskap med mark, jord, stenar, träd, himlar, moln och allt, det var ett tungt arbete. samt detta att finna en ram och skruvar och tråd och plats. att det blev ett uppkommet hål spelade kanske i stunden ej så stor roll, bilden har du hemma. är jag sarkastisk – inte alls. du leder dig själv bakom ljuset. dessutom är min fråga; vad lovade du denna vy då du bar hem den, lovade du den värme, ljus en trygg plats att vårda den med ömhet – inte det. ja, det var ju bra då behöver du inte utföra speciellt mycket. är jag sarkastisk – nej inte alls jag retas, sinnesretas och jag har inte elaka avsikter inte alls.
du har hängt upp bilden
denna vy är nu försäkrat fast
det vill säga denna vy är rymningssäkrad
så kan du tro
du glömde tejpa på baksidan, sakta lossnar bakstycket litegrann, öglorna liksom skruvar ut sig, tråden sträcker på sig slaknar och sträcker på sig, det är ett veck på tråden och någon slår i en dörr, väggen skakar och tavlan dimper ned i golvet med en smäll.
du häpnar vid åsynen
marken har sträckt ut sig över hela golvet, träd växer, gräs, stenarna är där leendeljusa, himlar, seglande moln – allt är där fyllt av liv. med ens inser du att vyn skänker dig mer egentligen utan ram.
ibland undrar jag hur det kan komma sig att detta med ägande upptar så många steg, så många tröttande steg. ser hur strider har uppkommit, just på grund av ägande, strider, dueller och så vidare. så mycken kraft för att uppfylla den yttre ridån, måla draperiet vilket döljer dig.
så mycken kraft eller energier åtgår till att säga nej till ditt själv, till förnekelse.
ja, det är märkligt hur många strider det är vilka uppkommit på grund av ägandebegär, strider har uppkommit vilka är kamper om ägodelsting, dock inte för bevarandet av är
är vilket är rörelse, berörelse, är källan till liv
är kärlekens händer
är kärlekens
vind
den vinden flyr icke
den lägger armen runt axlar ser djupt in i ögon
säger
kom
*
(längtanssorg)
hon står under den glödande lönnen
fingrar
är gnistrande
rubiner
vän
var är dina smaragdblad
vän
var är gungan du vaggade mina drömmar i
lönnen skakar sitt vackra hår
hon står i ringen av
rödhänder
längtanssorg
ur marken
växer
droppar
regn
droppar
viker ut blad
är
klangskålar
rödhänder
värnar
hon sitter under den glödande lönnen
fingrar
är
rena
kristallstavar
hon väcker klanger
ur sin
längtanssorg
lönnen flätar fingrar
sätt dig i
låt mig vagga dina drömmar
jag är inte det de säger
vind hör annalkandes kallan
vänder ansikte
till
låt oss plantera din längtanssorg
här invid lönnen
följa de tolv rosornas
uppfyllelse
den
vinden flyr icke
den lägger armen runt axlar
ser djupt in i ögon
säger
kom
vi vandrar hem
*
ja det ägnas oerhörda mängder av energier för att frigöra ägodelar till sig. det jag ser är öppnade slussportar däri vattnet dånar ut – slöseri med resurser kanske du säger – inte alls, ditt hjärta dånar i det du förnekar dig ditt själv
skulle du människa använda alla de energier du brukar till att döva dig till att se dig själv i ditt inre ljus, med dina inre ögon. ja, då skulle du människa storligen bli förvånad ty det är inte en strid egentligen.
det är du och din skugga, ditt högre samt lägre jag vilket står där och är duellanter. och varför är det så; det är så av den enkla anledningen att du ställer det utanför vilket du sökte sätta i ram. vyn, landskapet är ditt hjärtas röst, den rösten uppfyller dina rum med verklighet.
skuggan ber dig; tag min hand för mig in i ljuset, låt oss balansera dina ögon inte blända dem
du kan se detta i bilden av att du är född till tvilling, du föddes varandes enäggstvilling eller tvåäggs – det spelar inte en roll. skriver så för att du skall veta att jag ej talar om stjärntecken/astrologi. du är en tvilling, eller mer ett tvillingpar lever i dig och du är den ende vilken kan leda dem genom ditt hjärta
striden uppkommer genom att du sätter en mask över den ene – detta lever i filmen mannen med järnmasken, där – i den filmen kan du se en – egentligen – mycket bra bild av denna kamp, även om de kanske inte alls hade den avsikten vid görandet av denna film.
*
(härvande)
i skymningskjolar
böljande
föres livsgärning till
så vackra skölja himlar härvor av garn
grytor
rundmagade svartjärn
burna av
trenne
ben
svartjärns rundmagade grytor
skänka skymningsdimma i ängshänder
stenringar
glöda
ur
regnströdda
dofter
av svampars milda färgbad
hela natten
rör kvinnorna
i skymningskjolar böljande
föres livsgärning till
härvor
kvinnorna röra
natten hela
i grytor
hela natten vaka de
kvinnorna
deras ansikten skimra
skimra
i berättargivande
värme
sakta
skrida hon
hon från havet närmre
kvinnorna
skaka
härvor fria
i
trädhänder
hänga färgringar
i
gryningens första
klang
kalla hon
hon väverskor till
och dagen sejda de vacker till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar