vad är hjältar
är det dessa vilka dekoreras med stjärnor, med medaljer
militärer
mil i tärer – mil i tär
mil i tär er
vilka i nätterna ser ansikten vandra parad
blödande jämrande lemlästade sargade
är hjältar de vilka använder svärdet till förstörelse
det vilket benämns med dödlig utgång
är hjältar de vilka är slavar till krigsherrars ränker
och är det krigsherren eller soldaten vilken är
vilka är hjältar
är båda hjältar
eller planeraren
är båda hjältar
eller utföraren
är detta att vara hjälte
är detta hjältemod
varför dekoreras deras bröst likt tårtor
deras axlar med revärer
axelklaffar
hjärtat har klaffar
varför axelklaffar
deras skor
stövlar
kängor är färgade med blod
eller är hjälten den vilken förbinder såren
den vilken vakar vid smärtbäraren
den vilken upplevt svärdet genomborra
är hjälten den
vilken i tysthet är närvarande
medvarande
vilken släpper ljusfåglar till den sörjandes bädd
är hjälten den vilken väljer att möta sina jordiska föräldrar
trots att de – själen/barnet – vid insteget visste
är barnet hjälte är barnen hjältar vilka visste vad de skulle komma att möta
barnet, barnen säger – jag bär en fågel i min hand, fågeln flyger, jag sänder den, fågeln kommer i en stund av liv med grönskande kvist i näbben
är hjälten föräldrarna vilka visste
är hjälten fadern vilken visar vägleder
trots att han vet att en dag råder farväl
är hjälten modern vilken bar barnet
ammade vaggade nynnade
gav ömhetens blad
smyckeorden vilka gav vägen skönhet
trots att hon vet att en dag råder farväl
är hjälten den vilken alltid stannar trots slag bannelser och annat
lyfter sin hand och smeker lugn i kärlek
är hjälten den vilken ser de mörka molnen dras samman
och stiger in i dessa moln i vetande av att molnen skingras
just genom att denne vågade
fylld av mod steg in
är hjälten den vilken med darrande ben
darrande händer
darrande själ
stiger in i är
trots att den vet
de kluvnas tungor
i vetskap av
det vilket är sker
skriver vi alla fasor
är det hjältemod
eller skriver vi det nobla
den nobla själens vandring
är det hjältemod
att uppleva sig gå under och ändock vandra
med högburet huvud i hjärtats händer
och vad är att gå under, är det att giva upp andan
den egna andan samt stiga in i det vilket är nobel
nobelt i bemärkelsen ädelt
är detta gå under att stiga in i nobelt samt däri
stråla ädelt, vara ädelsten i livet
däri strålarna skänker regnbågstoner in i trötta ögon
jag kan i detta nobla se det ädla sinnet vara en springbrunn
och den är vacker mycket vacker
ett eftertraktansvärt fullt genomförbart faktum.
egentligen behövs inte stora åthävor samt övningar.
nej, inte alls det räcker med att tala skriva nobla ord, nobelhet.
det är det likvärdiga faktumet med att skriva kärlek gång på gång,
ända tills den muren är högre än den vilken skriver söndring
och denna kärlekens mur är inte en mur i negativ
särskiljande avskiljande bemärkelse.
är ej en fängelsemur utan en total frihetsmur - inre
ty den är av andeljus är av serafims sånger.
dessa sånger tonar ur hjärtats källa samt övergår till rörelse,
därigenom är du människa gudomens ljusrörelse
och den rörelsen är allkärlek är vilja är harmoni.
*
jag frågar dig
är huvudbonad
den väggbonad
vilken sömmats av så många stygn
är huvudbonaden
den vägg vilken
hindrar
förhindrar
elden
att brinna
av misstanken att den skall elda upp stygnen
och vad vore det för farligt
det vilket återstår är den rena vita väven
och barnet ser in i väven den vita
ser allvärldars sagoskepp
segla
och jag vet ej varför sköldpaddan så ofta återkommer
varför havens sånger sköljer genom mig
varför dofterna uppfyller mig
jag ser havet är havet befinner mig i havet
dansar med ljuspelare vilka bryter ytans makt
är i sköldpaddans lugn
är med sköldpaddan
är sköldpaddan
andas havens strömmar
djupa
höga låga stigande
ebb
flod
sköljer mig upp på strand
vaggande min kropp eller sanden
vad är det mina spår ritar
en stjälk
en stängel
mjuka vågor
och jag vet vart
vägen leder
med paddlarna
gräver jag
exakt med den rörelse jag rörde vid havet
grävde i havets pärlor kanske
sanden är glödhet
solen värmer den i dagarna
jag gräver in till fukten
och däri lägger jag livsäggen
så gräver jag över sanden
och vet att livsäggen har det bra
innan jag lämnar platsen
viskar jag
väg
in i livsäggens hjärta
så vänder jag mitt ansikte in i havet
i detta hav befrias kroppen ur tyngden
ja jag upplever själens rörelse
i urvaggan
själens rörelse är dans
och detta är dansens urvagga
varifrån kommer denna upplevelse
dels av min upplevelse i hav i sjöar
dels ur alla de nätter jag förts in i hav
dels ur en film jag såg eller ett videoklipp – en dansare befinner sig i havet
valar strömmar runt och rörelsen är fylld av detta lugn, med exakthet utförs rörelsen
och jag kan leva med upplevelsen av hur denna dans skulle vara tillsammans med valarnas sång istället för den kvinna vilken nu sjöng – lisa gerarrd – hennes röst är fascinerande, jag lever dock med bilden av rörelsen i valarnas tonande sång
i det att jag skriver detta återvänder jag till ord jag nedtecknat, ja – de är påtagliga; gudomens ljus är i oss och vi i den – därigenom är vi gudomlig rörelse. lever vi med det lugnet denna totala fokusering i lyssnande medskapande är rörelsen harmoni samt befriad från hets och rusning. det jag här säger är; lev icke med gudomens ljus i huvudets boning lev med det i det öppna hjärtat
*
(huvudbonad)
hon stod på en klippa
havet andades vid klippans hals
vindarna
andades
mjuksmekande
vände hennes ansikte till stranden
karavanen
myllrade i ordning ned till havet
förenades med havet utan betänkning
paddlarna rördes per automatik
hon log
ty karavanens längtan
var ljusglädje
havet omfamnade hennes ögon
hon såg svävande rörelse
lugn vacker
jordvinden strök över hennes ögonljus
hon bär en underlig huvudbonad
ett skal av okänd känd art
huvudbonaden var mjukrundad
mjukrundad med fält
fält av sägner
i det hon vandrade syntes hennes spår i sanden
himlarna log rosendoftande spetsfundigt
fyllda av godhet
kanske såg de karavanen
den myllrande ordningen
kanske hörde de ljusplasket
kanske såg de tinderblommorna
i det paddlarna
rördes
i det hon nu vandrar har havsljusen sjunkit djupt in
dagarna är glödheta torra nätterna är huttrande jordkällare
det bekom henne ej vare sig det ena eller det andra
det andra eller det ena
det vilket fyllde henne i nätterna var
är jordkällaren vari kristallorden duggar tätt
in i dagens sandmolnsvågor
en sten stiger ur sandbädden
hon möter däri en kameleont
blixt stilla blickar denne ut över in i vidderna
översidan är blå
himmelsblå
undersidan är sandfärgad
med vissa stänk av stenfärg
kameleonten studerar hennes vandring
spåren hon lämnar är mjukvackra
vad är din huvudbonad
sägenomspunnen är den det kan jag höra
så tydligt ja jag upplever mina färger följa med
säg mig vart är du på vägen
jag söker rörelsen
kameleonten lyfter fyra flikar
gå dit
lyft haven ur djupen
hon bugar
kameleonten skänker henne
fingerborg med skugga
se här vila i denna
då dagen
glöder
hon bär en underlig huvudbonad
ett skal av okänd känd art
huvudbonaden var mjukrundad
mjukrundad med fält
fält av sägner
sägner givna av fröhänder
stegen är lugna
i det lugn ur ålder är
där tiden är en fjäder
av okänd känd art
där horisontens strimma för länge sedan
helt nära
kupade händer om
händer höll hon alltid
håller hon alltid öppna
det finns de vilka ser lågor skimra
hon kände en fläkt av
storken landade vid hennes sida
besynnerligt detta
din huvudbonad är den en hjälm eller vad
jag gavs en gång tillåtelse att fläta denna
av tusenjordarna ofta var de hårda strävkvistade
då brukade jag stämjärn därtill
de andades ut ur sina fållor
ser du
i varje ruta är en fröbädd
är den ej tung att bära
inte tyngre än din natt och dag
snart är den i mognadsgrad
snart
mycket
snart
vart leder din väg
jag söker rörelsen i fälten
låt mig visa dig vägen
jag har flugit så många gånger över natten in i dagen
över dagen in i natten
så kom det sig att storken veckade sandmanteln
havet låg öppnat
blåskimrande turkosandning
häri är rörelsen du söker
hon bugar inför storken
lyfter varsamt av huvudbonaden
med händer gräver hon en grop
i glödande sand
ända tills jordkällaren öppnar
kristallorden
däri
bäddar hon livsäggen
storken lyfter skalet in i solvinda
hon är i havet
följer med
hör sången allt närmre
hon dansar med valarna
djupt in i rörelsen
i valars ögon ser hon sköldpaddans
visdomslugn
hon står på en klippa
havet andas vid klippans hals
vindarna
andas
mjuksmekande
vänder hennes ansikte till stranden
karavanen
myllrar i ordning ned till havet
förenas med havet utan betänkning
paddlarna rörs per automatik
hon ler
ty karavanens längtan
är ljusglädje
havet omfamnade hennes ögon
hon ser
är
svävande rörelse
lugn vacker
*
för mig in i
havet
i havets djupa sånger
där kättingar löses upp från
vrister
där fötterna vandrar
upplevande
meningsstigar
och sandkornen
vilka stiger
är stjärnvärldar
ur
snäckans stämma
ser du
solträdet
med tusendesolar
hör du trädets sånger
icke en
en
sol
tusende
ser du solfågel
röra vid
bladkorgar
kojor
redo
reden
för mig in i
havet
i havets djupa sånger
där kättingar löses upp från
vrister
där fötterna vandrar
upplevande
meningsstigar
och sandkornen
vilka stiger
är stjärnvärldar
ur
snäckans stämma
i min själ
uppstiger
solträdet
*
*
(hennes stämma)
regnfolkens
mantlar
böljar mjuka vågor
av
droppljus
regnbågskrigare
lyfter stavar till varandra når
kvinnor
väcker
diadems
tonande färger
se
i solträd
sitter
silverfågel
bär hennes stämma
in i
gryning
*
(ängsullsdröm)
i sommarens nätter har hon vävt lärft
av ängsullsdrömmar
vek lakanen
rena vita
helt utan bårder
barden
lyssnar till jordens till alltets sånger
stämman stiger ur hans ögon
hon bäddar runt fröbarnen
med jordlakan
sov
vackra innerliga
mognad
min panna är smärta
molnen lever i min panna
söker fläkta dem med mild hand
flyg vackra moln flyg
det sker
i dessa stunder sker är
höj din klara stämma
hon snör av sig kängorna
vilka höll samman stegen
berget
glasberget reser sig ur grå granit
hala är stegen
ger inte fäste
natten faller in i hennes ögon
är nattens himmel ett hav med seglande båtar
snäckskal med tända lanternor
för att du ej skall gå vilse
barden tar ur livbälte fram
handtrumma
böneskallra
snurrar
lyss till stjärnklangernas med dig är
stenen vet
det
vilket vinden ej vet
vinden vet
det
vilket stenen ej vet
ändock
vet
de båda
ty de lyssnar till jordens till alltets sånger
tillför varandra sagan vilket är liv
är i
ett
är
är
stenen
ligger till synes i sin bädd
loj och spinnande i solen
vad spinner stenen
barden ler
tar ur bröstet fram
stränginstrumentet
stenen spinner
det du inte alltid ser människoöga
spinner
den tråd
genom vilken stenen klättrar
in i molnstenars riken
så segla de
i stjärnhav
är nattens himmel
ett hav med seglande båtar
snäckskal med tända lanternor
för att du ej skall gå vilse
barden
lyfter ur andning
flöjten av körsbärsträds gåva
hon bjuder honom
farväl
vilket ej är farväl
hennes hjärta
reser med honom
vandrar med honom i hans allfärder
hans ögon
omfamnar henne
du är min strålande silverljusstjärna
utan dig förblöder mina floder
hennes ögon
omfamnar honom
och du är mina guldvingar höljande
utan dig torkar mina floder ut
så vad är då
vårt liv
älskade
stenen öppnar sina ögon
strör regnbågsstoff i deras händer
och stenen
klättrar nedför tråden
barden
lyfter ur fingrar
cymbaler
stenen nynnar
moln hopas
skyfallen drar in
tårar spolar spindeln bort
solfingrar rör vid
stenen ler mjukt
jag är spindelns kropp
spindelns ben är mina rottrådar
vad spinner jag
nynnar
stenen
spindeln stannar en stund i vävargärning
stenen spinner nätet
i vilket grynings/skymningsdaggen stiger in
och nätet är en not och noten är en not
och not är en ton
av tonen vaknar vinden
vinden sträcker ut sina vingar
flyger in i dagen
havet ligger stilla
spegelblank sjö
i havet är allvärldars droppar
barden
bugar inför hav
snäcka stiger in i hans händer
vinden
vindar kan locka havet in i vågdans
in i stormande svallande lek
in i stiltje
allt det vilket är hav
är sjö
är vatten
och vattnet sköljer in till stranden
strandens stenar löses upp
är sand är sandhav
så leder allt i varande varandra
allt blev med ens stilla
hon hade knutit upp kängorna
vilka höll fast stigen
berget
glasberget reser sig ur grå granit
hala är stegen
ger inte fäste
natten faller in i hennes ögon
hon trodde det var ett berg
hon trodde du är ett berg
trampade genom
molnet
faller svindlande in i lugn
svävar fri
godnatten faller in i hennes ögon
är nattens himmel ett hav med seglande båtar
snäckskal med tända lanternor
för att du ej skall gå vilse
barden möter henne
vid stigen vilken leder till boplatsen
han lyfter hennes händer
andas in doften av jordevärvs skönhet
örter kryddor
rosen
balsaminen
lavendeln
han för henne varsamt till sitt bröst
lägger stråken an
du är min strålande silverljusstjärna
hon viskar ömt
jag har väntat dig
du är
mina guldvingar höljande
så är
vårt liv
älskade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar