vandrade över släckta marker
min hud
en röst
en vind nådde mig
orden vilka ljöd in
är
jag kan tända lågan i din släckta hand
*
ja
livet består av så många blad
och alla ber oss
helt stilla
skölja dem i våra ögons positiva pol
och negationerna kastas likt eldklot efter oss, fästar vid och de är svåra ducka för, frågan är huruvida vi skall ducka för de eldklot vilka kastas efter oss. kanske skall vi helt utan mur ta dem i våra händer. eldklot brukar fräsa till och sedan falla likt flagor, regn vackra regn faller och flagorna blir näring. jag ser den skadade ser såret vara, var bubblar fram och det är risk för kallbrand, vad gör den vise, den vise glödgar järn och håller till såret. det fanns de vilka hällde krut – i avvägd dosering – i såret samt antände. ja, jag ser dessa variga sår och jag ser hur de visa alltid använde eld till rening till läkning till helande – just för att förhindra kallbrand. kallbrand – se ordet, upplev meningen: kallbrand. de brände rent såret för att förhindra kallbrand, för att förhindra amputation eller sakta döende.
vad sker vid amputation, jo fantombilden talar, din skugga talar; det benämns fantomsmärta. och så är det med sår vilka ej tas om hand, de är bönande fantomsmärtor vilka sääger; snälla – se mig.
och modern har burit barnen
har burit och bär
hon har helat såren
och elden har alltid följt henne
så vad ser du i det du tar emot eldklotet i dina händer
det fräser och kanske bränner det till, dina händer borde vara svedda, borde vara fyllda med brännblåsor, de är ej detta
eldklotet brände ditt händer för att du skall se
för att du ni skall se helhetens verkan
modern håller alltid detta eldklot i sina händer
det kallas för jordens inre
det är ett hjärta så vackert
och i detta hjärta är allas är allts hjärta
hon släpper det ej, har aldrig släppt det – det hon ber är
kupa edra händer runt allas vårt hjärta
inte bara kupa era fysiska händer – ty i det jag säger händer är det edra livsströmmar edra rörelser, det jag säger är: jag bjuder eder att stiga in i rosentemplet i hjärtats tempelträdgård.
höst vår
vinter sommar
händer huvud fötter
väster öster nord syd
alla dessa är poler
ser jag dessa poler så kallat endimensionellt ser jag en sammansvetsad punkt, en sammanhållande punkt, ett vägkors, en hjärtpunkt, en pupill
polerna är linjer strålande ut från denna kropp. i den bilden är detta en stjärnkropp med strålar, en kärna med växtvilja vilken övergår allt förstånd; jag önskar benämna denna stjärna; modersstjärna
då är detta till viss del det allseende ögat, vilket är hjärtat, vilket är allts ursprung, vilket är kärlek, vilken övergår allt förstånd
ser dessa polers bild samt korsets bild och återförs till evangelierna – markus matteus johannes lukas. jag har skrivit om dessa tidigare och i det jag skrev det jag upplevde i dem, upplevde jag mig snurrig. ja, verkligen snurrig och jag kan se varför nu:
berg kan splittras, det är så, berg kan splittras i tusen delar, virvla runt med eller runt ett eldklot för att sedan lägga sig ned, helt stilla i fri - sol rör vid rödmånes ansikte, stygnen brister ur hennes mun forsar silver, sols månande vårde, bergen lägger sig stilla tillrätta.
jag upplevde mig verkligen snurrig, som att jag inte förstod vad eller vilket, i tillit fortsatte jag skriva alltmedan rösten viskade ; det är så och jag kan se nu varför orden återkommer: vilket övergår allt förstånd. snurrig var jag, verkligen snurrig och det är väl klart; bitarna bar inte vilja till att lägga sig ned, lägga sig stilla. ser gång på gång bilden av johannes till skorpion. johannes/örnen i himlars rymder och skorpionen i öknars hetta
ja, jag ser zodiaken ”vridas” – i det jag skriver nu ser jag bilden av händer vilka vrider sig om varandra – zodiaken vrides, cirkulerar medsols. livets cirkel cirkulerar, är i ständig rörelse, årstiderna är ej tydliga i alla så kallade klimatzoner, ändock är de i allt
ser nu barnet i moderns liv, hur barnet svävar i vatten – fråga dig hur begynnelsen är skriven
det står skrivet överallt – framförallt i allt
ser hur barnet vänder sig med huvudet, huvudet nedåt till instigning
fråga dig hur läke, helandefolken ser örternas verkan. hur livets träd är i ständig, evig cirkulerande rörelse, detta för att kronan samt rötterna alltid är varandra, stammen är förmedlare
ser nu barnet i moderns liv, hur barnet svävar i vatten – fråga dig hur begynnelsen är skriven
det står skrivet överallt – framförallt i allt
ser hur barnet vänder sig med huvudet, huvudet nedåt till instigning – och det är det intressanta jag ser. det talas om att det vilket nu sker är att polerna nord samt syd ”byter” plats – kondorens samt örnens förening – samt att detta innebär en ny värld, en hjärtvärld
inför denna nydaning, inför detta tima skall mörker vara – räds ej, andas positiv ljusvärme. så sägs det ej, jag säger detta: räds ej, andas positiv ljusvärme.
och han sade; varde ljus
i trenne dagar rådde mörker vid hans korsfästelse
han lades i grottans mörker till uppståndelse
dödsrikesvandringarna
han sade; varde ljus
vid barnets instigande i moderns födslokanal är jag övertygad om att detta är att ”dö litegrann”, är jag övertygad om att barnet känner sig befinna sig i mörker – mörkerzon.
detta visas oss i det att regnen drager in
molnen dras samman - sammandragningar
mörknar – mulnande ansikten - krystande
regnen drager in
molnen dras samman
mörknar
regnen sköljer in
fostervattnet går
barnet instiger med huvudet först
till ljus, möter starkt ljus
och nu till det jag ser;
det så kallat nya är at huvudet blir våra fötter
vad – skall vi gå på huvudet kanske du skriker
jag säger; förändra ert tänkande
människan har så intensivt sökt himlarnas sannhet, den ena läran efter den andra – ett riktigt babels torn eller lutande tornet i piza,
så intensivt har hon människan sökt att hon på sätt och vids avskurit huvudet från fötterna – stammen vinglar,
fötterna har andats in moderns kärlek, så är det, så ser jag orden jag skrev;
”lemmar
se dina lemmar och upplev dem i dig - ut
dagen vandrar genom zoner
genom begrepp
moln seglar fria
marker är höstlig skönhet
i dikeskanter andas vatten
gräset det vackra bär plymer
dagen är grå ändock ser jag skönheten i detta grå
ser skimmervärldar i detta grå
även om det stundtals känns att molnen lägger sig på axlarna
och kanske gör de detta
inte för att lägga börda på dig
molnen visar dig
våga sätt ned dina steg
se huru vacker hon är
jorda dig
i det du är
hon älskar att kupa sin händer runt dina fötter
och dina fötter är visande
se hur gladeliga tårna viftar i vattnet
vad är detta för vatten, det är livets hav fyllda med pärlor
inte nog med det, livets vatten är framombarnets ansikte
se huru vackert detta ansikte är, det ser dig i kärlek och det säger; se in i mina ögon
kom låt oss vandra – inte ensamna vi inväntar bakombarnet och stiger in i är
fötterna är framombarnet med viftande stjärntår och hälen är bakombarnet, vad ser hälen ut att vara. en kupad form, kanske såningshanden, kanske en potatis, låt oss för enkelhetens skull säga en såkupa. se fotens valv huru vackert livets hav här är en bäck en å en flod en, ett flöde och du är, du är den du är”
så intensivt har hon människan sökt att hon på sätt och vids avskurit huvudet från fötterna – stammen vinglar,
fötterna har andats in moderns kärlek, så är det
nu vänds ”steken”
ur stekeln flyger den vackraste livsfjäril
strör solstoff i dina ögons månsilvrande skönhet
himmelssanheten stiger in i realitet
det vill säga: in i verklighetsförverkligande
ja
livet består av så många blad
och alla ber oss
helt stilla
skölja dem i våra ögons positiva pol
*
(vinden och flyktigheten)
vinden bad flyktigheten sätta sig en stund vid källan, kan du höra ådrorna, flyktigheten var redan på väg, kan du höra ådrorna bad vinden, flyktigheten lutade huvudet till fötterna, nu hör jag - genom fötterna, låt oss förena oss med sången bad vinden, ja det gör vi sade vissheten.
*
(ur stekeln)
ur stekeln flyger den vackraste livsfjäril
strör solstoff i dina ögons månsilvrande skönhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar