ödet kan ej styra dina steg
det är beroende av hur du läser bladen, kronbladen
ja – det sköljer in hav
havssjok
bilder
varanden
strofer
ur det vilket kan kallas mitt liv
och de får göras så
ödet kan ej styra ditt liv
ödet kan ej styra dina steg
det är beroende av hur du läser kartan, korten
se blomman, den utslagna blomkronan:
ödet kan ej styra dina steg
det är beroende av hur du läser bladen, kronbladen
kronbladen ligger där i ring
låt oss säga i en viss ordning
du kan läsa dem hoppandes här och var
låt oss säga i oordning
du kanske tycker bättre om ett blad än det andra
du kanske inte alls tycker om utseendet på ett blad
du hoppar över, skuggläser, ögnar igenom och så vidare
blomman har en stängel
vilken bär dess skönhet
denna kan brytas
stängeln reser sig med kärlekens fingrars beröring
och hur du än läser bladen
minns detta:
blomman blir alltid vacker
allt liv skapades vackert
ödet kan ej styra dina steg
det är beroende av hur du läser bladen, kronbladen
jag står inför ett stall
det stallet är mitt hjärta
ord andas däri
orden har det gott i stallet
de höres
svaras
till
och ord stiger ständigt in
väver samman
så står jag i den vida världen
ser samtliga stall
jag värnar om ditt stall medvandrare
kanske är din vilja att ej visa
minns – jag kikar ej in i kvisthål
mjölkar ej med tunntapp
kvisthål
är ett vackert ord
detta med det uppdelta är en kvistig fråga
och är hålet
svart
och vad stiger upp i det svarta
det var ett stort steg att bege mig in i detta forum
mötte, möter så många vackra ord,
så många vackra människor
ett stort steg att stiga in i
eller ut i rampljuset
skriva orden
publicera
skulle
orden
tas emot
orden togs emot
det var ett ännu större modsteg att börja skriva
kommentarer
eller kritik
skulle jag
tillåtas visa det jag upplevde
i mötet med alla vackra ord
allt det vackra ni
sköljer
in i
mig
skulle jag offentligt visa detta
någon sade mig att läsarantalet – egentligen allt är beroende av
just kommentarer, det ville jag inte, kunde jag ej tro på
det har för mig aldrig varit publikfrieri
modsteg har det varit
skulle
jag
tillåtas i människovärlden
samt
skulle
jag
tillåta mig
jag har gjort det
stiger inte ofta ut i rampljuset
detta
är min
i princip
enda kontakt med yttervärlden
ord kom till mig från en kvinna
ord vilka har lyft fram det jag levde i
det jag så ofta varit och är på väg in
genom det jag ständigt mötte under min mognad
hon gav mig dåligt samvete
kände mig smutsig igen
detta var hennes gåva till mig:
enkelt uttryckt; det är bra att du har det bra medans jag lider.
dylika ord – det - växte jag upp med
barnet kunde ej bryta detta
ungdomen
slogs
ned
den vuxne – jag var redan så nedbruten
och är nu så trött
ständigt återkommer det: alla mina nej gjordes det skuldbörda av
detta bryter jag med
och jag är tacksam att jag genom detta kan förtälja dina ögon
hur livet gestaltar sig då du låter detta ske
kanske förmår jag ej bryta
jag säger dig
bryt denna cirkel
tillåt
ditt
hjärta
någon skrev mjölkvägen och det frapperar mig hur lätt bilder stiger fram ur ord
ordvärldar lyfter händer samt skänker panoramavyer
i den första bilden ser jag
(mjölkvägen)
en äng
en friäng
i fjärran ser jag trädlinjen
blicken fokuseras
eller jag är mer i ängen
är en del av ängen
kan se att detta är hur ormen ser ängen
detta är hur vinden
vattnet markerna upplever ängen
detta är hur ängen upplever allt
är stilla invid en maskros
ser
nyckelpiga, nyckelpigor, de mjölkar maskrosen, mjölkar maskrosen
ser nyckelpigor bli pigor, de bär hinkar, de bjuder törstanden
bilden förändras
blickar in i himlen, är i stjärnvindar, världar, galaxer, upplever det tindra är, upplever skönheten
det står nu en lada i ängen, det stor ett boningshus, det är grästak på dem båda
skorstenen i boningshuset är lustigt hög är en cylinderhatt och röken skimrar ur munnen
vintergatan
mjölkvägen andas
gräset är stjärnvärldar, galaxer, bergsfolken ila, vita, bruna dvärgar, grå, jordgröna, röda, blå dvärgar. vad gör de, de värnar om ljuskraftens värme, låt oss säga att de lindar regnbågsljus runt platsen. från var undrar du, från himlarnas händer falla färgblad
ser
barn, hungriga i skogsgrotta, barnen fryser, deras moder har ej torft att bjuda barnen, hon blickar in i sina tomma handskålar spruckna av nöden, de lever i armmod - armt mod - glöden har slocknat. hon vet, hon har sett boningstrevnad modern ser ljusen skimra
pekar väg för barnens ögon, värmer barnens ögon med skimranderöd fönsterskönhet. berättar
hemtrevnad för dofter smaker till barnen - i grottan andas tindrande stjärnvärldar, så plägar modern göra.
modern ser mjölkvägen, den upptrampade stigen mellan boning samt ladugård - lade du gård -
stall byggde jag för kreaturen, är dina händer kreativa med ditt hjärta, utan att åsamka harm.
i nattens vingar bäddar hon om barnen med mosstäcke, madrasserna är torv fyllt med guldstoff av dvärgar givna är granris av trädvisa givna, kuddarna är drömduns segel var.
modern inväntar deras fridssömn kallar beskydd in, smyger ut. modern når fram och hon ser in i stallet genom kvisthål, hör sångerna av hö, ängsblomningen sköljer in i hennes bröst , vallens sädesdofter, skördesångerna och nu av idisslande, av värme, av ljusglimtar. plötsligt släcks ljuset - ljuset släcks, kvisthålet är stängt. dvärgar samlas runt modern; du hungrar med dina barn. de drar tunntapp ur hål, sträcker fram kruset, hon tar emot mjölk ur kvistöga, endast det nödvändiga - av nöd vändiga -
du åsamkar ej harm, vandra till barnen vilka du värnar under dina vingar i dina vingars värme.
väck dem med mjölken den goda
*
ja det är en vacker bild, den kan ses ur ett ytterligare perspektiv
att vara berättare, skrivare – skapande kan ofta leda till hunger till torka
det finns böcker medvarandes ord
de finns plagiatorer
kopiatorer
de har en tunntapp
och de tömmer
dig
det kan också vara så att du har hjälparhänder
dina händer blöder i kärlek
du skänker av
ditt hjärta
det finns de vilka ser detta
vilka har en tunntapp
och de tömmer
dig
*
denna natt föres jag till fjällvidder
Var där i en stund av liv. ser ängsull och jag är fylld av skönheten, hur solljuset rör vid det mattade. Plötsligt är ängsullen skimrande. egentligen inte plötsligt ty bilden är rörelsen av en smekande hand, en visande hand eller ett öga vilket sakta öppnas eller sluts om. Hur du än ser det så är skönheten verkande. ängsullen är skimrande, inte av, eller med silverne dagg, ängsullen är skimrande av guld.
gavs ännu en stund av liv utan påkallan åter av dem, åter till dem. till det skenet av samhörighet av familjelycka. det är märkligt varför en liten enhet benämns familj dagligdags, eftersom det i vetenskapliga skrifter står angivet att släkten är en del i familjen, det står att ett släkte är ett snävare begrepp eller tillstånd än familj, familj torde i detta hänvisa till mänskligheten; den totala familjen människa. i detta – mitt fall – torde det då heta släktelykta och nog vart den lyckan upprepande sakteligen släckt. det fanns stunder av liv – denna stund med ängsullen var lycka - ja, vi har nog alla våra livsbringare.
jag gavs alltså ännu en stund, i den stunden mötte jag ljungen, mötte jag fjällblommorna, det är märkligt hur det går att stänga av eller stänga ute det vilket fråntar dig din livsvärdighet. jag var ju inte ett liv i deras ögon, ett ting var jag- paria. kanske skulle jag skriva rabiessmittad ty det skall alla veta att jag törstade efter deras ögon. jag upplever i denna stund hur jag inte kröp in i mamma igen, i hennes livmoder, jag upplever hur jag kröp in i mig själv, mitt själv för att stå ut. det gav en enorm frihet ty i de stunder de bespottade eller slog mig kunde jag stiga ut ur skalet.
Och jag märker att jag helt klart har börjat gömma mig för världen.
ja – det sköljer in hav
havssjok
bilder
varanden
strofer
ur det vilket kan kallas mitt liv
och de får göras så
Jag gavs alltså ännu en stund, i den stunden mötte jag ljungen, mötte jag fjällblommorna samt fjällbjörken, på bergets toppar syntes snö. Ja, det var vackert att stiga in i – drömmer du nu igen.
Och jag ser markerna vara fyllda av fyllda med stenar, rundade stenar. Leker med bilden av vilken upplevelse det skulle vara om alla dessa stenar började rulla, vart skulle dessa stenar, rörelsen ha fört mig, stenar är visdomsfolk. Vart skulle stenarna har fört mig, rullat mig, inte i en tunna fylld med tjära och fjädrar, troligen skulle stenarna har fört mig till min hemvist
Jag upplevde mig alltid förlorad, förlorad i där jag var i – min släkt – förlorad ett främlingskap, ett främlingsbarn, sedermera en främlingsvuxen.
Om jag håller mig undan möten, behöver jag ej påminnas om vad samvaro kan vara.
Berg kan splittras, det är så
Berg kan splittras i tusen delar, virvla runt med eller runt ett eldklot för att sedan lägga sig ned, helt stilla i fri*
*
(bergen lägger sig ned)
berg splittras i tusen delar
virvlar runt med
runt ett eldklot
och solens fingrar rör vid den tunna linjen
tvenne eldfåglar stiger ur
lyfter
vidare
rör sol vid
rödmånes ansikte
stygnen brister
ur hennes mun forsar silver
sols månande
vårde
bergen lägger sig stilla
helt stilla i frid
och solen sträcker sina armar vida
ur dimrök lagd
av allt det gjorda
stryker med fingrar över gräsvindars slummer
och bergen klarnar
sina ögon
hon stiger ur molnvidas
silvervita
klara
kallad till
kvinnan bad
henne
låt mig vila
hon lyfter kvinnan in i vingar
bär henne uppför bergsstigen
visar henne sprickor
såning
gryning
skymning
rör vid vindens beslöjade ansikte
visar kvinnan
i klipphänder
växa en
martall
stammen är vriden med sol
med vind med hav med allt
kronan är ett hav av smaragdstavar
rör vid vindens naknade ansikte
och himlar bär
de skiraste
slöjor
rör vid stigen
hon bär kvinnan till platån
breder ut hennes trötta över marken
lyfter armar höga
breder ut fingrar
och stjärnorna hör hennes stämma
översköljer kvinnan med kristallandning
i månsilvrande natt för de samman hennes kropp
och kvinnan sätter sig upp
och hon
vakar med
kvinnan
dagarna stiger in i nätterna
nätterna stiger in i dagarna
kvinnan sitter helt stilla
stilla i
hel
eld helar
oläkta
hon rör vid hennes skuldror
säckarna är tömda
fäll ut dina
vingar
kvinnan flyger in i ökensolens
stjärnklara
natt
lyfter ur bröstkorg
drömda ansikten
vandrare av
solögon
jag har drömt om
det vackra i
att somna i varandras famn
att vakna i varandras famn
dina läppar mjuka snudda vid
dina ögon
dina fingrar
om allt det vackra
har jag en gång drömt
hur du väcker mina regnbågsfärger
om jag tar alla dessa drömmar
lägger dem i sanden
så sade de att
du
rätte
vilken bränner mitt hjärta
vilken ej lämnar mig
i ro
ro
ro
till
hav
hästen sträcker ut lyfter dimman
hans
ryttarens insikts
hjärta
galopperar
till hennes undsättning
giv icke
upp
min älskade
giv inte
upp
och sanden tvagar det givna
i glödhav silar solordens klangstoff
berg splittras i tusen delar
virvlar runt med
runt ett eldklot
och solens fingrar rör vid den tunna linjen
tvenne eldfåglar stiger ur
lyfter
vidare
sol rör vid
rödmånes ansikte
stygnen brister
ur hennes mun forsar silver
sols månande
vårde
bergen lägger sig stilla
tillrätta
tvenne purpurmoln i öknen
nuddar vid varande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar