tro kan leda dig till tiggarskålen
kan leda dig ut på vägar med tiggarstaven
ordet tro kan du människa skriva på mångahanda sätt
t – är en starkt instigande konsonant
r – är rörelse
o – ja vad är o – lev med bilden att du lägger ringar, en uppåtgående spiral – o är pelarljus
kanske upplever du o vara en omfamn – låt det vara så för dig
ordet tro kan du människa skriva på mångahanda sätt
till rörelses oro
tillit rör omtanke
träd riken oanade
tro kan verkligen bli till korthus vilka byggs i stunder av svår andning varje kort består av en gjord bild eller varför inte ett fotografi
det sägs att tro kan försätta berg
och så kan det vara
jag skriver överbrygga berg och tro är vackert
en tillitsfågel vars vingar sakta blir vidare i insiktsljus
där korten sakta omvandlas till sigillfjädrar
det vill säga din tro är ur ditt hjärta
samt därmed ur urkällan
det är så – tro är mycket vackert
det är inte alls det jag säger i bilden med korthus - att tron icke är vacker eller att jag anser den vara svag eller att tron är en negation – inte alls så är min avsikt
det jag säger är att tro har behov av
just det vilket bär repbron mellan bergen
bär dig över avgrunden
och detta behov är insikten av det öde är – insikten av vad destination är, ty öde är meningen och meningen har alltid ansiktet vänt in i fram i det du står i
detta insiktsansikte kastar ej blickar över axeln för att se maroro, monster, fasor komma jagandes, ty detta ansikte belyser hela ditt livsväsen
har du stigit in i denna insikt behöver du ej frukta ty du bär frukten av hela trädets blomning – du verkliggör avsikten genom insikten
*
(tillitspärlan)
det var en dag
en dag vilken är en dag
dagen väcktes av
stjärnögas tindrande fingerljus
i natten hade hästarna
stormat i raviner
frustande eldögon
fladdrande manar
korpvingar
i den alltför kvävande svackan
med det alltför tunga stenblocket över
kallade korpen till fler vingar
pärlugglan svepte vingar
lyfte stenblocket
sakta återhämtades
fårans
puls
nu stod hästarna i gryningsröken
lugnt betande vita ur svartstjärnade
hon sitter där i gryningsröken
den är hennes enda klädnad
varför skall jag skyla
skyla den jag är
kanske därför att jag fryser viskade hon till hästarna
hästarna frustade sådär vänligt trampade sådär mjukt med hoven
en av dem nafsade sådär mjukförsiktigt runt ett strå
med lätta hovar närmade sig hästen henne
gav henne detta solstrå
du möter mig i en stund av
uppgivenhet
med mulen puffade hästen henne under hakan
pekade mot himlen
molnskogar så vackra
rörde vid hennes hjärta
vägen är öppen
för dig
hon vandrade vägen
stigen
för varje steg lades en tråd till väven
väl framme vid randen av molnskogen
bar hon en skrud av månsilver
alla hennes tårar är
pärlor i skruden
en av dem bär hon i handen
den vackraste av dem alla
tillitspärlan
skogen susar mjukt vid henne
med mjuka sidan av handen
älskade
vid källan
molnkällan väntar du mig
äntligen får jag vandra höstens vandringar
med din vackra hand om min
vi kan dela allt vackert vilket stiger
in i oss
vi skriver varandras hud
i skönhet
rör vid varandra
ögonljus i varsamhet
ser du ekens vinge glöder
och där vid månsilverhasseln
giver jag dig
pärlan
ur min hand
*
(ögonstenar)
sandbarn
vad drömmer dina ögonstenar
dansens födelse
viker
ut
stenrosors
blad
i mitten skall jag växa
till den kvinna
jag är
plocka mig ej
njut
doftens
klang
det drömmer jag
*
(långväga)
i öknen blommar
en långväga
vandrerska
maskros
taraxacum
hennes kjolar är röda vallmoblad
för den hand
vilken
förmår
se
kristall
ögonens
rena
hud
nut
strör stjärnor
in i nattens drottnings böljemantel
*
(talltoppssång)
berget öppnar sitt bröst
ur kittel
stiger dimma
dimrök
svartnad vrede
öppnar
röd
blåeld
stiger in i vitmåra
asfalten spricker
floden
flyter
vägen blomstrar
klarnande
skyar
vägtisteln andas violguld
humlan brummar
cikador
vibrerar
luftens
ljusandning
berget frågar du
berget sitter i tallens topp
hör du ej
sången
hjärtsången
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar