sakta öppnas vävens trådar
för att ljuset skall fylla deras ögon
stenar
gallstenar
njurstenar
smärtstenar
sakta öppnas vävens trådar
för att ljuset skall fylla deras ögon
jag kanske söker avdramatisera alla dessa situationer för att den traumatiska upplevelsen skall andas, andas i mötet med detta upprepandemöte samt därigenom till viss del avväpna angriparen. låter det abstrakt absurd; det är det inte ty det har ett flertal gånger ”räddat mitt liv” – angriparen stelnade i sina avsikter, blev ett stort frågetecken samt lämnade mig fri utan slag.
det går ej att bortse från
att vi har alla våra vägar att sörja
hur skall jag kunna vara ett hot mot dig
vad är hot
det är ett ord att leva med
hot
vilket är det största hotet
du kanske säger dig vara hotad
du kanske känner hot mot dig
du kanske utsätts för hot mot dig
du kanske lever dagligdags i hot
du kanske sällan eller mer sällan känner hot mot dig
vilket är detta hot
vad är hot
låt oss dela upp ordets bokstäver
hot: harmonisk otakt talar
en arytmi har uppkommit av en eller flergrenade orsaker
hotet är ett symptom
ett symptom på något
en arytmi har uppkommit, en klangton är för löst åtdragen
en klangton är för hårt åtdragen
det fattas en bit för att framföra sonaten
du har ett pärlhalsband
en pärla fattas och det ger – ja, det sägs assymetri, obalans
i det skeende vari otakt obalans uppkommer sker detta; du känner dig hotad ty du möter obalans. så är det, du behöver inte den vilken är i obalans i otakt
det kan vara så att du möter en person vilken är i otakt med sitt själv
ett sensibelt väsen påverkas dels indirekt samt direkt av detta; en öppen själ påverkas direkt – det är verkligen bildigt samt stundtals i real bemärkelse att få en slunga i ansiktet, en slägga slungas i ansiktet. i det skeendet andas hot, det ångar hot vilket dras samman till en slunga.
ett barn kan ej värja sig, hotet går direkt in, är hotet ett vanemässigt inslag ”brännmärks” barnet.
huden får en ärrvävnad
själshuden får en ärrvävnad
detta innebär ej att den vuxne sedermera uppfattar allt vara hot
däremot – vilket i ett fritt flöde är positivt stannar den vuxne upp samt lystrar lyssnar till ärrvävnaden vilken nu stiger fram,
ärrvävnaden stiger fram i förstone kanske lite kliande påminnande, nehej du hör inte klådan blir en aning starkare övergår till rodnande, så röd så rödblossande
alltmer blir ärrvävnadens stämma, varför hör du inte skall du utsätta oss för detta igen och igen.
ärrvävnaden söker varna dig
ärrvävnaden söker varna dig, lyfter fram hela förloppet samt ber dig taga ytterligare ett steg bakåt, varje slag varje hot ligger i varje vindling är insydd i såret och dessa suturer är ej menade att ta bort eller lösas upp samt försvinna, de är hur hårt det än låter dina lärjungestigar.
alltså ärrvävnaden varnar dig, ber dig taga ett steg bakåt i betraktande av mötet
jag underminerar ej, bortser ej från, räknar ej bort alla situationer där livet är stående inför hot – hur skulle jag av alla människor kunna bortse underminera dessa skeenden, det har ju hört till mina stundliga måltider. däremot säger jag till den vuxne;
lyssna till barnets
själshudens ärrvävnad
gör du inte det, bortser du ifrån lyssnandet
då är du
du – det största hotet mot dig själv.
du står med fängelset runt dig, med bojorna, med nycklarna med allt det vilket tränger in dig i ett hörn.
och jag vet hur svårt det är – allt detta är min dagliga kamp – att inte helt dra mig undan
stiga ur tillvaron
någon skrev att mina penselmålade bilder är strålande samt ligger utanför tiden
och kanske är det så, det är en god bild för det jag alltid upplevt att jag ligger utanför tiden
kanske är det så att jag stigit ut ur tillvaron
och kanske är det bäst för alla parter
ja, jag vet till fullo hur svår denna kamp är
och jag snubblar och jag faller
så många gånger har jag stått med kniven mot strupen
inte vetat vart den mötandes vansinne skulle leda
idag ser jag den kniven
känner den
upplever den
och det är nu jag vilken håller den
jag kanske söker avdramatisera alla dessa situationer för att den traumatiska upplevelsen skall andas, andas i mötet med detta upprepandemöte samt därigenom till viss del avväpna angriparen. låter det abstrakt absurd; det är det inte ty det har ett flertal gånger ”räddat mitt liv” – angriparen stelnade i sina avsikter, blev ett stort frågetecken samt lämnade mig fri utan slag.
det går ej att bortse från
att vi har alla våra vägar att sörja
jag ser sorgen i det jag så ofta nedtecknat
ser ordet sörja
i denna dag ser jag den ofta återkommande sörjan
en gröt av diverse ingredienser
en sörja är bestående ibland av rester
eller lersörja
en blöt ofta seg massa
eller vattning i största allmänhet
ser bilden av en kvinna stiga fram
är hon jag eller vem är hon
sitter i en fängelsehåla
håret är tovor
ögonen är kärlek
kinderna hela hennes kropp är utmärglad
kläderna går ej att benämnas kläder
de är säckväv
jute
gjutna över
hon är smutsig
fukten dryper från väggarna
ibland kan en ljusstrimma kika in från en spricka i muren
hon håller fram
eller det är en skål
av bleck
det är ett under att denna skål håller samman, i skrivandets stund ser jag den bli ett stelnat löv eller bark
den är av ett plåtmaterial eller järn, den skramlar
med en skopa genom en glugg kastas en sörja i den skvätter och är mest vattnig, skurvatten liknar den mest
och vi har alla våra vägar att sörja
sörja
lera
lervälling
välling given ur havremust är välgörande för magen
så delar jag ordet
ler välling
samt ser sörjan
sörjandet
vilket leder till ler.
vi kan också se det såhär;
(hotminns)
i askens krona helt ovanom rötterna lever en uggla
vit är denna uggla, elfenbensvit i stundande
svart är denna uggla, ebenholts i stundande
ugglan vakar med natten
i askens rötter helt nedanom krona
levar en skogsmus
grå är denna mus, platinagrå i stundande
brun är denna skogsmus, mjukbrun i stundande
skogsmusen vakar med dagen
ugglemor ja hon är en visdomsmoder
plägade sända blickar
genom ena ögats halvslutna
ugglemor följer musen
värnar om musen
du skulle behöva mina vingar ibland
i stundande
vi får sömma vingar till dig
med mina ögonföljanden
asken
asken var kommen ur nordanriken
ibland mumlade asken i drömbladen vem bar mig hit
till denna vackra plats
var det du
du
du
du
det gjorde hon med silvervingar
susar vinden drömbladen samstämt
av hel av notus bar hon dig
marken där dessa trenne lever
lutar sig nedåt
ligger på
rygg
blickar in i molnseglarfärder
lutar sig nedåt
i det vindarna leker upptäckarljusa
rörs markerna enande
kvistar sly snår
kirskålen andas långa resor
skogsblommen andas
friljusen
slånen
slånen är vitvingar
är blå ögonpärlor
markerna lyssnar till stenarna
ugglemor ler
vid alla dessa samtal
i allt det vilket lever utmed stigen
ned till ängen där
där rådjuren plägar beta
i denna dag är stenarna tydligvisa uppstigna ur bojor
hur skall vi
kunna vara ett hot mot dig
stenar har alltid fört en hård tillvaro i mänskligvarats tillblivelse
en gång slets de upp med spett ur jorden
stenarna hade lagt sig till ro
ser du dem på avstånd
stora spinnande
katter
och spinna är just det stenar gör
spinner silvermånes gåva
månsilver
spinner solguld
andas regnbågsljus
strömmar
regnbågsvärme
ur opaldalens djupa steg de
steg allt högre
steg in i människodalen
för att uppfylla människornas ögon
stenen säger
ja vi bröts upp med spett och med taljor
bändes slets och sprängdes stundtals
det enda de hade behövt var att sätta sig med oss
berätta vägarna bilderna de såg
vi hade gladeligen rullat
vandrat vidare
i det vi såg att detta var till gagn
de bröt oss upp ur våra drömstäder för att odla markerna
så gjorde de en tid för människan lång för oss inte lång
tiden i mänsklighand är ofta evighetens bördor
tiden i gudomens hand är en droppe i öknens sänder
nu ser vi markerna gro igen
till det de var
en gång
och människan spejar över snåren för att skönja ljuset
det uppklarnande för att finna vägen ut ur vilsna
ofta gormar de över bråten runt fötterna
skymningen skuggorna
snubblar och gormar alltmer
börjar vilt kasta saker runt sig
samtidigt skränande över allt det vilket är i vägen
allt det vilket skymmer sikten
gör snubbelstigar
alltjämnt blickandes efter uppklarnande
ja nog har det blivit märkligstigar
kanske skulle de människorna börja sortera obalansen
nåvälan de bröt upp oss i det de trodde var vår slummer
ut ur vår slummer
har du sett en katt sova
har du hört katten spinna
har du sett djupt in i kattens ögon
har du sett bärnstensskogarna
med händer av skog drog de över pannan
torkade soldroppar ur fåror
soldroppar i silverne vingar flög in i hav
och fiskarna simmade upp till ytan
lade sig vid stranden
rörde vid deras tår
träden kupade händer om
lyfte soldroppar in i kronor
bärnstenar
tigerögon
bär sten hand
och av godo var det att de baxade oss i ring
murar kallas det visst helt visst
och vi bär marker
kupar våra händer om
allt detta för att marker ej skall splittras ytterligare
i det av oseende ögons vådaskott
förtälj mig vad du ser dotter av
jag ser ögon ser ansikten
ser slöjan
eller väven ligga över
jag ser trådarna säras, skingras
de öppnar öppnas
vidgar utsikten
så är det
sakta öppnas vävens trådar
för att ljuset skall fylla deras ögon
tiden i mänsklighand är ofta evighetens bördor
tiden i gudomens hand är en droppe i öknens sänder
och gudomen är i
och de är i gudomen
du ser ögon ser ansikten
ser slöjan
eller väven ligga över
du ser trådarna
säras, skingras - inte splittras -
de öppnar vidgar utsikten
utsikten är insikt
insikten är utsikten
i askens krona helt ovanom rötterna lever en uggla
vit är denna uggla, elfenbensvit i stundande
svart är denna uggla, ebenholts i stundande
ugglan vakar med natten
hösten är kommen, löven virvlar samt lägger sig stilla
är mjuka bäddar prasslande rasslande och musen fröjdar sig, pilar fram och åter, åter fram
ugglemor blir nästintill yr i ögonblicken. vid stigen ligger en gammal suckande jordkällare, en gång var den fylld med stabila väggar, tak med lustiga rottrådar, en trappa leder in dörren är hel om än gångjärnen rostat, doften lever kvar
musen tycker om jordkällaren
det finns korn i den
vackra välsmakande korn
musen brukar ta tillfället i akt till besök däri.
jordkällaren från utsidan såg väl ser väl mest ut att vara en kulle
en kulle bland alla andra kullar, täckt är den med långt böljande gräs, gräshår
en skorsten minsann om än i bitar, ljuset fann vägar ännu in
jo det gör det båd här och var nuförtiden ty taket ramlar snart in
vad skall du in där att göra mumlade ugglemor
det kändes lite olustigt denna dag
hon kunde höra en
falsettstämma i sitt bröst
inte hög
viskande
stark
och musen,
musen vad brydde den sig om det
du oroar dig i onödan
här har jag alltid pilat så länge jag vill minnas
ugglemor ryckte till
ett förfärligt märkligt ljud steg in
kullen var ej mer
det stack upp en massa bråte
och gräshåret var ett enda trasselnystan
och musen, var är musen.
ugglemor kände musen darra genom fjädrar
genom marker
genom allt
ugglemor kallade in vindar
allt det vilket rör sig
ovanom inom nedanom
allt det vilket är händer
hjälparhänder
och så hördes musens stämma
förtvivlad
tunn hög
gäll
ugglemor och alla lyfte strån pinnar jordkorn
allt det vilket i detta var så farofyllt av
så hotandemörkt
täckelsen lyftes av
sakta varsamt lugnt
slutligen var vägen synlig
och musen pilade ut med
tacksamhetsljusa
ögongryn
strödde ljuskorn
till alla
till
allt
satte sig vid jordkällaren
har du ont
jordkällaren suckade
är jag ej mer nu – var det inte mer
ugglemor hörde de märkliga stegen
såg de där gröna konstiga rörelserna komma klafsandes
en människoman med goda ögon är det sa vinden
så är det och mannen byggde upp jordkällarens vara
fyllde den med säd med potatis
med allt vinterns behov
och musen undrar du,
musen lyssnar numer till ugglemors bön
tar ett steg åter
brukar ugglemors ögonvingar av kärlek till allt
ugglemor fröjdar sig
det är för väl du kan uppleva
vingarna vi sömmade
med mina ögonföljanden
i den natten syntes stenfåglar lyfta stjärnhavens klanger ur strupar
*
sakta öppnas vävens trådar
för att ljuset skall fylla deras ögon
så är det
sakta öppnas vävens trådar
för att ljuset skall fylla deras ögon
däri dina ord
ögon löser upp inramade fönster
vad är fönster
ökensand i våra händer
ökensand inramade vidviddsfåglar
böljande hav
sol nedstiger i öknars hav, eldblad stiger
möter völvan
hon skrider
träder
fram
sländan sjunger
spinner vackert
silverne flöde
ja
blicken rinner ut
hur kan blicken rinna ut
rinner ut, löser upp fönster
fönsterglas minns öknar
sand eld hetta,
ramar
blicken löser upp
oasen glimmar i ögonvrån
ängen är silvernefröjdande
och
gnistor är vackra
exakt detta
förtäljer oss
det vi tror är
mörker
hur skall jag kunna vara
ett hot mot dig
brist
brist mitt hjärtas skal
bristvara
brist på
kanske är relationer det många känner vara en brist
vad gör du då du lider av exempelvis vitaminbrist
järnbrist
en brist är ett symptom och orsaken heter saknad
heter behov av
du är inte vissnad
bristen gör att du känner dig så
bristen ger dig denna känsla för att du skall tillföra dig näring
drömmarna är så mycket mer än just det människan säger bara vara dröm
det är våra ögon vilka rinner ut genom ramar
löser upp
så säger du kanske ifrågasättande;
men
mardrömmen då
då svarar jag dig;
mardrömmen väcker oss, skärper oss
mardrömmen väcker oss i den stund tanken/huvudets tanke förvillar oss
förvillar oss i
i drömskogen, vi vet vägen
du vet vägen och den vägen heter liv
jag är säker på att du har vandrat i skogar och följt ljusöppningen för att finna ut
och gnistor är vackra
exakt detta
förtäljer oss
det vi tror är
mörker
du har ljus i dina fingrar
du är ett stjärnträd
brist vara
vara i brist
brist
brist mitt hjärtas skal
ja
brist kan vara brista
*
hur skall jag kunna vara ett hot mot dig
vad är hot
det är ett ord att leva med
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar