Det vandrar ett
väsen i öknarnas salar
Bergen bär röda
jordmålningar
Detta väsen
nedtecknade
vägen
Kanske lever
örnen i ditt bröst
Kanske huvudet
ditt
Är berget
Kronan din
Redet
Så viskar orden
ständigt
I begynnelsen är
ordet
En påminnelse
Ändå söks
gudarna ädelstensoblater utanför bergsporten
Gossen, själen
letade ej
Bönan lade sig i
handbädd och han sådde bönan
Vattnade bönan
lade sig själv i sömn
I gryningen
Ser du bönans
växtkraft
Böna liknar
bedja
Ser du bönens växtkraft
I gryningen
klättrade han uppför bönstjälken
Han besegrade
jätten
Säg
Vad besegrade
han
egentligen
Ser du molnen
Dessa är det
människan borde vara
Ser du floden
Denna är det
människan borde vara
Märkligt att hon
sätter sig över
Allt det hon är
Samt etsar
katastrofer på livsväggarna
Jag ser dem
flyga
Är det moln
Är det
Tärnor
Svävar
Högt upp
I cirklar
Kanske är det
måsar
Vilka viskar
Må
Se
Se
Cirklar
cirklar
Fläktar
De bristande
själarnas stigar
Sjunker
Sjunker
Sakta in
I havsband
Stiger upp
Sänder
Glittermolns
Sjödroppar
Jag ser dem
flyga
Egentligen borde
kanske fåglarna flyga högt upp
När värmen
hettar skälver
När asfaltens
svarta band med vita bårder är flimrande hetta
Ett sken stiger
upp ur asfalten som vore den
Detta skimrande
sken
Vattenväggar
Träden
Det är som om
träden försiktigt andas
Hettan är
ökenhetta
Jag undrar
kan sand brinna
av hetta
Överhettas
Överhettade
sinnen
Så brinner
sanden
Skapar
glasskålar
Bjuder den
törstande
Vatten
Ur
Oasen
Hettan är
ökenhetta
Som om
Andningen skulle
kunna brännas
Så andas träden
Upplevelsen min
är bidan
Inväntan
Molnen tornar
upp sig
Det är som
Att
Molnen klättrar
mjukt upp på varandras axlar
Kanske akrobater
Kanske
molnstenar vilka bygger berg
Molnen skadar ej
varandra
De
Molnen formar
sig efter
med varandra i
total acceptans
molnen tornar
upp sig
ej till regn
till vita berg
med gråskimrande inslag
egentligen
borde
hur kan du veta
borde kanske
fåglar flyga högt upp
överallt kan de
höras
i det vilket
kallas undervegetation
de vet
undrens vägar
fåglarna håller
sig tätt intill marken
så gör savannens
djur
de vilar stilla
varhelst skugga finnes
och finnes ej
skugga
badar de
smörjer de sig i
lera
så gör savannens
djur
de vilar stilla
varhelst skuggan
finnes
en aning
kvarblivande fukt
vilken alstrar
svalka
med all säkerhet
befinner sig samtliga vingfolk där
i
under
vegetationen
detta är visdom
en visdom dessa
skänker människobladen
och träden
viskar
vandra varsamt
vandra sakta
i saktmod
lyssna till
andningen
lyssna tuill
denna hetta
vari vindarna
andas hetta
svalkan vet
vindarna är där
helt nära
marken
hennes hud
ser du
bladen
människoblads
blomma
hur bladen
lappar i
över varandra
i höljande
svalkandegest
tala icke
vissnandegest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar