Så ofta talas det om
Mitt och ditt
Ditt och mitt
I en tillvaro där alla gränser är upphörda
In i det verkliga existerar inte mitt och ditt
Detta innebär inte fritt fram till att rycka och slita
Stjäla
Och varför skulle detta ryckande slitande stjälande ske
Det vore att slå sig själv
I en tillvaro där allt är enhet
Innebär varje rörelse
Påverkan av allt
Inkluderat den så kallade egna delen
Ser molnen segla
Hur de förändras
Svävar lugna
Ser färgerna hur de skiftar
Även i dessa grå tonskalor
Det går att se skimret i moln
Även då de är grå
Molnen förändras tar iblansd så kallat över varandras existenser
Det är ju egentligen inte att ta över
Det är att ingå
Pusslets bitar förenar helhetsbilden
Hon tager spannet
Kastar ut vattnet
Vattnet synes spridas ut
Droppar
Alla skeenden i detta kast
Utkast finns
Vattnet sjunker in
Det upphör ej
Kastade hon ut vattnet
Stal hon vattnets ro
Eller vad skedde
Ser blomman i ängen
Denna blomma kom ur ett frö
Ur en blomma vilken gav många frön
Är dessa frön givarblommans ägodelar
Så stjäl marken av blomman
Stjäl den så kallade nya blomman av givarblomman
Stjäl du blomman då du plockar den
Stjäl du i den stunden i dubbel bemärkelse
Varur kommer dessa bilder
De kommer ur detta tal om mina visdomar min vishet
Mina ord mina skrifter
Hur vet vi att det är min eller mitt
Ditt eller din
Åter ser jag blomman
Ser jag fröet
Vattnet
Molnen
Dessa sjönk in
Ur dem steg ett spirande
I en tillvaro där gränserna är upphörda
Existerar inte stöld
Det lever ej ett behov av att stjäla
Ty allt är allas allts ansvar
En
Sund
Moralitet
Vilket helar det söndrade
Det är ju också så att kan vi verkligen inse detta med mitt och ditt
Ditt och mitt behöver vi inte leva i rädsla för att förlora allt
Vi behöver inte ens vara rädda att förlora vårt ansikte
Så är det
Hördes en röst
Så är det
Det sker så myckna förväxlingar
Eller läggs så många växlar
Växelspår
Så är det
Av den anledningen talar vi till dig
Så säger lövgrodan
Där i lä invid lavendellandet
Eller kanske i lä under lavendelbården
Nåja lavendelrabatten vilken höljer rosorna
Vi har märkt att de flesta lyfter blicken
Studerar, ser eller mer kastar blickar på måfå i förbifarten in i moln
In i kronor. Ser de stora djuren, ser skyskrapor lutar sig så mycket bakåt
för att se toppen att de nästintill ramlar omkull
De är det där så kallat stora, det vilket givits dessa klädnader vilka det
kastas blickar på
Vi har märkt att blickarna ofta förbiser
Nästan förtränger att vi finns, liksom rötterna, liksom fötterna
Är det underligt att så många snubblar
Och det är egentligen märkligt detta förbiseende
Denna förträngning
Hur skall vätska kunna rinna ur flaskhalsen om korken ej lyfts ur
Och korken är ett träd
Och trädet har rötter
Och vi månar om rötterna
Bortser vi från vi
Så vet trädet, alla träd vad rötter är
Lövgrodan
Stillnade
Stillade ilande pilandetankarnas framfart
Återtog sitt uttal
Uttalandet
Vilket ej var att ångra
Det var att fortsätta samtalet
Mycket märkligt är det, kan de bortse från
att de har fötter
Att de har hud
Hör inte allt detta till
Och vi, vi är ju här i allra högsta grad
Vi
Till exempel
Flög fria
Har du sett dimman stiga ur diset denna afton
Så mjuksvävande i skönhet
Vi
Till exempel
Flög fria
Skred fria
Som, som
Maskrosfrön kanske eller
Eller som, som
Dimman i ängen
Lövgrodan sjönk in i tystnaden igen
Det var som, som
Att lövgrodan lösgjordes samt svävade fri
Sjönk in i tystnaden med det modlösa ansiktets uttryck
Mod saknar jag ej
Hur skulle jag kunna det med alla cementblocksfötter
Vilka trampar överallt, vi får lov att dansa uppmärksamt föratt ej slås ned
Nåja, trampas ned
Nej, mod saknar jag ej
Jag hörde dig nedteckna ordet modlös
Och förresten
För
resten
iklädde vi oss denna skrud
i det ögonblick människan slöt sin syn i kramp
som, som
en knuten näve, hand
det är en bra bild
liknar litegrann våra kroppar
hoppa kan vi
fyllda med hopp
huden vår eller skinnet är ju inte direkt lika hårdhänt
som, som
nävens knutna
det är mer gestaltbilden jag avser
och i den
i det ögonblick
ett väsen ser in i våra ögon
förlöses vi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar