Den levande
tonen kan du ej mäta med den utmätta tiden
Tonen är
rörelsen i skapande alltidljudande
Tonen upphör ej
Låt oss säga att
tonen är en kristalljojo
Så vad är snöret
och vem håller snöret
Det skapade är
aldrig i den domnade stillheten
Däremot i den
levandestillheten
Däri kan du
uppleva parallelldimensioner
Se
Att du är ett
träd därmed är ringarna
Alla dina liv i
skapande skeende
Så är rötterna
trådar i universums böljande baldakinväv
Sträckt vilande
sträckt vilande
Balansen är
cirkelns urkod
Det skapande är
aldrig stilla
Ser du den gamle
putsa det täljda stycket
Stillheten i
rörelsen
Med sandpapper
Ser du hur
slipdammet stiger seglar faller näri han
Den gamle mjukt
blåser för att lättare se
Stickor hack
ojämnheter
Allt för att
stycket skall vila mjukt i barnets hand
Din hand
Konstruerat
Allt det vilket
är konstruerat är ej drömmens verklighet
Ej den
verklighet vilken framträder i och med att skyarna klarnar
Detta skyar kan
ses vara sky verkligheten
Naturligtvis är
det så att då du följer en bruksanvisning samt sätter samman exempelvis en
bokhylla
Kan du vara
tämligen säker på att delarna faller på plats
Även om det sker
med möda
Dylika
beskrivningar är ibland svårlästa
Innehåller för
mycket text kanske
Allt konstruerat
är ej verklighet
Är ej sannhet
Så skulle jag
vilja säga
Och jag gör det
Det är sagan jag
avser
Ser du
sagoberättaren
Berätterskan
Vilken sitter
helt stilla
Kanske blickar
in i elden
Ett barn
Var så
tröstelöst
Hur kan jag
skänka tröst
Förtäljaren
sitter vidare
Helt stilla
Det är som
Som om denne
denna öser ur brunnen
Eller öser ur
tankarna ur huvudets skål
Ända tills denna
brunn är helt tom
Åtminstone
stilla
Det är i den
stunden hjärtfloden stiger
Till att fukta
Fårornas
Törstande
Sagoförtäljaren
Förtäljerskan
sitter helt still
Skådar kanske in
i elden
Bilderna stiger
upp
Eller faller ned
In
Ett mjukt regn
Sommarregn
Bilderna vandrar
Kanske är
bilderna de seglande molnen
Ett ark ligger
framför
På bordet
Ett ark
Ett bläckkrus
står
En penna
Fjäderpenna
Handen strömmar
ut
Fjäderpennan
rafsar
Kanske med
tassar vilka krafsar upp
Korn
Nu skrivs sagan
Egentligen utan
att förtäljaren vet
Det vilket är i
medvetandet
Är total närvaro
i egentankestillhet
Sagan rinner ned
In
På arket
En stilla våg
Ett hav
Och vassen susar
alla röster
Stämda
talade
Susar
Alla stigar
Alla dessa
Vilka var i
havet
Så skrevs sagan
Eller
visdomsbäraren
Bärerskan kom
vandrandes
Så efterlängtad
Så älskad
Så
sundrespekterad
Kom vandrandes
Med rosenmoln
runt fötterna
Vristerna
Av vägdamm
vilket steg upp
Visdomsbäraren
bärerskan vandrade
Fotbladen mötte
Berättelserna
fästes
Utan att fångas
I fötternas
Bakom framom
nuom
Så var det
Så är det
Dessa finns än
Barnen glittrade
Mötte
Mödrar fäder
mötte
Så samlades
dessa alla runt elden
En eldcirkel i
lyssnande
Ja, elden brann
i mitten
Säg är detta ej
hjärtats bild
Vem vet
Hjärtat vet
Sagorna målades
på bergens väggar
Inom samt utom
Med jordens
färger
Eller
Den vilken skrev
på arket
Sydde samman
bladen till en bok
Märk väl
Att boken
egentligen aldrig öppnades
Berättaren
Berätterskan
mötte barnet
Samt förtäljde
med öppnad stämma sagan
Visst hände det
att boken öppnades
Den var ett
medel till att nå de barn vilka kanske hade svårt mötas direkt
Så blev boken
ett värn för barnet
Tills barnet
orkade möta den så kallade läsarens blick
Så var det med
urålderssagor
Dessa var ej
konstruerade
De kom
vandrandes
Kanske via molnen
Låt oss säga
Att sagorna är
En av de
vackraste karamellskålar
Så låt
karamellerna smälta långsamt
Barnet smälter
Trösten
Så
Näri barnet är
redo
Tar barnet boken
i hand
Ölägger boken på
bordet
Samt tager
berättaren
Berätterskan i
handen
Kom
Låt oss vandra
Så är det
Så blir det
Barnet är
pärlandeleende igen
Musslan öppnades
Pärlan skimrar
Så är de sanna mötena
Oron
Är ett svunnet
ting
Konstruerade
sagor
Kan ställa till
oreda
Liksom en del
beskrivningar
När tanken
skuttar runt
Säg mig
Vad är utjämna
När du kavlar en
deg
Utjämnar du
Detta för att
bre på smör kanske socker kanske kanel
Snurra
Snurra kringla
När du
Skall så
Utjämnar du till
viss del
Kanske utjämna
sker
Just för att du
ej skall snubbla
Utjämna
Så är livet bara
ett ständigt utjämnande av det vilket varit
Lever vi så i
parallella dimensioner
Så
Utjämnar vi ju
egentligen hela
Ja
Tiden
Se tiden här som
ett ej bundet faktum
Om livet är ett
ständigt utjämnande
Innebär detta då
att vi ständigt står och stampar på samma ställe
Låt oss se
detta;
I skogarna
Viskar ekar
Kom
Kom
Låt oss giva er
detta
I bergen ljuder
floder
Bäckar
Järn
Smeder smider
Band
Band
Tunnmakaren
lyssnar till ekarnas stämmor
Ekar
Visar cirklar
Så lyssnar
tunnmakaren
Samt gör en
ektunna
Till vad
Se raderna med
stockar
Bladen liknar
händer
Druvor plockas
Plockas
Läggs i ektunnor
Nu knyter de upp
kjolar
Nu stiger de i
Män
Kvinnor
Ja
Männen kavlar
upp byxbenen
De stampar
druvor
Så stampar de i
cirkeln
På samma ställe
Låt oss säga
tills druvorna är finfördelade
Saften pressas
ut
Skalen öppnas
Så hälls saften
i
Vackra glas
damejeanner
Mognar
Smakas
Mognar
Så är det med det stampade
Det mognar till
det finaste årgångsvin
Kanske
dyrbaraste årgångsvin
Serveras vid
speciella tillfällen
Så föds vi alla
in i olika skeenden
Utjämnandet
behöver ej vara en suck
Böcker skrivna i
lä
I skuggan av
skogarnas bokar
Däri bladverken
fläktar solkornens andhämtning
Tager du denna
Och bladverken
är i denna stund solfjädrar i händerna
Av kvinnorna
vilka vet att föra dem
Solfjädrarna
Dessa kvinnor
har övat
Övat
Solfjädersrörelsen
Det
Är en konst
Bladverken är i
denna stund solfjädrar i händerna av kvinnorna
Vilka steg in i
bokskogen
Ur risfältens
bonsaigårdar
Han spände upp
det vita seglet
Seglade med
månvinden
Spände det vita
arket
Målade med mjuka
penslar caligrafi
Bilden av
Kvinnorna med
Solfjädrar i
händer
Kvinnorna
vandrade vida
Följde trapporna
vilka ledde ned
för berget
lindade i spiral
koniska hattar
skänker skugga
tunikor vävda av
siden rå
ansikten blickar
in i vatten
vilket når upp
över anklar
kjolarna är
knutna till benkläder
man ur huse
man kvinna barn
planterar gräs
med flinka fingrar
och gräset är
ris
riskorn
är det ett uns
av sannhet i detta
uns är ett korn
kornet är ett
uns av sannhet
de förfars ej
kvinnorna följde
stigen
regnade ned ur
himlars stränder
landade här i
bokskogen
minns du
minns du
vitsippor i girlander
dansande
dansande
långdans
dansen varade i
tjugofyra
i tjugofemte
flög tusende vita fjärilar upp
landade i
skogarna av bambu
däri de
svartvita följer folkens lugn
de talar i
fälten
om en flicka
hon fann
gavs nyckeln
till att lindra
torkans
flämtande andning
nyckeln gavs hon
av
den vita
kakaduan
med nyckeln
låste hon upp
den rasade
bergsporten
och bergsfloden
vattnade kornen
detta skrevs
i lä
av skuggornas
bokar
alltmedan regnen
föll
åskan trummade
blixtar dansade
så
är det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar