den 22 september 2016

övandet är tålamodsstigen

Hon viskar ur den källa i vilken hon lade kärnan, där i stenarnas händer; detta livs outhärdliga, livets outhärdliga töjer på sländans gränser, tråden töjs intill bristning, färgas vid aftonelden röd av mina blödanden fingrar vilka viskar barmhärtighet; ge mig barmhärtighet, hur kunde jag hur kunde jag slinta så grovt med blicken att berget sprack i två delar, rötterna hör jag ropa, gråt ser jag välla upp i sprickan, och vattnet bärs av lommens stämma in i väverskans syn, hon väver med skäl till liv viskar, manar lindar timablad runt hand leder. Ljudet springer genom trädens gyllne kronor, ljudet, det vilket endast träden kan höra, en lyssnande fågel rör med vingar vid en ton varvid ljudet öppnar fågelns stämma; hur kan detta ske när endast träden kan höra, det sker därför att de öppnade sinnena kan höra, de sinnen vilka vandrat genom de tolv portarnas öriken, de riken träden skulpterade med runors ord, de portar vilka talar språkens källa där toner är ord där orden är sånger skapade till insikt av förståelsens pärla, i denna pärla vilken bärs av en fågel, en fågel vilken hörde ljudet springa genom trädens gyllene kronor, den pärlan läggs i synens hand och synen den ser in i det hål vilket kan skänka tråden vandring in genom ur, tråden den gavs av silkesmoln ur grånade tinningars inseende vila, den vila ur vilken kärnor kan gro, kan växa till rankor fyllda med ljud, ljud vilka viskar in i väggars slutna öppnar sprickor i knutars ramar detta sker därför att husen är av träd givna och träden lever i varje väggs svar, syner springer med lätta fötter, målar nattens väggar i stjärnklara vyer, fågeln lägger pärlan i synens hand och synen ser in i den vidgade pupillens oändliga land, slukas du slukas du inte; detta slukande är barmhärtighet, du virvlar du skulle slå dig illa mot taggtrådens linda så sker inte så sker inte därför att taggtrådens taggar nu är blad därför att du hörde därför att du ser därför att träden viker upp väggar så ljuden kan springa genom trädens gyllne kronor.

den 21 september 2016

och även om så vore

att du ramlar från nålens spets

så fångas du, upptas du av nålens öga

*

Ängen ligger vilande, slagen, de vita pärlorna ligger staplade, kanske är dessa vita ägg fallna ur himlar, en gång när jag för första gången såg dem tänkte jag att dessa kunde vara ödleägg, urtidsägg, så sades det att det var samt är ensilage, vita blänkande ligger de staplade det kan också liknas vid murbygge utan murbruk snarare med luft som bindningsmaterial rådjur betar stillhet, vid varje rörelse lystrar de, kanske känner de hör de med hela sina väsen, luften andas ren, så ren så klar, det går fort nu att se hur hösten målar allt i gyllentoner, träd med eldblad i hovet av gyllengula, himlarnas morgonsilver vilket sakta byts ut in i blått, det doftar svamp i skogen, rönnbären är många, träd i gårdar dignar av frukt, säkert går det att känna doft av saft av sylt i stugor med öppnade knutar, träden släpper bladskrifter skrivna ur sommarhetta, passion, passionen lindas in i blad samt läggs i jord, mognaden sätts i jord, så andas frökraften in så drömmer jorden passionens fördjupning; innerlig väx innerlig, nu brinner värnadseldar i kojor skapade av rötter nu hörs sånger röra vid drömmens vingar, så går det att höra blad släppas av träd, hur bladen landar, det är ett ljud av till för sikt.

den 20 september 2016

det går att se redskapens mening när dessa rillåts verka i dina händer

den djupa vissheten är att inse att nålens spetas

kan du stå stadigt på att spetsen bär din tyngd

Varje detta blad är blad vilka bär visdomstecken, skrivna ur alla träds vandringar och träden säger; varför säger ni att vi inte kan vandra, har ni inte hört hur det knäpper i luften när frön sprids när ord sprids när tecken sprids, har ni inte sett hur fåglar plogar luftens ängder, så bär de oss så bär de allt och visst kan vi vandra genom att vandra på det sätt allt vandrar i cirkelns rörelse, vad säger er att vi står på exakt den plats ni såg oss på här för liden, kanske rusar vi inte kanske vandrar vi i det vilket benämns saktmod, så är alla blad de blad vilka stundtals hålls i pärmar, bläddra, bläddra se filmen vilken skapas, filmen scenerna sekvenserna, så vem plockar bladen, vem lägger bladen i korgar, vem vandrar stigen, den vilken lindas runt berget vem ser bergsrosen vilken växer i sprickan till synes utan jord, är denna växandejord bergets blodströmmar, dessa vandrande steg känner stigens alla vrår alla stenar allt grus, grusades drömmens aning, vem, vem når toppen av berget där en ring av stjärnblommor vita växer, vem bäddas in i ringen med korgen tätt intill bröst, vem reser sig med gryningen stiger fram till kanten vänder sakta korgen; ser visdomsblad sväva, sväva nå dalen och där i dalen smälter de in, så sås dessa ord så sås dessa visdomar så klättrar rosor uppför berget eller rinner de ned i flöden liknande vatten, visst kan vi vandra, allt är möjligt, så säger träden och känner du gången i dina fötter så vet du vem det var vilken just i denna sekvens bar korgen, korgen med bladen i, de vilka växer i trädens andning; en späd kvist vandrar i ängens gräs, gräset ljuder svischande för vindarna leker, kvisten bär en skimmerbrun skrud, ser med ögon klarnade ur mörker, i märgen känner kvisten närheten till hem, ändå så skymd, så skymd att vemodet växer, växer till en ö av töcken, detta töcken hindrar flödet ändå sipprar blodet väg i vilja, kvisten vandrar i månvarv i månvarv lyssnar till molnträdens viskningar; led mig, led mig ni ser det jag inte ser, det jag endast kan ana, vem skymmer mina ögon vem leker med mig blindbock, kvisten börjar känna av torkan, törsten bränner kvisten söker sig till sollä till skugga, varför gömmer du dig mitt hem, jag gömmer mig inte jag är här se vidare följ kiselstenarna du hällde för att se tydligt vägen så böjer kvisten synen djupare in, det är så med jord att jord dricker jord så skyms det vilket hälldes däri en gång, något glimmar en sten en kiselsten kvisten ler, med ens särar skogen sina fingrar, kvisten ser en ö en jordö vilken doftar hemma, nu tar kvisten av sig sina mockasiner trär rötter in i jordhand, sträcker kvistar grenar ur seende bär pärlor vilka viks ut, så bär detta snödroppsträd med sig blad, blad fyllda med tecken; berätta, berätta om, om dina färder ber träden runt om ber gräset ber allt det vilket här är och snödroppsträdet berättar vinterskogarnas skönhet berättar smältandets färder berättar vilans skönhet vaknandets skönhet; livets gång och det vandrar ett glädjens sus genom skogen så har vi ännu en sång i vår visdomskorg.

den 19 september 2016

det är sant att syror fräter

så gör ord utan innebörd

*

Så skälver droppen inför det kommande; detta skälvande en glädjens insikt, det där pirrandet i magen; så känner grodden vilken stiger upp ur höljesskalet, så tar droppen sitt hopp i handen samt hoppar, hoppa, hoppar hoppas och hoppet svarar med mjukhand, så finns skälvandet av rädsla av maran vilken skenar med hårt skodda hovar, ett rytande hörs en kropp skenar genom i över, möter en hand, stannar lyfter tassen, visar en tagg, handen lirkar ut taggen kroppen skimrar glädje, rädsla kan liknas vid skenande, ja – det kan jag ler rädslan; ser du den där svarta pricken, en prick vilken du inte ser ett dyft i, ett uns av rädsla vaknar varvid pricken växer och växer en silverstrimma skänks in i rumsbilden, du har en nål i handen med ett öga ett svart öga; vad gör du, du tar tråden och trär den genom hålet, den svarta pricken blir upplyst och du sömmar; så är det med den rädsla vilken inte ges ljus.

Det finns en dal, kanske en barnhand höll i en spade, drömde sig genom en tunnel för att nå gnistan av ljus, en vuxen vilken upplevde barnets spröda stämma i bröstet, gropen kom att nå utan botten, grävandet tog aldrig slut, tog aldrig slutet, så är det, så är det, marken vibrerar, minns en stigfinnare vilken lugnande lade handen helt nära, lade snäckan helt nära med varsamma fingrar lyfte stigfinnare ett uns av jord in i doftkretsen, hunden skälver med nosen vittringen är god, stigfinnaren skälver smular det lyfta återbördar det till jorden, flyter samman, markens rörelse ökar i styrka, nu dånar det, en lastbil kommer gungandes vaggandes näst in till vickandes, vägen utan asfalt håller ändå hjulen, minns en karavan med vaggande skepp, eldar tält dansande bjällror samtal runt eldar, vid kanten till gropen stannar lastbilen är det en talare, lyfter flaket, stenar rullar dammoln stiger, dånet ökar, stenar rullar; den sången föranleder den skådande att hölja hörseln, talaren fortsätter med ett leende i gipan; lyssnaren, stigfinnaren höljer hörseln, talet fortsätter, stenar rullar talaren säger nåt, nåt kanske sov, somna så får jag det jag vill; stigfinnaren lyfter blicken lägger hand höljande över bröst; så är det, så är det, med ens upphör orden rulla skred över, flaket sänks lastbilen åker vägen, stigfinnaren hör en nål falla ser ett hål i gropen, barnet släpper fotgreppet och hoppar in i ljuset, det ljus hålet ger, stigfinnaren sitter i vila upp kommen ur gropen.

den 18 september 2016

lagda grunder i meningssvar

skänker väggar stadga

till inres växandeglöd

Arkitekter i liv; så är allt arkitekter vilka skissar vilka tecknar huset de drömmer, tempelstaden de drömmer, grunden sägs vara det vilket ligger närmast jorden, grunden kan sägas vara allts rötter, se alla dessa rötter, ett bärgolv en bärgrund ett flätverk ojämförbart utan dess like, från grunden sträcks stammen eller kanske är det trapporna visdomsfolken byggde, de trappor vilka ledde till soltemplet, kanske är grunden detta tempel så liksom rinner väggar samt våningar ned in i jorden, hur som haver så ritar arkitekten planen, ord lagda kan innebära att de händer att de sker, en plan medför ofta att en an klang ges, en klang vilken rör vid framträdandet förhoppningsvis är planen är ritningens beräkningar noga övervägda följandes hjärtats röst annars finns det en viss risk för att ett skred startas. Ibland uttalas eller kastas obetänksamma ord ut, det är att likna vid att spotta ut kärnor exempelvis körsbärskärnor, alla kanske inte bär rötter samt växer till träd ändå är det en stor mängd eller ett stort antal vilka växer till träd, så är det med utsagda ord; utsagda utsatta.

Väven av rötter höljs av jordmån, i natten skimrar moder måne, ur kupade händer häller hon silver in i markdröm, kärnor vilande skänks gnista i gryningens tolfte ses kvistar stiga upp ur bäddar, modersträdet ler med ögon fyllda av kärlek, kvistar bär blad kvistar blir stammar med grenar, armar sträcks ännu smala späda nu bär de pärlband vilka blir moln av vita blommor, bin, fjärilar surrar humlor möter upp, i den trettonde klangens öppnande släpps vita fjärilar, blad fria, det ses vita moln runt träd vilka svävande täcker marken, sommarfolken vandrarträden bär, bär, körsbär röda vilka plockas av flinka fingrar drömmande om saft om allt det goda vinterfester kan bjudas av dessa gåvor vid berättareldar i vila i ro, nu sprids kärnor vida så sluts cirkeln igen, igen och allt detta med tal är vackert närmöjligheten till växande finns

den 17 september 2016

allt det smälta var en gång osmält

allt det osmälta en gång smält

Ord kan innebära, inne bära, så mycket; det sägs avlida; av lidande gången kan ske detta är, det sägs av led; en led kan vara en del av kroppen av en tempelstad för vad annat är kroppen, en led kan vara en upptrampad stig eller helt sonika en väg, leda kan vara uttråkad; det är vackert kasta upp orden in i luften som vore de höstens alla löv eller konfetti och kanske är det så med avlida att ett liv viker av från ledan eller från lidandet, kanske just den leden i tempelstaden har kommit dit hän att den leden är bruten, vissa leder varken skall eller kan gipsas trots att gips är ett vackert stadgematerial även om det ofta i för band du leden leder till klåda.

Hon vandrar på en strand där havet är turkos, skirturkos hon ser mjuka svävande rörelser av maneter lyfter blicken samt möter mjuka svävande rörelser himlamaneter ser detta mjuka svävande, dessa vida kjolar lever med bilden av hur slöjdans är; inför henne i ring stiger mer svävar slöjdanserskor eller är det älvor, de svävar mjukt tar hennes hand hon håller emot känner sig inte värdig att inträda känner sig klumpig rädd för att trassla in sig i slöjorna att riva sönder slöjorna att förstöra skönheten med sin närvaro, den hand vilken sträckts till, ögonen kommer allt närmre safirblå så klara och ögonen ler i en kärlek så obeskrivligt vacker, utan att hon märker hur hon tappar tvekan tappar motståndet är hon i rörelsen; slöjorna böljar sveper svävar, hon ler; kan jag, jag detta, hon är omgiven av närvaro i en följande rörelse vilken helar rörelsen; de befinner sig i kronan av gryningsblomman, så i morgonblomman så möter de dagsländans väv med de skiraste trådar inom vilka mönstren kan anas inte helt klart; med vilja kan du öppna tråden, hon vandrar ut med stranden i stillhetsblommans rörelse, känslan av slöjor lever kvar hon är ett uppmärksammande väsen hon uppfylls av det detta turkosa är och maneterna viskar; genom detta är våra trådar brännandefria, rörelsen, allt det rörelsen är i denna stilla ro skänker väven i dagsländan viljans hopp.

den 16 september 2016

Det vilket synes vara hårt smälter oavsett hur hårt synen tillsäger dess varaktighet, berg blir sand, sand blir berg, läggs sand i en hög är det oräkneliga sandkorn ändå är det en, en, hög en sammanhållen materia, naturligtvis behövs det inte mycket för att just denna hög skall virvla in i tusenpartiklar för att bli sandrök eller havsbottnen eller sandgestalternas familj, stenar så kallat vittrar sönder, järn vittrar sönder ett ben bryts en kvist bryts, det behövs inte mycket för att blåsa omkull ett pansarhus egentligen.

Is smälter följer du isens smältande sker smältandet inte pang bom, det sker i etapper, så visst kan det sägas att det är ett slags växande, växandet sker i etapper, när isen är smält ses en mörkare fläck just där dropparna smälte in sjönk in i jordmånens händer, fukt, fuktad jord, tankar kan sägas vara hårda ur aspekten att de är ett kärnminne, tankarna ett kärnminne är en finurlig bild, tankar sägs ju vara mineraliska besläktade med bergsgrund, ibland händer det att tankarna mest liknar orosmoln tromber, skenande hjordaroch så vidare, partikelregn, så är det och så är bra i stunder de så kallat djupaste skatterna skall lyftas, det är fantastiskt att följa fiskar, i havens djup hur de strömmar svävar i lugnföljande stillhet, ett sjunket skepp kanske möts, de simmar svävar likt tankemoln genom öppningar, skeppsvrak smälter de också, allt smälter i oändliga variationer så är tanken tänkt; den gudomliga tanken och den är ett skimrande rosenmoln.

den 15 september 2016

Du höljer dina ögon för barnet, barnet ser dig inte nu, du lyfter händerna från dina ögon, barnet pärlar i skratt befriat i upplevelsen av att se dig återvända, barnet höljer sina ögon samt upplever att det gömmer sig; du ser barnet, barnet lyfter sina händer för att skänka dig den upplevelse du skänkte barnet; den vuxne tror sig behöva gömma sig bakom en stol en dörr en vägg för att osynliggöra sig själv, det barnet visar är just detta vackra; ögonens själsdjup, ögonspegeln.

I natten osynliggörs allt först, när lampan släcks, sakta vänjer sig ögonen vid natten, sakta ser ögonen anande, naturligtvis ser inte ögonen med den självklara skärpan ändå ser de, kanske detta tillstånd går att likna vid solceller, ljuset finns lagrat i ögonen, ljuset en livskälla vilken inte går att kläs med andra ljuskällor än låt oss säga himlafenomenen, firmament i livet.

Du sitter med kjolar utbredda du berättar sagor för barn helt utan böcker, du berättar sagor du bär med dig kanske ur böcker kanske berättelser ur din egen bok ur möten; vackra blad att vända, barnet följer dina ögon, ser in i ögonen som vore de kalejdoskop som vore de sjöar fyllda med bilder, bilderna kan anas precis som i natten. Bilderna ger barnet tillåtelse att vad; att leva att stiga in i fantasin och fantasin omfamnar barnet och fantasin omfamnar dig, ni är inneslutna i fantasins famn låt oss säga en fantasibubbla fylld med ljus, ljus vilket varligt rör vid ögonen; så berättades sagor och kan så berättas än.

Det är vackert leva med bilden att varje väsen har sagor i sig, det är bilden av tittut, det enda lilla vilket behövs är att lyfta händerna från ögonen, lyfta slöjan så kan skönheten livsrörelsen uppenbaras, detta förtäljer dig barnet, barnet upplevelsevet för barnet är inte ett avskilt väsen och det är inte du heller det kan inte nog påminnas om detta faktums varaktighet; det finns egentligen inte ett behov, ett inre behov av att gömma sig bakom väggar, dörrar med mera allt har ett nej samt ett ja och dessa är förenade det förtäljer dig floden eller havet i alla sina gestaltskepnader, det är vackra gester vilka lever i just det vilket sker när du så kallat sover samt är vaken; det går att orda runt detta också för det mest påtagliga är att människan nog mest är sovande i dagens famn även om människan påstår sig vara vaken; alltet visar, viskar balansens skönhet vari allt har behov av vila samt rörelse, en ständig anspänning ger skenande rörelse eller stress; säg vad behöver den skenande hjorden och tiden den springer fort just för att tiden visar det vilket sker när bilden av en springande accelererande kropp upplöses, tiden bär en längtan i sig att bli att stiga in i det tid är till innerlig dröm, förverkligande av barnets ögonvilja och barnet lever i ditt hjärtrede i allts hjärtrede; för att skapa behövs den yttre huden de gjorda bilderna upplösas; konstnären målar en bild med färg med penslar ur hjärtat, stiger du in i ateljén är detta ett slags drömtillstånd med ett vitt sinnelag, denna bild är det så kallade originalet så görs kopior eller fotostater av bilden, statiska bilder för att nå originalet behövs ett instigande, fotostater eller tryck eller kopior kan vara vackra i sig det är inte det vilket här sägs att de är negativa i sig; det vilket sägs är bilden av den gjorda bilden samt skapelserörelsen; originalet finns i universums bärkorg och den nås genom det rena det vita sinnelaget, så är det med alla möten och när den gjorda bilden vittrar sönder sker separationen och så vidtar det ständiga sökandet efter den gjorda bilden och just den bilden blir en mur ett stopptecken för hjärtats möten, skapandemöten; så kan hända.

den 14 september 2016

Stämningen, en höstoblat kryddad med renhet, dagen rullar sig samman tätt intill spiselns vitkalkade skönhet, värmen en pläd omfamnar spinnandesången, till synes slumrande sover med kisandesyn i vakenhet, ett knäpp i väggen en nål vilken glider ur fingergrepp ett öga lyfts, samtalen ackompanjerar spinnarsången, samtalen i kvällsblommans trädgård, samtal vilka tonar in i aftonvinden, lanternor tänds, stjärnor, morgon aftonstjärna, havet en spegel möter eldslöjor eller eldsvanar, öppnar öppnas, Venus stiger upp hennes släde hennes vagn är en öppnad mussla, pilgrim, pilgrim vart vandrade du, släden glider hon tänder skymningsskimret med fingertopp, släden når stranden den vilken leder in i aftonens stillhet, stämning, allt andas in, allt det vilket rördes i sommarland läggs in, bäddas in i förinnerligad mognad; se bladen falla minns att detta fallande är en synvilla en illusion vilken viskar tillåt detta att sjunka in, in under huden för att du inte skall brinna upp, stig in i hösten med öppnad vilja, var denna mussla slut ditt upplevda in i låt havet skölja in, silas in så skall det du upplevt omvandlas, hokus pokus till en pärla, fröjda dig, gläd dig med ditt upplevda

Han tar vresigt en spade i hand stöter, hackar tycker inte om spadar ändå öppnar jag väg till dig viskar spaden; fröjda dig gläd dig jag är ett av alla redskap du håller i din hand, du kan gräva en snubbelgrop för dig själv med mig, du kan gräva en planteringsgrop med mig du kan gräva för att se samt hölja för inseende så var gång du tar mig i din hand; säg att du älskar mig så kan jag därigenom underlätta för dig, hör han, troligen inte han har bestämt sig för att spadar är ett gissel; du kan använda mig till krycka när ryggens barlast får din gång att bågna; det hör han; så sakta kanske vi kan bli inseende vänner.

den 13 september 2016

Så ofta återkommande detta med trädskor, det är vackert leva med den bilden; vad det är att träda in i, det är sant träda kan vara marker i vila, det är vackert se stegen vara vilsamma för marken eller för moder jords hud, kan ske det skulle vara oerhört innehållsrikt att leva med den bilden att varje steg vilket tas vandras på din egen hud; genast kanske stämmor höjs att jorden är jord samt individen individ, ändå är illusionen en tunn slöja ja lika tunn som den först lagda isen på sjön eller det sista lagret av is när våren nalkas och vad är det första samt det sista skrattar en skatmoder är den första tonen i mitt skratt den första eller den sista kanske den sista tonen kommen ur min begrundan vem vet; tonen vet jag personligen föredrar att skratta och det är inte ett elakt skratt har du beskådat mitt skratt hur det samverkar med hela min kroppsrörelse, en daggmask kommer fram med ett skratt, daggmasken tvekar en aning; du behöver inte oroa dig jag skall inte äta upp dig skimrar skatmoder; ser du hur mitt skratt samverkar med hela min kroppsrörelse med ens befinner jag mig i en skrattorkester och ser hur allt samverkar med allts kroppsrörelse, jag sätter mig ned; hur är det nu med trädskor samt med hud samt individ; allt är en hud det är ofrånkomligt och det är fint leva med den bilden för att mana din rörelse in i varsamhet; en vacker bild att leva med är att du kanske glömt dina glasögon inne i barnkammaren, barnet har somnat och du behöver dina ögon, glasögon, du rusar inte in i rummet, klampar inte in, du tassar in, smyger in för att inte störa barnet för att inte väcka barnet; just den rörelsen är den varsamma smygande gången, så behaglig för dina fötter och för moder jords hud, de stegen kittlar henne behagar henne tilltalar allas vårt välmående.

den 12 september 2016

det är lätt glömma hjärtats sång

när skor lindas in i stålhättor

Vad är en kvarn, en fågel med vida vingar, en fågel vilken med vingpennor skriver färder; det kom sig så att skogen susade oro när timmermännen kom, makaren lade händer till stammar sade; så är folkens bön, skogen skälvde i en stund av en droppe, släppte droppen fri, varvid makaren visade männen de träd stammarna gav; yxor sjöng i skogen med insikts slag, träd gav redskap till folkens bön, timret lades på släpor dragna av hästar med hovar nakna med böljande manar med kragar runt leder, männen de sjöng och makaren följde, i dagar i nätter klövs det givna till plank till bräder bars till höjden, den vilken öppnat sig till svar och forsen den glittrade i ljustoner; makaren visade hur och så reste de alla kvarnen med vingar av, väven vävde väverskor sömmade sömmerskor i allt detta blev de alla kvarnmakare, kvarnmakerskor och stenar gav möjlighet till malande av säd och forsen den snurrade hjulet i hand, så gavs folket mjöl till allt det stugor hade i behov, åren lades i skogens träd i ringar i ringar, folken rann bort från orten där kvarnen levde; kvarnen mindes en skog suset sorlandet de mjuka samtalen stenarna mindes likaså en skog ett berg. När kvarnstenarna slutat ljuda när vingarna kvarnen gavs började falla sönder såg kvarnen gäss ploga himlar såg stenar myror vandra, kvarnen den andades in djupt blev så en fågel med vingars bredd landade i skogen och stenarna undrar du, vad hände med dem, stenarna andades in och vandrade till berget  vilket ledde dem väg, där fyllde stenarna hålet det vilket blev när de svarade folkens behov; i gryningens sjunde föll, var det vitt mjöl, mjöl var det inte det var snö vilken smälte in prövande innan den lade sig till täcke och skogen andades in djupt; det doftar rent.

den 11 september 2016

Kvinnan sitter intill elden, hon nystar, nystar och tråden den tar aldrig slut; kvinnan nystar tidslinjen, den tråd vilken förenar början med ände, ände med början, en linje dragen ett streck en gyllne strimma ett gyllne snitt med den gyllne kniven med silverblad kvinnan ler tidslinjen är lagd i det tiden är hon nystar, nystar lugnt med vaggande stämma, förenar, enar för, för enar du händerna i dansen sluts cirkeln in i gyllenpollen, enarna i dungen där stenar lagts i rösen harklar humlar, mumlar ler i djupblå renandebär; kom, kom; låt oss öppna de låsta hagarna.

Asken med den vida rotkronan lyfter markspegel, se varvid kronan med bladen de röda är en spegelsjö, lugnt skrider de lugna med horn riktade i skepnad av öppnad cirkel, i fyra smälter dessa sommarens äng i varje idisslande; se cirkelns skönhet sjunker dansen in stiger upp i röda skriftblad, vägen skakar hovar dånar bulletinen den i rullad skepnad med rött sigillband bärs i sporrsträck av hjärtats kurir stannar vid vallgrav brygga läggs till, stannar vid borgens öppnade mål, lyfter skor av springare landar i mjukrörelse, sträcker till henne med stjärnögon skriften vilken tänder stadens inre eld, nio kandelabrar håller facklor i händer, i fönstervalvet det östra sjunger näktergalsstämma.

den 10 september 2016

lyssna till stenarnas sånger

dessa lyfter mantelns fåll

tanken kanske är stormens rytande ohörda

lägg din stillhet över mig

 Det knarrar i skogen av träskor, skor med osmort läder, med sprickor i lädret, det vilket höljer steget, det sägs att de skor vilka knarrar inte är betalda eller kanske är önskemyntet inte planterat i vattenjorden, i brunnen, kanske myntet slog koppen i golvet så golvets tiljor skrattade, inte elakt i lättnad, i lättnad för se koppen den sprack inte alls, alls; koppen den rullade runt, runt så gårdsfolket satte sig i koppen med ense gavs de handstöd genom öglor och garnet det gled i påtande av rep av linor vilka sträcktes, spindelmor ler, påta garn påta i jord potatis mognar ur ögas rand och folket, gårdsfolket for med farten den stannade inte alls, alls, stannade inte av förens tröskeln, den ur ålder stigna med plirande pepparögons djup med skägg fullt av rimfrost harklade stämman hållen av dörr med vredet av järn, , vred var inte vredet vred inte heller trasan ur skur, vredet  möter handen den vilken tillås ett öppnande av dörren med beslaget gjutet i järn med nycklar vilka klingar vid pigans steg när hon skuttar  eller klapprar, klappa, klappa kläder i floden möter sten, klappa, klappa kinden med kärleksfull hand, säll andas rörelsen i sällhetens grind pigan hon springer, spring springa bjuder dörren hon springer uppför trappan med träskor, i brådskans utrop om pass upp har pigan inte hunnit med att smörja lädret,  nu får det vara nog med detta hunnit hann hinner det gör jag, sagt och gjort når hon dörren släppt av trappan av steg, vrider nyckeln om lyssnar till klirret till knäppet till det vilket för en stund blev helt knäpp tyst, kläppen i klockan den vilken smeden göt härom liden låter i förstone ja knappt hörbart så fattar klockarens hand om repet, rep repade påta garn repet fästat i klockrum kallar folken in, folken rinner nedför kullar in i dalen där prästen stärkt står med en vit älva under hakan kanske är prästen en prost , kan du katekesen viskar huset för hör, rocken är svart och minen är sträng, ser du djupare in är ögonen goda  hör upp du lyssnaröra han berättar en märklig historia;  hur det knarrade om träskor givna av träd av skogens djur hur lädret fästes av skomakaren den vilken lyktan brinner för den vilken lyssnar till liven sömmar skodon till livsvandring, den skomakaren svarar trädskor för att fötter, fotfrön skulle skall kunna planteras däri och visst var det så att skomakarearmakan målade rankor, rankor med skrift till bärerskan, denna, pigan hon vilken skorna gavs till, pigan vilken sprang i göromål till de vilka gapade med näbbar, luckan den öppnas gökuret springer ton, hur var det; jo näbbar öppna efter mat med händer handfallna vilka gav henne brådskan så kjolarna de långa fläktade i stormvågor ack så pigan led med träskornas spruckna ovanläder, hon hörde hon hör dem gråta, ett klirr, mjukt klirr ljöd eller är det ljuder och så stannade koppen för att släppa ut karusellfararna, prosten ler, stryker med handen över det rimfrostfyllda skägget istappar blåser bubblor in i färd, prosten suger på orden, smörpapper, cellofanpappersfåglar flyger ystra omkring, det står en fläktare där vid ingångens utgång och fläktar med ja det var en gång en dörr , i fönstersmygen sitter en älva, en silverälva , hon lyssnar till pigan vilken landar i kammaren med det milda livsljuset, nu trär hon skor av fötter varvid stegen satta doftar rosenäng eller kanske är det rosenbönor, nu smörjer hon lädret varvid sprickorna växer samman och prosten skrattar i glädje står koppen lystrar viker ut blad, svävar in över tjärnen den visa lägger sig stilla i inbjudande hand, pigan med nycklar klirrande vid steg väcker elden den  i spisen, så var det så är det säger prosten med bullrande skratt,  eller är det hjordar stigna ur jorden eller bufflar stigna ur minneslunden, pigan sätter den trebenta kopparkitteln putsad med flanell arg är den inte ärgad inte, sätts över eldens givande värme ,snart fylls stugan av doftande arom, pigan dukar bordet med duken den vita i tolvskafts dräll, av koppen den vilken rullade den vilken landade i tjärnens vishet, innan det skedde, gavs koppar till alla och nu bjuds .folken in eller är det till, prosten har vikt det svarta, lagt det i väskan den vilken hålls i handen vid resa, så var det en prost vilken är en prost eller en tröskel  med seende öga, kvistar ä många och bladen bär trädets, viljeträdets skrift, präst, tröskel, prost i detta sammanhang bjuder in, hur som haver bär han nu en mjuker skjorta  i flanell uppkavlad till bågar, bruna byxor med rem runt livet kanske är väven av vadmal kanske av lin tröskel, tröska, tröska lin, kanske av bomull vem vet, byxorna vet, nu slår de sig ned runt bordet  till plägnad till fägnad till gästabud och samtalen  ivras, i moln av leende ord, på verandan hörs ett knarrande av en gungande stol, i den sitter en stämma vilken stickar färddräkter av  välgångsord; så har vi kokat en soppa med tusende smaker med båd doft och arom, de samkvämen de bönerna de samtalen tar bönhörarna emot i glädje ser gryningsdaggens alla droppar stiga samlas i moln andas ut  mognade droppar i mångfaldsregnens skönhet och viljeträdens rötter ler.

den 9 september 2016

redskap skänker möjligheter

inte övertagande av liv

Det växer en blomma i lä av skogen helt nära en tjärn, tjärnen brukar viska vackra ord till blomman vilken växer i skälvande tvekan, skott har ljudit i skogen, skott vilka rispat blommans mod, varje skymning flyger lommen med vingar av himlars guld in i ängder, rör vid vildblomstrens sagor återvänder till blomman för att berätta hur blommor kan växa.

Tjärnen, lommen ingjuter mod i blomman, bävern vilken vakar med björkarna där vid älven vid skogens utsikt berättar för blomman att skotten blomman hört inte var samt är illavarslande, bävern berättar att skott skänker möjligheter i mångfald, visst finns det skott av annat slag, de skott blomman hört är när träd skjuter ut skott i grenverk, ibland när blomman huttrar i kvällsbrisen när blomman sjunker in i missmod brukar en iller linda sig runt blomman och sakta, sakta vaknar insikten in i blomman, en blomma reser sig ur skälvande lyfter bladen in i gryningsdagg, upplever den doft vilken lommen skänkte, fjärilar, skogsfjärilar svävar runt, tjärnen viskar lugnet in i en blommas hjärta, lommen viskar vildblomstrens färder, bävern vakar vid blommans mod, iller skänker värme i nätter av minnen, blomman upplever hur, hur; det sker och skogen beundrar, en blomma viker ut blad, knoppen öppnas och i denna skål hörs alla blommors sånger.

Huden har många öppningar vilka lika gärna kan vara stängningar, vi talar porers språk, huden har många lager så har jorden många lager, de vilka lever i flimrande ökenhetta i sandrök solrök vet att dessa lager skänker värn, i jordens inre brinner en eld pulserar en glöd, magma, magma vilken egentligen kan sägas spegla solen, solen i skepnad av himlakropp solen är höljd magma är höljd, paket är höljda med vackra papper, presentpapper med gyllne band, presenten en gåva sträcks fram, det tänkta presenteras i form av givande till glädje, present, presenteras.

Etta spektrum av mångfald, en mångfald vilken förenar, vilket är helhet och vart leder denna sakta vaknande bäck, den leder in i en mycket speciell skog, den skog vilken kan sägas bära namnet känsloskogen, känslor förknippas ofta mycket enkelriktade till exempel i glädje i ledsnad i lycka i vrede i förskräckelse och så vidare, dessa enkelriktade vägar eller korn har ju oändliga variationer eller toner, toner vilka inte med ens hörs, stannar lyssnandet upp uppenbaras dessa toner, det kanske kan sägas vara det  byggandet är det kanske kan sägas vara det atomer är det kanske går att sägas vara cellkärnan, se denna cirklande kärna hur den öppnas samt sluts öppnas samt sluts, se hur kärnan planteras; med säkerhet vet du att du planterade exempelvis en solros, däremot har solrosor oändliga variationer och alla är de solrosen, ett går att sägas; kan hända att det vilket utförs i glädje inte tynger ned dig och glädje har oändliga variationer och tyngd har oändliga variationer, ökensanden har oändliga variationer, vem är dirigenten.

den 8 september 2016

Träden spinner silvertrådar, givna ur regnviskningar, silverälva sluter om fingrar med vingar av bladnerver, en lätt rörelse stryker över ögonlinsen, skimrande flyter svävar springer, en smekande rörelse vilken i rörelsen skänker glädje in i ögonsyn, lyfter tyngder av axlar, påsarna med skuld, skuldror töms, av tyngderna bildas en ring en grund till en damm, ögonsynen minns de vilka byggde en brunn en gång, brunnen lever ännu kvar, ur kokeldar stiger ångor; vem bjuder in till fest, ögonsyn har sett himlarnas vingar har sett renhetens svärd putsas med sammetsmolndukar, har hört pinnar gnidas flinta slås sett gnistor hört läppar formas till blåst; dessa eldar brinner vackra, ögonsyn följer rörelsen den är där och samtidigt upplever ögonsyn rörelsen i huden hur den liksom kryper in och så vips är den utanför; en lätt rörelse stryker över ögonlinsen, alla dessa tårar, bladen i trädet är blanka, i bladhänder i markhägn lever morgon, gryningsdagg, tyngderna vilka lyftes blänker, dessa stenar är vackra och nu ser ögonsyn helt klart en silverälva häller allt detta klara vilket renades i månsilverfloden i natten, tårar, dagg, i den väntande dammen, silverälva stiger upp, sitter nu helt stilla, ur hennes ögon landar glitter i dammen, ögonsyn ler, törsten greppar om, får jag lov, du får lov, kupar händer in i dammen lyfter varligt fuktar läppar, vattnet smakar rent, ögonsyn vilar stilla, silverälva nynnar tonspråk; tag denna silvertråd, lyssna till tonen, din ton, ögonsyn lösgör varligt tråden utan att för den skull skära av tråden hör tråden viska; du är hemma och träden fortsätter spinna silvertrådar.

den 7 september 2016

slöja kan bäras

den avslöjade stämman

klär av det doldas tumskruvar

Kvinnan målar med sammetsmjuka penslar, fingertoppar, skeenden ur det träden viskar, hon målar berg vilka dyker ned under ytan stiger upp på stränder, ser sig inte om ändå ser de sig om, ryggarna är fria sköljda i hav, de ser sig om just för att uppleva den stig de vandrar i kretsen av skimrande lanternor vilka svävar runt dem, kvinnan målar ur det var en gång berg stammar, stammar i skiftande kulörer, å skådaren skulle kunna tänka norrsken eller sunnansken, så är skiftningarna; hon stannar i rörelsen, ansiktet en mask av papier mache, varför hon bär den det vet hon inte masken är vit, alabastervit i renhet munnen är körsbärsröd och ögonen är inramade med kanjal så är masken och när hon lägger masken på bordet ser åskådaren att hennes ansikte ser ut att vara av gips; det är maskens ansikte helt uttryckslöst ändå så fyllt med uttryck vilka tillåts framstiga i frihet, å skådaren ser masken vagga en stund, ser hur masken löses upp i ett sammetsmoln, fjärilslätt andning väcker hennes bröstkorg, varför heter det bål kanske därför att det brinner en eld i mitten, nu svävar kolibris runt stammarnas baldakiner, träden bär djupt gröna blad och nu, nu målar hon blommande träd till kolibris vilka svävar, hon målar luftcirklar vilka uppstår i kolibrirörelsen i skira regnbågstoner, med mjuka penseldrag målar kvinnan vindar vilka blåser in, träden bugar inför havet, havet; hur var det med hav, hav tillit ;hon ler sätter vinden i vila in under ett av träden , lutar vinden till stammen, vinden i detta ett sammetsmjukt moln eller är det ett nynnandeväsen, toner stiger upp, fjärilslätta, luften fylls med fjärilstoner, kolibris landar i kronor, nu är de, är de orchideer i tusen skiftningar av färg, kulörta lyktor målar natthimlar, mjukt stryker hon med hela handen in över arket, viker samman arket till en trana, en trana viken plogar himlarnas förberedda, för be redda, kvinnan ler, vingarna är utbredda hon vilar i, tillåter i tillit luften att bära.

Inriktning, en karta breds ut med ett nätverk av vägar, vid an blicken kan yrsel helt klart ges, skärpan i synfälten kan bli suddig med ivriga blinkningar förs skärpan in, fotografen står blickandes på en bro, ser in i vattnet lyfter blicken in i panoramafönster lyfter kameran fokuserar, vrider linsen till klarhet, skärpa, inriktningar; den unga, unge står inför val in i skolan in i utbildningar till yrkesroller, i hjärtat finns linsen med hjärthanden går det att vrida linsen till fokus, detta är att lyssna djupt samt höra valarnas sånger stiga upp, i de tidssteg vilka nu levs handlar mycket om att vända och vrida på det mesta för att få rätt, allt detta är ju existentiella frågor och åter är svaren inom huden innanför den knäppta rocken med de sju regnbågstonerna, det enda vända och vrida vilket det finns behov för eller till är för att våga stiga in i är, jag är, i detta jag är stiger åter insikten av ett inte ägande fram; vi äger inte någonting inte ens våra egna liv, det vi i sådant fall äger är allts liv och i den insikten har ägandet omdirigerats, metamorfoserats det vill säga stigit in i det ädla i diamantens kärna, det är att se växtens hela växandeprocess och denna process upphör aldrig; det är vackert se frön sväva se dun sväva se löv sväva se mognadens rörelse och detta är en vacker inriktning vilken helt visst är ett nätverk ett kapillärfält ett åderfält vari blodet vattnar jorden det vill säga den hud den så kallade enskilda enskilde livsstängeln bär eller lever i för att uppleva helhetens pärlor eller fasetter.

den 6 september 2016

så

är ägandet en illusion

vi äger inte ”ens” vårt liv

an

svar

svara an är urkodens ton

Så fäller de bladen, fäller bladen med alla skrifter och jag undrar upplever de saknad eller lever de ständigt i visshet av vad närvaro är; dessa vackra folk vilka bär namn av träd, visst går det att höra dem viska träd, träd in i dessa salar vari andningen är lummig där taket är ett ljusinsläpp där fångenskap är ett okänt begrepp, så fäller de bladen med alla skrifter, tecknen de skrev i gryningen vari varje träds träd lever ej saknar vi ej håller vi fast.

Ser en bild; en bild, ett vykort av en målning; hur de brukade jorden med bara händer; ser ömhetens gest, ser lyssnandet, ser hur detta arbete var en ständig levande bön i kärlek, ser, ser; kan vi äga jord liv, ord kan vi äga eller är allt en unison ton vem vet och varför detta ägande detta vill jag äga detta tar jag varför denna så sargande illusion av ägande, så sade de så säger de än; folken vilka vandrar med hennes huds skönhet eller uttryckt i så kallat ofarligt ordalag; så följer de jorden, jordens mån, allt är en helhet så hur kan egentligen någonting ägas, vi har ting runt oss ändå kan de liksom smälta bort ur våra händer så kallat återbäras till var de kom ifrån, ting formade med händer, med tanke med händer, med redskap, vill glaset glida ur handen så gör glaset det, vi tror oss tappa ändå gled glaset ur handen, glaset kanske såg nattens stjärnvida, så glider glaset ur handen och blir ett stjärnhav på golvet, är det så med språket må hända, med orden må hända att allt är ett alltets hav och är det vår rädsla att inte synas vilket gör detta ägande, denna ägandeillusion.

den 5 september 2016

den egna upplevelsen är planterad

i hjärtats växthus – av vilkas händer

Reser, resa, människan står på en plats, för att se vrider hon sig eller snurrar, karuseller snurrar, tror människan att hon är enkommandes att kunna se så och snurrar hon med solen eller mot med sols eller mot sols vilja, en borr snurrar, tydligt går det att ses genom att borra med en så kallat gammaldags handborr; den vrider sig in i jorden eller i underlaget; kort sagt där hålet behövs, kanske är det ett hål för en tunntapp; visst är det fantastiskt att de har uppfunnit titthålskirurgi, det påminner om tunntappar även om tunntappar har en negativ betydelse eller åsamkan, var är vi komna nu, reser, resa, snurrar, en växt vilken reser upp ur bidan i fröet vrider eller snurrar sig troligen upp med sols, det mesta har denna snurrande rörelse med sig, ett barn står i solen och snurrar, barn snurrar med sols och barnet är strålandeleende, så plötsligt trillar barnet skrattande omkull, allt snurrar, detta kan hända för ofta drabbas inte barn av det slags yrslandet, den yrseln, nåja ett så kallat lite äldre barn gör det och snurrande är roligt och barnet snurrar just för att uppleva sig själv samt tappa lagren eller upplösa murarna; det är ju det som händer i yrseln, kan hända är det av den anledningen detta finns med i så många helandeprocesser, snurrandet, med sols; träd ser sig om det går att se med blotta ögat när den viljan finns, träd ser sig om, snurrar kanske även om det kan vara svårt att se med blotta ögat, detta snurrande är inte att vända och vrida på grundpelarna, urkodens ton, detta seende är att se in i dimman, dimman är ju låt oss säga avdunstning eller varför inte stigande fukt, detta snurrande eller vridande är ju just för att upplösa formen samt inom citationstecken borra sig in i jordens kärna och varje väsen är en jord en jordkärna med mångfaldsfrukter, att leva med den insikten är att se sig om, snurra med sols just för att vattna väsendet med månsilver, allt är helt enkelt förenat; ställ en växt i ditt fönster samt se hur växten vrider, snurrar sig, följer ljusvandringen, med sols hur växten vänder sitt ansikte in i månmoderns händer.

den 4 september 2016

I kammaren där elden sprakar där dofter hällda av skog andas, där golv är mjukgådda ur trängsel släppta för lä i vind, händerna rör vid trädets riktning, läser kvistögons cirklar, ringar lagda av de åror vilka rodde ekan ur ekon lagda av fladdermöss, de for ur takpannors vågor rörde vid framoms hjärta bar det de rörde vid in under takpannors vågor, det burna landar vid foten vilken växer ur golvets tiljor och han hör det sagdas oro, han vajar han vaggar hör framom nå bakom hör bakom nå framom ser låga vakna in under bro valv, genom fönsters springa svävar en trollslända i vingar bär hon en silvertråd, hon spinner hon skapar ett blad en kniv till han vilken lyssnar till rörelsens an komst, han täljer med kniv han gröper med kniv en vagga till lågan den vilken sakta växer in i livs mod, i dagar i nätter för han silvret han smörjer vaggan med doftande olja öppnar fönstrets gavel vid varvid molnbolster läggs i vaggans hand; så ställs vaggan helt nära spiseln där elden vakar med bladens skrift, bladen är lågor, lågor är blad hon lägger barnet vilket kom ur lågans ellips så vakar de en man en kvinna med barnet vilket  ser dessas vilja till väg.

Så vaggas ett barn så reser ett barn, så reser sig ett barn upp, så reste trädet, så reser träden sig, så reser den resande den väg den resande målade i sin önskebrunn.

Vad är att resa är det att resa sig upp eller ur, så är jag hemma i två dagar skall försöka måla några streck, jorden andas fukt, den doft hösten skänker, himlarna så vackra med moln i sammet, det syns att gräsets sommardans sjunker in i jorden, kanske växer gräset så kallat under ytan nu så är det rötterna vi ser, det vi tror är vissnat, det är vackert och jag lyssnar till tystnadens stämma

den 3 september 2016

hur hårt du än lindar repen

kommer lösningen när du minst anar

Vägen är satt in i asfaltskläder, knutna är banden är banden de vita tråckelstygnen eller den regnvåta asfalten vilken stiger upp i molnvirvlar, säg vår det att springa genom dessa tunnlar; varför skall du springa genom dem; därför att lekfullhet är sprungen in i mitt sinne; lekfullhet, säg vad är det; slut ögonen så kan v stiga in i stugan; jag ser inte en enda stuga så längt ögat räcker; du menar väl näsan för jag ser stugan; slut bara ögonen jag har redan öppnat dörren; vem är du vem är jag vem sluter vad vem öppnad vad; mina ögon är slutna nu, virvlarna springer över huden, skrattet porlar upp eller är det sockerdricka bubblor, vem det nu är, är ett porlande skratt och vägen skimrar eller ögonen blänker, hindren eller räcket i mitten blir en hand vilken räcks till, det vilket var bilar är nu skalbaggar vilka breder ut skalvingarna varvid regnbågsvingarna rör vid luftens andnöd så landar skalbaggarna i dikeskanter rullar lyfter allt kastat skräp all barlast med ens är kanterna blombärande, naturligtvis undrar du var de vilka höll i ratten är, jo nu förs de av de vackra skalbaggarna till en öppning där en fest är dukad; nu sker möten utan gränser och skalbaggarna rullar samman asfalten i nystan av sidenband varvid trädens rötter andas befriade; lyssna till dina fötters porlande glädje när du släpper ut dem ur skor så vet du trädens upplevelse; det vandrar en vem utan en vem är vem s utan en vem i jordens mjuka tofflor.

den 2 september 2016

hoppet är ett land i dina händer

detta land skänker styrka i stunder av svårmod

Bejakelse är ett vackert innebördsord; trädväkterska vandrar i skogsvidas trädgårdsland där lundar bär mognad vildfrukt och hon bär vildblomstrens dofter i kjortelfåll, hon ser hon upplever strömmar stigande fallande, stigande fallande i varje rörelse lyssnar hon till möten; de säger mellan så det blir möten mellan jordar och himlar; visst är detta och ett märkligt ord, hon ler skogen ler; hon lägger handen till varje enat träd, endaste, varje träd lyssnar in vandrar lyssnar in, ser det vilket sägs vara ohörbara för henne för mången hörbara, i en vinkel i en vrå ur, hörs en stämma; säg kan jag få en kvist att bära med mig till hem i denna kruka, jord tog jag med blandade jorden med kompost jag lagt, krukan är den vackraste jag har; trädväkterskan lägger handen, händerna runt krukan; bädden är god, hon lägger händerna runt den frågandes, viljan är god varvid en kvist lägger sig i hennes händer. Kvisten räcker hon till den frågandes svar, kvisten planterar den svarande, lägger handen till bröstet, lägger viljan in i trädväkterskans hjärthänder. Trädväkterskan följer planterarens ryggtavla viskar in i  fotklangen välgångsord, hon hade set sorgen bo i planterarens ögon hade hört smärtan vina.

Planteraren når hem, kvisten får stanna en stund i krukan; det är bäst så att du lär känna mig lär känna denna jord; i sjunde gryningen planterar planteraren kvisten och är lycklig, en lycka vilken bär en skugga snabbt tillkommen, planteraren vaknar nu varje gryning med ork med vilja att stiga upp att möta kvistvännen och kvisten växer i fröjd, så kommer slaget, det slag vilket åter trampar ned planteraren;  kvisten upplever slaget i sig, den dagen når inte planteraren fram, planteraren ligger nedtrampad och det vilket trampade sparkar på kvisten, trampar på kvistens varvid märgen stukas; trädväkterskan hör i hjärthänder en svag viskning hon blåser viljestoff till varvid kvisten sakta reser sig ser planteraren krypa över golv tiljor, nedför lagd söndrad trappa, följandes stigen för en stig hade lagts av lyckan till kvistens närhet, utmattad pustar planteraren en stund, märker att andningen omfamnar märker att ryggen sakta reses av en kvist; trädväkterskan blåser mjukt viljestoff runt dem båda, detta stoff landar sjunker in i ögonsyn skänker kvisten en vit azalea till planteraren

Tramparen den vilken inte tålde synen, planterar en trädväkterska i skogens helandekälla, så faller bejakelseregnen in.

den 1 september 2016

det talas om gift

så vad matas munnar med

Parallella drömmar; i vävstolen träs trådar genom ögon, solvögon, i floden vaskar de med pannor efter guld, kammen vilar i en bom en bom vilken förs fram av händer, det är inte en hindrande bom det är en följande bom, det är inte att missa målet det är en bom vilken håller den kam vilken kammar skälen, skälen öppnas genom trampor, trampor vilka fötterna vandrar, skälen öppnas samt slits i så kallat omväxlande trådvägar ändå blir detta een väv, en helhet; väven kan vara en enkel mönstring så kallat tuskaft eller snedgående så kallat kypert, så kan mönstren vara tolvskaft rosengångar kan vara många trådlyft ändå blir det en väv en helhet, ses de enskilda momenten blir det en splittrad bild eller enklare att förklara; just så är det med oss säger ett av träden kanske en ek vilken breder ut sig inte i ensamt majestät för detta är en eklund, ek, eka, eko, ekarna har många doftspår nu var det inte det vi påbörjade i detta ekotempel, det finns så kallade splittrade delar, splittrande delar av förklarliga skäl, just en av anledningarna är seendet konsten att uppleva, skulle det synas hur alla våra stunder, allts stunder vi stannar i kretsen av träd; skulle det synas dessa ständiga omväxlingar hur fötterna öppnar alla våra skäl växlande ändå fortlöpande ändå i följd av liv skulle en flimrande syn uppstå, i hösten släpps bladens veckade pannor, fyllda med stoff, tankestoff ur ögonsyn, just för att sommaren skall ges mognad in i sommarsyn, så enkelt kan detta sägas om det är så, det vet bara upplevandet.

Kvinnan vandrar med sjön i sina händer, varsamt bär hon den för att dropparna inte skall falla ur, hon har betraktat höjden, den vilken växer mellan hennes händer samt marken, ribban är högt lagd även om hon vet att övandet skett länge; dropparna kanske gör sig illa; varför målar du de bilder först vilka handlar om göra ill har du inte sett oss hoppa sett hur vi aningen bildar sjöar små vattenpussar eller sjunker in eller, eller – ja, du vet allt det där du brukar se; ja det är märkligt hur lätt det är att änka i de banorna av att det kommer att göra.

Dropparna glittrar fredligt i hennes händer; är vi framme snart, kvinnan upplever en närvaro ser ett ansikte skymta, är framme vid tjärnen; här är vi framme i nående nu släpper jag er in i frihet hon sänker händerna helt nära ytan släpper vattnet fritt önskar varje droppe god resa och tjärnen den glittrar det går ett sus genom skogen med ens är tjärnen en, en panoramabild ett panoramafönster med tusen ansikten; kvinnan hör dropparna fnittra i glitterljus och alla är vi dina ansikten vi väver alla steg, vi glider vi strömmar vi förs i dessa parallella trådars skäl.