Du höljer dina ögon för barnet, barnet ser dig
inte nu, du lyfter händerna från dina ögon, barnet pärlar i skratt befriat i
upplevelsen av att se dig återvända, barnet höljer sina ögon samt upplever att
det gömmer sig; du ser barnet, barnet lyfter sina händer för att skänka dig den
upplevelse du skänkte barnet; den vuxne tror sig behöva gömma sig bakom en stol
en dörr en vägg för att osynliggöra sig själv, det barnet visar är just detta
vackra; ögonens själsdjup, ögonspegeln.
I natten osynliggörs allt först, när lampan
släcks, sakta vänjer sig ögonen vid natten, sakta ser ögonen anande,
naturligtvis ser inte ögonen med den självklara skärpan ändå ser de, kanske
detta tillstånd går att likna vid solceller, ljuset finns lagrat i ögonen,
ljuset en livskälla vilken inte går att kläs med andra ljuskällor än låt oss
säga himlafenomenen, firmament i livet.
Du sitter med kjolar utbredda du berättar sagor
för barn helt utan böcker, du berättar sagor du bär med dig kanske ur böcker
kanske berättelser ur din egen bok ur möten; vackra blad att vända, barnet
följer dina ögon, ser in i ögonen som vore de kalejdoskop som vore de sjöar
fyllda med bilder, bilderna kan anas precis som i natten. Bilderna ger barnet
tillåtelse att vad; att leva att stiga in i fantasin och fantasin omfamnar
barnet och fantasin omfamnar dig, ni är inneslutna i fantasins famn låt oss
säga en fantasibubbla fylld med ljus, ljus vilket varligt rör vid ögonen; så
berättades sagor och kan så berättas än.
Det är vackert leva med bilden att varje väsen
har sagor i sig, det är bilden av tittut, det enda lilla vilket behövs är att
lyfta händerna från ögonen, lyfta slöjan så kan skönheten livsrörelsen
uppenbaras, detta förtäljer dig barnet, barnet upplevelsevet för barnet är inte
ett avskilt väsen och det är inte du heller det kan inte nog påminnas om detta
faktums varaktighet; det finns egentligen inte ett behov, ett inre behov av att
gömma sig bakom väggar, dörrar med mera allt har ett nej samt ett ja och dessa
är förenade det förtäljer dig floden eller havet i alla sina gestaltskepnader,
det är vackra gester vilka lever i just det vilket sker när du så kallat sover
samt är vaken; det går att orda runt detta också för det mest påtagliga är att
människan nog mest är sovande i dagens famn även om människan påstår sig vara
vaken; alltet visar, viskar balansens skönhet vari allt har behov av vila samt
rörelse, en ständig anspänning ger skenande rörelse eller stress; säg vad
behöver den skenande hjorden och tiden den springer fort just för att tiden
visar det vilket sker när bilden av en springande accelererande kropp upplöses,
tiden bär en längtan i sig att bli att stiga in i det tid är till innerlig
dröm, förverkligande av barnets ögonvilja och barnet lever i ditt hjärtrede i
allts hjärtrede; för att skapa behövs den yttre huden de gjorda bilderna
upplösas; konstnären målar en bild med färg med penslar ur hjärtat, stiger du
in i ateljén är detta ett slags drömtillstånd med ett vitt sinnelag, denna bild
är det så kallade originalet så görs kopior eller fotostater av bilden,
statiska bilder för att nå originalet behövs ett instigande, fotostater eller
tryck eller kopior kan vara vackra i sig det är inte det vilket här sägs att de
är negativa i sig; det vilket sägs är bilden av den gjorda bilden samt
skapelserörelsen; originalet finns i universums bärkorg och den nås genom det
rena det vita sinnelaget, så är det med alla möten och när den gjorda bilden
vittrar sönder sker separationen och så vidtar det ständiga sökandet efter den gjorda
bilden och just den bilden blir en mur ett stopptecken för hjärtats möten,
skapandemöten; så kan hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar