det talas om gift
så vad matas munnar med
Parallella drömmar; i vävstolen träs trådar
genom ögon, solvögon, i floden vaskar de med pannor efter guld, kammen vilar i
en bom en bom vilken förs fram av händer, det är inte en hindrande bom det är
en följande bom, det är inte att missa målet det är en bom vilken håller den
kam vilken kammar skälen, skälen öppnas genom trampor, trampor vilka fötterna
vandrar, skälen öppnas samt slits i så kallat omväxlande trådvägar ändå blir
detta een väv, en helhet; väven kan vara en enkel mönstring så kallat tuskaft eller
snedgående så kallat kypert, så kan mönstren vara tolvskaft rosengångar kan
vara många trådlyft ändå blir det en väv en helhet, ses de enskilda momenten
blir det en splittrad bild eller enklare att förklara; just så är det med oss
säger ett av träden kanske en ek vilken breder ut sig inte i ensamt majestät
för detta är en eklund, ek, eka, eko, ekarna har många doftspår nu var det inte
det vi påbörjade i detta ekotempel, det finns så kallade splittrade delar,
splittrande delar av förklarliga skäl, just en av anledningarna är seendet
konsten att uppleva, skulle det synas hur alla våra stunder, allts stunder vi
stannar i kretsen av träd; skulle det synas dessa ständiga omväxlingar hur
fötterna öppnar alla våra skäl växlande ändå fortlöpande ändå i följd av liv
skulle en flimrande syn uppstå, i hösten släpps bladens veckade pannor, fyllda
med stoff, tankestoff ur ögonsyn, just för att sommaren skall ges mognad in i
sommarsyn, så enkelt kan detta sägas om det är så, det vet bara upplevandet.
Kvinnan vandrar med sjön i sina händer, varsamt
bär hon den för att dropparna inte skall falla ur, hon har betraktat höjden,
den vilken växer mellan hennes händer samt marken, ribban är högt lagd även om
hon vet att övandet skett länge; dropparna kanske gör sig illa; varför målar du
de bilder först vilka handlar om göra ill har du inte sett oss hoppa sett hur
vi aningen bildar sjöar små vattenpussar eller sjunker in eller, eller – ja, du
vet allt det där du brukar se; ja det är märkligt hur lätt det är att änka i de
banorna av att det kommer att göra.
Dropparna glittrar fredligt i hennes händer; är
vi framme snart, kvinnan upplever en närvaro ser ett ansikte skymta, är framme
vid tjärnen; här är vi framme i nående nu släpper jag er in i frihet hon sänker
händerna helt nära ytan släpper vattnet fritt önskar varje droppe god resa och
tjärnen den glittrar det går ett sus genom skogen med ens är tjärnen en, en
panoramabild ett panoramafönster med tusen ansikten; kvinnan hör dropparna
fnittra i glitterljus och alla är vi dina ansikten vi väver alla steg, vi
glider vi strömmar vi förs i dessa parallella trådars skäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar