hur hårt du än lindar repen
kommer lösningen när du minst anar
Vägen är satt in i asfaltskläder, knutna är
banden är banden de vita tråckelstygnen eller den regnvåta asfalten vilken
stiger upp i molnvirvlar, säg vår det att springa genom dessa tunnlar; varför
skall du springa genom dem; därför att lekfullhet är sprungen in i mitt sinne;
lekfullhet, säg vad är det; slut ögonen så kan v stiga in i stugan; jag ser
inte en enda stuga så längt ögat räcker; du menar väl näsan för jag ser stugan;
slut bara ögonen jag har redan öppnat dörren; vem är du vem är jag vem sluter
vad vem öppnad vad; mina ögon är slutna nu, virvlarna springer över huden,
skrattet porlar upp eller är det sockerdricka bubblor, vem det nu är, är ett
porlande skratt och vägen skimrar eller ögonen blänker, hindren eller räcket i
mitten blir en hand vilken räcks till, det vilket var bilar är nu skalbaggar
vilka breder ut skalvingarna varvid regnbågsvingarna rör vid luftens andnöd så
landar skalbaggarna i dikeskanter rullar lyfter allt kastat skräp all barlast
med ens är kanterna blombärande, naturligtvis undrar du var de vilka höll i ratten
är, jo nu förs de av de vackra skalbaggarna till en öppning där en fest är
dukad; nu sker möten utan gränser och skalbaggarna rullar samman asfalten i
nystan av sidenband varvid trädens rötter andas befriade; lyssna till dina
fötters porlande glädje när du släpper ut dem ur skor så vet du trädens
upplevelse; det vandrar en vem utan en vem är vem s utan en vem i jordens mjuka
tofflor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar