det är lätt glömma hjärtats sång
när skor lindas in i stålhättor
Vad är en kvarn, en fågel med vida vingar, en
fågel vilken med vingpennor skriver färder; det kom sig så att skogen susade
oro när timmermännen kom, makaren lade händer till stammar sade; så är folkens
bön, skogen skälvde i en stund av en droppe, släppte droppen fri, varvid
makaren visade männen de träd stammarna gav; yxor sjöng i skogen med insikts
slag, träd gav redskap till folkens bön, timret lades på släpor dragna av hästar
med hovar nakna med böljande manar med kragar runt leder, männen de sjöng och
makaren följde, i dagar i nätter klövs det givna till plank till bräder bars
till höjden, den vilken öppnat sig till svar och forsen den glittrade i
ljustoner; makaren visade hur och så reste de alla kvarnen med vingar av, väven
vävde väverskor sömmade sömmerskor i allt detta blev de alla kvarnmakare,
kvarnmakerskor och stenar gav möjlighet till malande av säd och forsen den
snurrade hjulet i hand, så gavs folket mjöl till allt det stugor hade i behov,
åren lades i skogens träd i ringar i ringar, folken rann bort från orten där
kvarnen levde; kvarnen mindes en skog suset sorlandet de mjuka samtalen
stenarna mindes likaså en skog ett berg. När kvarnstenarna slutat ljuda när
vingarna kvarnen gavs började falla sönder såg kvarnen gäss ploga himlar såg
stenar myror vandra, kvarnen den andades in djupt blev så en fågel med vingars
bredd landade i skogen och stenarna undrar du, vad hände med dem, stenarna
andades in och vandrade till berget
vilket ledde dem väg, där fyllde stenarna hålet det vilket blev när de
svarade folkens behov; i gryningens sjunde föll, var det vitt mjöl, mjöl var
det inte det var snö vilken smälte in prövande innan den lade sig till täcke
och skogen andades in djupt; det doftar rent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar