den 19 september 2016

det är sant att syror fräter

så gör ord utan innebörd

*

Så skälver droppen inför det kommande; detta skälvande en glädjens insikt, det där pirrandet i magen; så känner grodden vilken stiger upp ur höljesskalet, så tar droppen sitt hopp i handen samt hoppar, hoppa, hoppar hoppas och hoppet svarar med mjukhand, så finns skälvandet av rädsla av maran vilken skenar med hårt skodda hovar, ett rytande hörs en kropp skenar genom i över, möter en hand, stannar lyfter tassen, visar en tagg, handen lirkar ut taggen kroppen skimrar glädje, rädsla kan liknas vid skenande, ja – det kan jag ler rädslan; ser du den där svarta pricken, en prick vilken du inte ser ett dyft i, ett uns av rädsla vaknar varvid pricken växer och växer en silverstrimma skänks in i rumsbilden, du har en nål i handen med ett öga ett svart öga; vad gör du, du tar tråden och trär den genom hålet, den svarta pricken blir upplyst och du sömmar; så är det med den rädsla vilken inte ges ljus.

Det finns en dal, kanske en barnhand höll i en spade, drömde sig genom en tunnel för att nå gnistan av ljus, en vuxen vilken upplevde barnets spröda stämma i bröstet, gropen kom att nå utan botten, grävandet tog aldrig slut, tog aldrig slutet, så är det, så är det, marken vibrerar, minns en stigfinnare vilken lugnande lade handen helt nära, lade snäckan helt nära med varsamma fingrar lyfte stigfinnare ett uns av jord in i doftkretsen, hunden skälver med nosen vittringen är god, stigfinnaren skälver smular det lyfta återbördar det till jorden, flyter samman, markens rörelse ökar i styrka, nu dånar det, en lastbil kommer gungandes vaggandes näst in till vickandes, vägen utan asfalt håller ändå hjulen, minns en karavan med vaggande skepp, eldar tält dansande bjällror samtal runt eldar, vid kanten till gropen stannar lastbilen är det en talare, lyfter flaket, stenar rullar dammoln stiger, dånet ökar, stenar rullar; den sången föranleder den skådande att hölja hörseln, talaren fortsätter med ett leende i gipan; lyssnaren, stigfinnaren höljer hörseln, talet fortsätter, stenar rullar talaren säger nåt, nåt kanske sov, somna så får jag det jag vill; stigfinnaren lyfter blicken lägger hand höljande över bröst; så är det, så är det, med ens upphör orden rulla skred över, flaket sänks lastbilen åker vägen, stigfinnaren hör en nål falla ser ett hål i gropen, barnet släpper fotgreppet och hoppar in i ljuset, det ljus hålet ger, stigfinnaren sitter i vila upp kommen ur gropen.