allt det smälta var en gång osmält
allt det osmälta en gång smält
Ord kan innebära, inne bära, så mycket; det sägs
avlida; av lidande gången kan ske detta är, det sägs av led; en led kan vara en
del av kroppen av en tempelstad för vad annat är kroppen, en led kan vara en
upptrampad stig eller helt sonika en väg, leda kan vara uttråkad; det är
vackert kasta upp orden in i luften som vore de höstens alla löv eller konfetti
och kanske är det så med avlida att ett liv viker av från ledan eller från
lidandet, kanske just den leden i tempelstaden har kommit dit hän att den leden
är bruten, vissa leder varken skall eller kan gipsas trots att gips är ett
vackert stadgematerial även om det ofta i för band du leden leder till klåda.
Hon vandrar på en strand där havet är turkos,
skirturkos hon ser mjuka svävande rörelser av maneter lyfter blicken samt möter
mjuka svävande rörelser himlamaneter ser detta mjuka svävande, dessa vida
kjolar lever med bilden av hur slöjdans är; inför henne i ring stiger mer
svävar slöjdanserskor eller är det älvor, de svävar mjukt tar hennes hand hon
håller emot känner sig inte värdig att inträda känner sig klumpig rädd för att
trassla in sig i slöjorna att riva sönder slöjorna att förstöra skönheten med
sin närvaro, den hand vilken sträckts till, ögonen kommer allt närmre safirblå
så klara och ögonen ler i en kärlek så obeskrivligt vacker, utan att hon märker
hur hon tappar tvekan tappar motståndet är hon i rörelsen; slöjorna böljar
sveper svävar, hon ler; kan jag, jag detta, hon är omgiven av närvaro i en
följande rörelse vilken helar rörelsen; de befinner sig i kronan av
gryningsblomman, så i morgonblomman så möter de dagsländans väv med de skiraste
trådar inom vilka mönstren kan anas inte helt klart; med vilja kan du öppna
tråden, hon vandrar ut med stranden i stillhetsblommans rörelse, känslan av
slöjor lever kvar hon är ett uppmärksammande väsen hon uppfylls av det detta
turkosa är och maneterna viskar; genom detta är våra trådar brännandefria,
rörelsen, allt det rörelsen är i denna stilla ro skänker väven i dagsländan
viljans hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar