så
är
ägandet en illusion
vi
äger inte ”ens” vårt liv
an
svar
svara
an är urkodens ton
Så
fäller de bladen, fäller bladen med alla skrifter och jag undrar upplever de
saknad eller lever de ständigt i visshet av vad närvaro är; dessa vackra folk
vilka bär namn av träd, visst går det att höra dem viska träd, träd in i dessa
salar vari andningen är lummig där taket är ett ljusinsläpp där fångenskap är
ett okänt begrepp, så fäller de bladen med alla skrifter, tecknen de skrev i
gryningen vari varje träds träd lever ej saknar vi ej håller vi fast.
Ser
en bild; en bild, ett vykort av en målning; hur de brukade jorden med bara
händer; ser ömhetens gest, ser lyssnandet, ser hur detta arbete var en ständig
levande bön i kärlek, ser, ser; kan vi äga jord liv, ord kan vi äga eller är
allt en unison ton vem vet och varför detta ägande detta vill jag äga detta tar
jag varför denna så sargande illusion av ägande, så sade de så säger de än;
folken vilka vandrar med hennes huds skönhet eller uttryckt i så kallat
ofarligt ordalag; så följer de jorden, jordens mån, allt är en helhet så hur
kan egentligen någonting ägas, vi har ting runt oss ändå kan de liksom smälta
bort ur våra händer så kallat återbäras till var de kom ifrån, ting formade med
händer, med tanke med händer, med redskap, vill glaset glida ur handen så gör
glaset det, vi tror oss tappa ändå gled glaset ur handen, glaset kanske såg
nattens stjärnvida, så glider glaset ur handen och blir ett stjärnhav på
golvet, är det så med språket må hända, med orden må hända att allt är ett
alltets hav och är det vår rädsla att inte synas vilket gör detta ägande, denna
ägandeillusion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar